Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Det måste bli ett slut på att hata Sverige

Bild: Bild: Shutterstock

Dagens ETC.

I kölvattnet av flygtragedin i Iran, där 17 svenskar omkom, visar sig en rasism som får det att vrida sig i magen. De som sprider rasismen kallar sig Sverigevänner men jag vill kalla dem Sverigehatare, skriver Åsa Lindhagen (MP), Sveriges jämställdhetsminister.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

”Smålänningar” och en gråtskrattande smiley lägger sverigedemokraten Kent Ekeroth upp på sitt Twitter-konto efter att barn och vuxna mist livet i den fruktansvärda flygkraschen i Iran. Enligt Ekeroth är det skrattretande att P4 Jönköping kallar människor som flytt till Sverige för smålänningar. Jag ryser till inombords. I kölvattnet av flygtragedin visar sig en rasism som får det att vrida sig i magen. Hånen mot de svenskar som omkommit är avhumanisering i dess tydligaste form, där ingen som tillhör ”fel” grupp människor förskonas. Inte ens barn. Är de inte ”rätt” svenskar är de inte värda att sörja.

Parallellt med hatet sprids budskapet att Sverige håller på att falla sönder. I dessa tider matas vi med signaler om att Sverige går åt fel håll och att det är invandrarnas fel. Som ett långsamt gift sipprar budskapet in också hos befolkningen i stort. Så försiktigt att det knappt märks letar det sig in i människors tankegångar.

Budskapsspridarna kallar sig för Sverigevänner men ägnar sin tid och kraft åt att smutskasta Sverige. De sprider bilden av att Sverige står på randen till sönderfall. De verkar för splittring och skapar oro, rädsla och misstänksamhet. De river ner den vackra mellanmänskliga tilliten som finns i vårt land och som är bland de högsta i världen. Nu gör de vad de kan för att trasa sönder den. Jag skulle vilja kalla dem Sverigehatare.

Sverigehatarna drar med sig andra i samtalet. Gränser för vad som går att säga förflyttas i rasande takt. På Twitter hetsar en riksdagsledamot för ett av riksdagens största partier mot en busschaufför som ägnar sig åt att be under sin rast. Och om ensamkommande flyktingbarn som förtvivlat önskar att de ska få stanna skriver samma riksdags­ledamot ”låt dem strejka ihjäl sig”. En annan riksdagsledamot sprider falska uppgifter om en skjutning på ett äldreboende, uppgifter som riskerar att spä på den upplevda otryggheten i samhället. Och en partiledare skriver att flickor i Uppsala trakasseras ute på stan och att situationen förvärrats så till den grad att kommunen uppmanat flickor att inte röra sig ute ensamma, något Uppsala kommun dock starkt dementerar. Men skadan är redan skedd, bilden av ett Uppsala i katastrofläge är ute.

”Kan någon säga när någonting börjar? Sandkorn läggs till sandkorn, och innan man vet ordet av ligger det en sandhög framför en.” skriver Hédi Fried, förintelseöverlevare, i en av sina böcker. I boken beskriver hon hur tillvaron i hemstaden i dåvarande Ungern förändrades med små steg. Ett sandkorn i taget. Kanske var det omärkligt till en början för många, men var det slutade blev desto tydligare.

Nu ser vi återigen sandkornen växa i Europa och vi som vill vända utvecklingen möts av hårt motstånd. I riksdagens talarstol står Ebba Bush Thor under hösten 2018 och riktar kraftig kritik mot dem som drar paralleller till 1930-talets Tyskland. Hon är upprörd. Dessa politiker, sådana som jag, förgiftar antingen medvetet det politiska samtalet eller saknar förankring i verkligheten, slår hon fast. Det är en argumentation jag har hört fler gånger. Varningar avfärdas bryskt genom att utmåla meningsmotståndare som ohederliga eller dumma. Aldrig bemöts argumenten i sak. Aldrig förklarar Ulf Kristersson eller Ebba Busch Thor varför det är ofarligt att ha ett rasistiskt parti i riksdagen och att samarbeta med partiet. Istället får jag höra att vi politiker som uttrycker vår starka oro och kritiserar brutna löften spelar ett sjaskigt politiskt spel.

Sverige saknar inte stora samhällsutmaningar. Att reagera på Sverigehatarnas smutskastning eller innehållet i det politiska samtalet är inte samma sak som att förneka utmaningarna. Nej, vi har mycket som behöver göras i Sverige för att skapa ett starkare samhälle för alla. Minska segregationen och klyftorna i samhället och ge alla barn goda uppväxtvillkor. Bekämpa rasismen och förbättra integrationen. Öka likvärdigheten i skolan. Utrota mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. För att nämna några betydande samhällsutmaningar i Sverige idag.

Vi kommer dock inte att lösa utmaningarna om vi tror att Sverige är ett land på gränsen till sönderfall. Om vi förenklar komplexa samhällsproblem genom att enbart skylla dem på den stora, heterogena gruppen invandrare. Då blir analysen för tunn, lösningarna undermåliga.

Tilliten mellan människor i vårt samhälle har byggt Sverige oerhört starkt. Nu riskerar den att trasas sönder.

Hur mycket rasism och misstänksamhet tål egentligen Sverige?

00:00 / 00:00