Debatt: Kräv svar från våra EU-företrädare

Det transatlantiska handelsavtalet, TTIP, är det mest aktuella exemplet. Genom att ta bort handelshinder ämnar man göra det enklare att skeppa varor över Atlanten – en i grunden rimlig idé. Tanken är att EU och USA ska nå en gemensam linje för att möjliggöra handel på lika villkor.

Men metoden är kaotisk. Och i kaoset möts två sidor som tar smällar för varandra. Européer riskerar produkter med farliga ämnen som passerar USA-standard. För amerikanerna föreslår vi kopior av de sämre finansmarknadsregleringar som vi har i Europa.
Så vad är egentligen definitionen av handelshinder genom marknadsliberalismens linser?

Skydd mot farliga kemikalier. Skydd för miljön. Skydd för arbetsrätten.

Det är handelshinder.

Rättigheten för länder att fatta demokratiska beslut – utan att riskera att ställas inför rätta. 

Handelshinder.

Så enkelt viftas år av demokratiskt arbete bort. Allt för att kapitalvurmande investmentbolag ska kunna sätta tänderna i fler köttbitar till marknadsplatser. En ren manifestation av EU-hybris.

Innehållet i avtalet säger att om vi inför en lag som hotar storföretagens vinster – till exempel genom att märka tobaksprodukter – ska de kunna stämma oss på stora summor pengar.

Notera sambanden. Dra ner på regleringarna i EU, släpp in storföretagen som drivs av tveksamma kemikalier. Öka deras incitament genom att ge dem verktyg att stämma stater som hotar deras vinster.

Låt det smälta en stund.

Det här planeras av EU år 2015 – avtalet som kan sätta oss i kurs mot Atlantens djupaste avgrunder. Och idén frodas delvis av att vi inte lägger märke till den.

Samtidigt roséminglar PR-konsulter, marknadsliberaler och lobbyister medan våra säkerheter planeras rivas ner. De har hittat det perfekta sättet att paketera produkten de kallar politik. Och politikerna verkar knappt fatta någonting – deras stab är i princip en språngbräda till lobbyism.

Tror du mig inte? Resumé skrev nyligen att en tredjedel av Reinfeldts folk har blivit lobbyister. Andra partier lär inte vara mycket bättre.

Det är sjukt.

Bestämmer vi oss för att dra ner på regleringar så får det bli så. Men då har vi åtminstone tagit det beslutet själva. Det är orimligt att göra det till en paketprodukt för hela Europa som slussas förbi alla de miljontals röster som förgäves försöker göra sig hörda.

För vi vanliga dödliga försöker göra oss hörda ibland, men vi möts oftast av tomhetens akustik. Jag vet inte vad som behöver göras, men jag vet att vi måste prata om det här.

Ute på arbetsplatserna. På skolan. Bland vänner.

Och vi måste utkräva tydliga svar från våra EU-företrädare.

Nu. Innan det är för sent.