Debatt. .

2017-07-27 04:00
Bild: Hasse Holmberg/TT

Kortare arbetstid – en fråga om överlevnad för kommande generationer

Hellre kortare arbetsveckor än sex veckors semester. Ju mer vi jobbar, desto större miljöskador har vi råd att skapa. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Nu är det åter högsäsong för att ropa på mer semester. Många tyckare – som Göran Greider och Linn Spross i Dagens ETC – lyfter fram en sjätte semestervecka som nästa, angelägna ”arbetstidsreform”. Och visst låter det härligt: att kunna kryssa in ytterligare fem dagar när solen skiner och badsjön glittrar!


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Men egentligen behövs en helt annan reform, en kortare arbetsvecka som Veronica Palm och Anneli Nordström efterlyser. Greider instämmer i princip men är alltför uppgiven om det. Kanske med visst fog för 40-timmarsveckan verkar orubblig. När vi till slut fick den, för mer än 40 år sedan (!), så var den allmänna meningen att det var en etapp. Vid millennieskiftet skulle vi alla kunna nöja oss med att gå till jobbet 30 timmar per vecka. Det tyckte både fack, nästan alla partier och statens utredare.

Men när det kom till kritan har det alltid varit lättare att slänga ut en veckas semester till: tre veckor blev fyra och så fem. Också nu krav på sex veckor som ökad välfärd medan 40 timmar har blivit heligt. Semester är karnevalstid, undantaget, medan resten av året ska ägnas åt arbete. Där tycks fack och arbetsgivare vara eniga.

Det här fick sitt tydligaste uttryck i Mona Sahlins utredning 1989 som slog fast att det fanns ett ”teoretiskt arbetsutbud”, 40 timmar i veckan i 52 veckor för alla mellan 16 och 64 år. Underförstått att man borde minska ”bortfallet”, de 37 % timmar som aldrig blev utförda oavsett vad det berodde på – semester, sjukdom, arbetslöshet. Och vad människor ville; många ville ju inte jobba så mycket.

I den utredningen försvann slutligen tanken att fritid är välfärd. Individens arbetsförmåga var en resurs som skulle utnyttjas fullt ut.  Allt annat – t ex fritid – var en ”snedvridning”. Och allt för att ”klara välfärden” där välfärd hade blivit de av staten utlovade välfärdstjänsterna.

Debatten har knappast avancerat sedan dess. Mantrat är fortfarande att vi måste jobba för att klara välfärden. Och vård, skola och omsorg är verkligen arbetskrävande. För att få resurser till det vill man att vi ska jobba, egentligen med vad som helst, för att få löner och kunna skatta till välfärdstjänsterna. 

Men det verkliga problemet, elefanten i rummet som vi blundar för, är att lönerna mest går till annat eftersom skattesatserna också är heliga. Detta andra, konsumtionen, är ofta väldigt miljöförstörande – som när vi flyger eller köper bilar. Därför fortsätter det ekologiska fotavtrycket att öka, trots alla goda föresatser och klimatlagar och andra pratbubblor om en hållbar utveckling. Nu krävs fyra jordklot för vår svenska levnadsstandard.

Ju mer vi jobbar, desto större miljöskador har vi råd att skapa (om vi inte satsar stenhårt på en miljövänlig livsstil och konsumtion och det finns det inga tecken på). Därför är kortare arbetstid inte bara en trivselfråga utan lika mycket en fråga om överlevnad för kommande generationer. Vi behöver besinna oss, välja mer fritid och mindre löneökningar. Ändå måste vi befolka välfärdstjänsterna, vilket måste få kosta.

Det här är inget lättsmält budskap och jag kan förstå om många debattörer duckar för den större bilden. Men kejsaren är precis så här naken.

Christer Sanne  
Samhällsforskare och författare