Debatt: Kom med i Novemberupproret – för politikerna fortsätter blunda

Under 6-7 november kommer Extinction Rebellion arrangera Novemberupproret. Precis som under Massaktion Stockholm 28-29 augusti  kommer gator och vägar på flera platser i centrala Stockholm att blockeras av aktivister som ingår i nätverket. Under Novemberupproret kommer det vara många olika former av aktiviteter och huvudfokus kommer inte som under Massaktion Stockholm att ligga på fasta blockader. Men vi kommer att genom fredlig civil olydnad störa trafik och resandemönster och det kommer att påverka hela staden.

Vi gör det för att det pågår en klimatkris som de folkvalda valt att blunda för. Vi gör det i Stockholm för att det är härifrån makten utgår.

Några av er undrar säkert vad fredlig civil olydnad egentligen innebär, men jag vill börja med att förklara vad fredlig civil olydnad inte är. Genom min relativt korta tid som klimataktivist har jag mött flera personer, som i övrigt är kloka och insiktsfulla, som hävdar att vi är extremister. Men bara för att du tycker att min åsikt är extrem betyder inte det att vi är extremister. Enligt ordboken gör det ju det, men i praktiken krävs hot om eller användande av våld för att vara extremist. Det gör vi inte. Aldrig någonsin.

Och frågan är väl hur extrema våra åsikter egentligen är? Hade den samlade vetenskapen kommit fram till att allt är lugnt, vi har inte längre något att frukta, så hade större delen av oss tryggt lutat oss tillbaka igen. Att lyssna på vetenskapen kan omöjligtvis vara extremt.

Sabot betyder träsko på franska. Myten säger att franska väveriarbetare slängde in sina träskor i maskinerna för att protestera mot usla villkor. Förmodligen är detta inte sant, för en fattig arbetare slängde knappast in en fungerande träsko i maskinen. Men kanske grus, sten eller ett vedträ. Men sabot har en koppling till ordet sabotör. Man menar istället att det kan ha varit missnöjda lantbruksarbetare som trampade ner storbondens grödor med sina träskor eller ett öknamn på strejkbrytare som hämtades från landsbygden.

Oavsett var ordet härstammar ifrån håller vi inom Extinction Rebellion inte på med sabotage. Vi förstör inget. Vi skadar inga trafikljus, vi gräver inte upp någon väg. När vi till slut bryter en blockad ser allt ut precis som vanligt.

Men vi stör något, vi stör ett flöde. Trafikflödet. För en stund står allt stilla. Under några minuter vid en så kallad swarming (svärmning) eller under timmar eller till och med dygn vid en hård blockad.

Visst blir många arga och självklart känner sig många också utpekade. Men vi bryr oss inte. Och då menar jag inte att vi är obrydda över någons obekväma situation. Vad jag menar är att vi inte vill peka ut individen som skyldig. Vi blockerar inte gatan för att påverka den enskilde bilisten, utan för att påverka våra folkvalda, våra politiker att göra något som borde gjorts för så oerhört lång tid sedan.

Fredlig civil olydnad har så många gånger omformat samhället till det bättre. Slaveriet i Nordamerika förbjöds, kvinnor fick rösträtt, Gandhi befriade Indien från det brittiska förtrycket. Och Rosa Parks. Genom hennes fredliga civila olydnad startade den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Den fick kraft ur hennes vägran att lämna sin plats i bussen till en vit man.

Jag blir lite gråtmild varje gång jag tänker på hennes obevekliga vägran att lyda orimliga regler och lagar. Den moraliska aspekten vägde så oerhört mycket tyngre. Men Rosa Parks kunde väntat tio år att vägra ge den vite mannen sin plats. Ur en historisk kontext som utgår från 2020 hade det inte haft så stor betydelse om allt det där starka, stolta skedde 1965 istället för 1955. Oavsett exakt tidpunkt hade resultatet och påverkan av dagens samhälle varit någotsånär likvärdigt. Gandhi kanske inte hade samma möjlighet att vänta i tio år. Men det handlar ju mer om hans ålder och personliga fysik.

Om vi inom Extinction Rebellion väntar tio år med att använda oss av fredlig civil olydnad kommer effekterna vara oerhörda. Ur en historisk kontext kommer effekterna att bli episka. Och jag vet att ordet episkt idag har en positiv klang. Ordet episkt i det här fallet är fruktansvärt. Så låt oss sätta oss ner. Inte runt ett stort konferensbord igen för att fortsätta prata. Utan på en gata där vi använder det enda medel den lilla människan alltid haft att förlita sig till. Sin kropp.