Debatt. .

2020-10-06 04:00
  • Suicide Zeros individcentrerade retorik skuldbelägger anhöriga, enligt debattören.  Bild: Claudio Bresciani/TT
    Suicide Zeros individcentrerade retorik skuldbelägger anhöriga, enligt debattören.
  • Johanna Gustafsson-Ahlzén. Bild: Privat
    Johanna Gustafsson-Ahlzén.
Puffetikett
Dagens ETC

Jag blev skuldbelagd för min mammas självmord

Suicide Zero är en organisation som bedriver lobbying, utbildar och föreläser. Hur är det möjligt att de formulerar sig på ett sätt som antyder att en närståendes död är ett personligt misstag? undrar Johanna Gustafsson-Ahlzén.

Våren 2018 hittade jag en lista på den ideella suicidpreventiva organisationen Suicide Zeros hemsida: Checklista för dig som förlorat en närstående i självmord. Det var samma år som min mamma tog livet av sig och de nu så bekanta tankarna hade just börjat mala i huvudet: Var det mitt fel? Hade jag kunnat hindra henne? Ja och ja, svarade kroppen.

Checklistan bekräftade detta och var ett slag i ansiktet. Den består av nio punkter, varav ingen lyder ”nej, det var inte ditt fel”, och två lyder: ”Inse att du kan gå igenom sorge-perioden och använda denna livsavgörande händelse som en drivkraft för att bättre göra det du verkligen anser är viktigt” och ”Fråga dig själv hur du kan använda det som inträffat för att bidra till att det inte händer igen”. 

 

Suicide Zero är alltså en seriös organisation som bedriver lobbying, utbildar och föreläser. Hur är det möjligt att de, som arbetar för att öka kunskapen om självmord, formulerar sig på ett så ignorant sätt som antyder att en närståendes död är ett personligt misstag man gör bäst i att inte upprepa? Eller som en drivkraft?

Tyvärr är dessa punkter inte ett unikt uttryck för individcentrerad, skuldbeläggande retorik kring självmord. Till exempel berättar kampanjen med det hurtiga namnet ”Stör döden” – ett samarbete mellan Suicide Zero, Mind, och Spes – att ”du som anhörig eller vän kan göra en livsviktig insats” och ”genom att göra något så enkelt som att fråga den som mår dåligt och lyssna på svaret kan liv förändras och räddas”. 

Det skrivs böcker med syfte att lära anhöriga vara vaksamma på varningstecken och visa medmänsklighet, ofta i form av påstått livsavgörande små omsorger. 

Även Ulf Kristersson hemföll åt klyschor när han pratade om självmord på Järvaveckan 2018 och efterlyste folk som ”bryr sig och som gör någonting” och menade att ”handlingskraftig medmänsklighet kan inte reduceras till politiskt beslutade handlingsplaner”. 

 

Värdet av att visa medmänsklighet och sympati bör förstås inte underskattas, men är det suicidprevention? Hur effektiv är den i så fall? 

En systematisk litteraturöversikt från Folkhälsomyndigheten visar att när det kommer till insatstyper som utbildning och medvetande-görande är det vetenskapliga underlaget otillräckligt för att kunna uttala sig om effekterna när det gäller självmord. Detta betyder inte att sådana insatser inte fyller någon funktion, men jag önskar att de kunde formuleras mer seriöst och respektfullt.

Jag skulle vilja vända på Kristerssons uttalande och hävda att politiskt beslutande handlings-planer inte kan reduceras till handlingskraftig medmänsklighet. Låt oss inte förringa politikens roll, och låt oss inte lägga ansvaret för sjuka människors liv hos anhöriga. Det riskerar att spä på de skuldkänslor många av oss som förlorat någon som tagit livet av sig redan bär på, och det är relativiserande av psykiskt lidande att uttrycka sig om självmord som något som förhindras genom anhörigas goda vilja. 

 

Det individcentrerade narrativet ser jag som ett exempel på tendenser i vad som inom sociologi kallas det senmoderna samhället, som kännetecknas av en individualisering som försvårar system-kritik eftersom eventuella brister i välfärdssamhället omskrivs till att handla om personliga brister, som bör korrigeras på individnivå.

Psykisk sjukdom, sorg, och lidande ska helst talas om i preteritum, som något du vunnit över. Du ska ta skiten och vaska fram guld att mura in i uppbyggandet av ditt personliga varumärke.

Men sorg är inget jag kan bocka av på en lista, inget jag kan gå igenom och komma ut klokare på andra sidan. Vad gäller att göra det jag verkligen anser är viktigt så vet jag inte vad det är. Men jag vet att jag anser att denna retorik är respektlös och förminskande, både som någon med erfarenhet av psykisk sjukdom, och som dotter till en mamma vars död jag resten av livet måste försöka intala mig själv motsatsen till vad jag redan känner och vad flera röster i offentligheten får mig att känna: Jag kunde inte hindra det.

Behöver du prata med någon

 

Mind.se

Mind självmordslinje: 90 101

Chat: chat.mind.se

Mail: mejlsvar@mind.se

Alla dagar 06.00–00.00

 

Spes.se

Telefonjour: 020–18 18 00

Alla dagar 19.00–22.00

 

Jourhavande medmänniska

jourhavande-medmanniska.se

Telefonjour: 08–702 16 80

Alla dagar  21.00–06.00

Jourhavande präst

svenskakyrkan.se/jourhavandeprast

Telefonjour: Ring 112 och be att få bli kopplad

Alla dagar 21.00–06.00

 

1177.se

1177 Vårdguiden kan hjälpa dig att komma i kontakt med din närmaste psykiatriska akutmottagning.

 

Ring alltid 112 i akuta situationer.