Debatt: Hur friskt är arbetslivet när så många går sönder?

I dessa dagar handlar all debatt kring arbete om las. Den debatten är oerhört viktig men det finns så många andra frågor kopplat till arbete som är minst lika viktiga. Förra veckan var den europeiska arbetsmiljöveckan. Ett problem vi som fackförening stöter på allt oftare och personerna det handlar om blir yngre och yngre. Det handlar om arbetssjukdom och kostnaderna kopplade till just detta.

Jag har de senaste året kommit i kontakt med de första personerna som inte fyllt 40 men ändå är nästintill totalt slut i kroppen på grund av ett för hårt arbetsliv. Orsakerna är tunga lyft, fel ergonomi, stress, listan kan göras lång. Dessa människor, nästan uteslutande kvinnor, har gett allt och lite till i kanske 20 år.

Enligt arbetsmiljöverkets statistik är 78 procent av alla arbetssjukdomsfall kopplade till belastning eller psykosociala faktorer.

För arbetsgivaren är en person som slitit 20 år en nästintill riskfri vinstmaskin. När krämporna kommer så kanske arbetsgivaren får stå för några 14-dagars sjuklöneperioder och kanske någon rehabiliteringsinsats. Men när beskedet om att personen inte kan arbeta kvar i nuvarande position görs ofta en snabb och enkel omplaceringsutredning som allt som oftast kommer fram till att det inte finns några omplaceringsmöjligheter.

Vips så är problemet löst och ansvaret för personen hamnar hos det allmänna, det vill säga oss skattebetalare. Dessa människor är en väldigt dålig affär för AB Sverige. Med det sagt så är det inte så att vi inte ska ta hand om dessa. Men det är kanske inte mer än rätt att de som sliter ut personer som ska arbeta till 65 års ålder, 25 år för tidigt också får ta en större del av kostnaden som uppstår.

Det kan inte vara så enkelt att man som arbetsgivare kan slita ut någon så långt i förväg och sedan bara lämpa över kostnaden på staten. För att innan den utslitna personen hunnit tömma sitt skåp på arbetsplatsen så står där en ny medarbetare och har påbörjat sina förslitningsskador. När risken för att det kostar pengar att slita ut någon är minimal så är också incitamentet att förbättra sin arbetsmiljö minimal. Den dagen vi ser att det kostar pengar att slita ut någon, det är också den dagen som vi kommer se de allra största förbättringarna kring arbetsmiljö.

Många kanske tänker att det finns försäkringar som arbetsgivaren betalar till? Så verkar det kanske, här måste man ställa frågan: Är det verkligen arbetsgivaren som betalar? Nej, avtalsförsäkringarna är finansierade genom att arbetstagarna avstått löneutrymme. Så idag betalar vi våra egna försäkringar när det är arbetsgivaren som åsamkat oss skadan.

Handen på hjärtat, hur många med komplexa utslitningsdiagnoser får sina skador klassade som arbetssjukdom, och kan på så sätt åtnjuta ersättning från försäkringarna?

Ytterst få, det är min erfarenhet.

Så låt oss börja diskutera ett system där arbetsgivare som sliter ut anställda i förtid och slänger över problemet på staten också får stå för de merkostnader detta åsamkar oss skattebetalare. Hur systemet ska se ut, om det ska vara ytterligare en försäkring eller en fond av något slag det få tiden utvisa. Men ansvaret för kostnaden måste hamna rätt, för då kommer också problemen med förtidigt utslitna människor minska.