Debatt: Fallet Assange handlar om pressfriheten

Snart faller domen mot Julian Assange. Anser en brittisk domstol att det var spioneri, när han avslöjade de grövsta krigsbrotten sedan andra världskriget, så kan han utlämnas till USA och dömas till 170 års fängelse. Han som sett till att den pressfrihet, som våra samhällen säger sig bygga på, ska gälla också i krig, kommer då själv att dö i ett fängelse.

WiklLeaks inledde 2007 en ny publicistisk epok. Internet tillämpar viss politisk censur, olika i olika länder. Men under USA:s krig i Afghanistan och Irak, lades en tung filt över vad som verkligen hände i krigen, till förmån för selektivt valda, goda nyheter och uppbyggliga rapporter av inbäddade journalister – även svenska.

Wikileaks öppnade den informationsfrihet som våra media vilar på. Man publicerade uppgifter om korruption. Man publicerade en hemlig militär manual om hur fångarna på Guantanamo skulle plågas, skrämmas och förnedras. Wikileaks kom åt tusentals mejl, där militär rapporterade från striderna. Krigsdagböcker med detaljer om plats, tid, antal döda och deras nationalitet.

Vi minns videon när militär från en helikopter skrattande sköt prick på civila på en gata i Bagdad 2007.Tillsammans dokumenterades bara i Irak cirka 15 000 civila döda, i strid mot folkrätten och krigets lagar. Det motsade den officiella bilden av en humanitär mission och i visade att även moderna krig är orgier i blod, övergrepp och dödande.

All intressant journalistik bygger på läckor. Wikileaks avslöjanden om massiva krigsförbrytelser är den största läcka som öppnats under pågående krig. Wikileaks publicerade också pikanta dokument som hur S-regeringen 2004 bad USA om pr-stöd för att popularisera vår krigsinsats i Afghanistan.

Därför borde varje seriös publicist med näbbar och klor försvara Wikileaks och svenska journalister protestera kraftfullt mot att Assange utlämnas.

Stora svenska media publicerade först många av de läckta nyheterna. Men när USA hämtat sig och slog tillbaka sommaren 2010, började de istället föredra Pentagons version, att oskyldiga riskerade att dö på grund av avslöjade källor. Vi minns till exempel den enda gång som Assange intervjuades i SVT:s Aktuellt, i augusti 2010. Studioreportern började med att säga: “Du har ju blod på dina händer.” Det var en övertolkning av vad Pentagon påstått på en presskonferens den 29 juli, där USA:s försvarsminister påstått att Julian Assange “kan ha blod på sina händer”. Men inga bevis finns för det.

I Sverige har rapporteringen om Assange sedan dess till stor del gällt hans sexualmoral, som förvisso kan kritiseras. Däremot har man genomgående rapporterat försiktigt eller tystnat helt om hans insats som journalist och om hans förödmjukande behandling i Storbritannien. Till och med Publicistklubben, som främst av alla borde slå vakt om publicistisk frihet, tiger. Regeringar av olika färg och samtliga partier ligger lågt.

Rättsväsendets klanterier ledde till att Julian Assange, efter fyra veckor i Sverige, i december 2010 frihetsberövades i Storbritannien. Sedan dess har han varit frihetsberövad, i snart tio år. Först för misstänkt sexualbrott, där tre förundersökningar lades ner efter nio år – sedan i ett år för brott mot ett borgensåtagande och nu isoleringscell på oklara grunder.

Detta har FN:s rapportör om tortyr, Nils Melzer, kritiserat och sagt att Assange riskerar tortyr och till och med dödsstraff i USA. Han anser att Assange utsatts för förtal och förföljelser i Sverige. Genom att hålla förundersökningar öppna under nio år, har Sverige brutit mot bland annat Europakonventionen om mänskliga rättigheter som garanterar en snabb rättegång inom rimlig tid.

Vi som minns Guantanamolägret, vet att USA inte är en rättsstat i behandlingen av dem man ser som sina fiender. När Joe Biden kallar Assange en “high-tech terrorist” visar det att han inte kan påräkna rättvisa i USA. Begäran om utlämning är uppenbart politisk. Då får ingen utlämning ske. Men Storbritannien har hittills inte visat sig som en pålitlig rättsstat mot Assange.

Det talas ofta om hoten mot demokratin och pressfriheten i världen idag. Om Assange deporteras, vore det en tjänst till alla de regimer som vill tysta kritisk journalistik. Då förs pressfriheten i världen tillbaka till före det demokratiska genombrottet.

Fallet Assange kan bli en milstolpe i pressfrihetens globala tillbakagång.

Om Dreyfusaffären för mer än 100 år sedan blev en historisk seger för den fria pressen, kan Assangeaffären bli ett historiskt nederlag. Och i bägge fallen handlar det om falska spionanklagelser.