Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Debatten om vinsttak handlar om fel sak

Anne-Marie Pålsson
Anne-Marie Pålsson

Dagens ETC.

Problemet är när vinsten blir målet för verksamheten.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Ett vinsttak i välfärden är ingen bra metod för att komma tillrätta med de olägenheter som vinstkravet skapar. Det är lätt att kringgå och kommer inte åt roten till problemet: aktiebolagens närvaro. Det skriver nationalekonomen och den före detta riksdagsledamoten för Moderaterna Anne-Marie Pålsson.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Så sa riksdagen som väntat nej till förslaget att införa ett vinsttak för välfärdsföretagen. Men kommer det att tysta debatten? Knappast, för det är frågan alltför principiellt viktig. Risken är dock stor att den även fortsättningsvis kommer att handla om fel sak – vinstens storlek. För det är inte vinsten som är problemet. Vinst kan uppstå överallt och i alla verksamheter. Det är en naturlig följd av att den faktiska intäkten översteg den budgeterade eller att den faktiska kostnaden understeg den budgeterade.

Problemet är när vinsten blir målet för verksamheten. Det gör debatten svårare för nu handlar den om juridik. Närmare bestämt om bolagsformer. Ty alla privata utförare drivs inte av vinstintresset.  Stiftelser och kooperativ är två sådana exempel.  Men andra gör det. För den bolagsform som är den vanligaste i välfärdssektorn – aktiebolaget – är vinstkravet till och med lagreglerat (3 kap, 3§, ABL).  Vinstkravet finns där inte för att ge ägarna en orättmätig fördel utan för att skydda dem från risken att bolagsledningen slösar bort det kapital de tillskjutit.

För att ytterligare skydda ägarna finns i aktiebolagslagen också bestämmelser om att ledningen måste vara lojal mot bolaget (dvs aktie­ägarna) – inte mot anställda, kunder, leverantörer etc (8 kap, 41§). Dessa skyddas ju av annan lagstiftning.

Vad som ofta glöms bort i debatten är hur vinstkravet och lojalitetsplikten begränsar ledningens aktionsradie. Brutalt uttryckt är bara sådana aktiviteter som är till nytta för bolaget tillåtna. Ägnar sig ledningen åt annat, riskerar den att bli stämd av bolagets ägare. Aktiebolagslagen tvingar därmed ledningen att välja bort – exkludera – produktionstekniker,  produkter och kunder som inte är lönsamma. På så sätt påförs aktiebolaget en exkluderandets princip. Ett synsätt som ses som självklart på alla marknader. Skulle då inte detta gälla för aktiebolag som verkar på välfärdens område?

Svaret är att det gör det, även om branschens företrädare inte vill medge det. Vårdbolagen söker locka de friska individerna, omsorgsbolagen de föga vårdkrävande och friskolorna de smarta och studiemotiverade ungdomarna allt i avsikt att bereda ägarna vinst. Och några garantier för att de resurser som det offentliga anslår används för att ge mer än regelverkets miniminivå finns inte. Ty det riskerar ju att ske på ägarnas bekostnad.

Denna logik går svårligen att förena med den svenska modellen som ju grundar sig på en inkluderande princip. Välfärden ska vara tillgänglig för alla och på samma villkor. Behovet ska vara styrande – inte individens ekonomiska förutsättningar.

Nu invänder kanske någon att alla välfärdsaktörer inte agerar efter marknadslogiken. Så är det förstås. Men trycket är hårt att även dessa måste anpassa sig till den. Ty i annat fall löper de risken att slås ut eller bli uppköpta av de mera lönsamma bolagen. Och det är precis den utvecklingen vi sett.

Ett vinsttak är ingen bra metod för att komma tillrätta med de olägenheter som vinstkravet skapar. Det är lätt att kringgå och kommer inte åt roten till problemet: aktiebolagens närvaro. En möjlighet kan då vara att tvinga existerande aktiebolag att ombildas till en verksamhetsform som inte har ett lagreglerat vinstkrav på sig. Exempelvis stiftelse.

Men det lär bli dyrt för skatte­kollektivet. För att visa detta kan vi betrakta ett tänkt bolag som uppvisat en stabil vinst på låt säga 100 miljoner. Värdet på detta bolag räknat med den vinstmultipel som marknaden använder (15) blir 1,5 miljarder kronor. Begränsas vinstuttaget till låt säga hälften halveras värdet på bolaget. Och det är för denna värdeminskning som de nuvarande ägarna kommer att kräva kompensation.

Ett mindre långtgående ingrepp vore att även fortsättningsvis låta aktiebolagen verka men att införa en hembudsklausul. Med en sådan regel måste verksamheten återgå till det offentliga när den nuvarande ägaren vill upphöra med den. Denna lösning påverkar inte möjligheten att ta ut vinst, men gör det omöjligt att omvandla den till värden som kan säljas och köpas på marknaden. Med vinstmultipeln på 15 är det stora värden som står på spel. Så även med denna lösning kan man räkna med att ägarna kräver kompensation.

Vilken lösning som väljs för att komma åt vinstjakten är delvis en smaksak. Var och en har sina för- och nackdelar. Att något görs är dock viktigt. Inte minst för de företag som agerar med andra målsättningar än att skapa vinst åt ägarna därför att det ger dem möjlighet att verka på det sätt som är tanken bakom den skattefinansierade välfärden utan att riskera att bli uppköpta eller utkonkurrerade av mera aggressiva konkurrenter.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

00:00 / 00:00