Debatt: Bistånd är en makthandling

Sveriges biståndsstrategi genomsyras till fullo av Agenda 2030 och de Globala målen. Det motiverar de enorma summorna som Sverige pumpar in i FN för att biståndsbudgeten blivit allt för stor för Sidas egna kapacitet.

År 2019 gav Sverige 684,1 miljoner amerikanska dollar i multilateralt stöd till FN, vilket är mer än fyra gånger så mycket som Frankrike gav samma år. Sverige är den sjätte största finansiären till FN-systemet och bidrar till ett stort antal FN-organ. Av den totala svenska biståndsbudgeten går 32 procent till kärnstöd, vilket är helt ovillkorat.

I en granskning från Riksrevisionen (Rir 214:24) framgår det tydligt att kärnstödet omöjliggör spårning av skattemedel och därmed också både resultatuppföljning och ansvarsutkrävande. Framför allt blir bristen på resultatuppföljning tydlig när nya beslut om kärnstöd ska fattas eftersom utfallet av tidigare satsningar inte kan ligga till grund för bedömningar, då dessa inte går att utläsa i tillräckligt hög grad.

Inom FN-systemet finns många olika organ med många olika utfall samt brist på utfall. Onekligen genomförs mycket väl grundade humana insatser. Emellertid måste skattepengar alltid kunna spåras till ett visst utfall för att vara säker på vad man bidrog till och inte. Framför allt måste ett ansvarsutkrävande vara möjligt vid brist på utfall.

Kärnstödets problematik är tydlig. Någon insyn i vad de svenska skattemedlen går till finns inte, samtidigt som resultatet från flera FN-organisationer är oroväckande. I FN medverkar nästan alla världens länder samtidigt som de står väldigt långt ifrån varandra i fråga om hur de värderar demokrati och mänskliga rättigheter. Exempelvis har FN ännu inte kunnat enas om en definition av begreppet terrorism. När definitionen av något så grundläggande inte är tydliggjord blir det onekligen riskfyllt att lägga stora summor pengar, icke villkorat, i händerna på FN:s organisationer.

På flera sätt har millenniemålen och de globala målen hämmat mottagarländernas egen utveckling. Då biståndsgivare ger pengar till statliga insatser som ska minska fattigdomen, men som i samma veva bidrar till korruption som förstärker bristen på äganderätt. Globala mål är just globala och blir mycket svåra att omsätta på lokal nivå.

FN har flera gånger visat sig inte vara lämplig för utvecklingsinsatser. Kärnstödet bör därför helt slopas. Det har funnits en övertro på att de globala målen ska vara en världsomfattande lösning, men satsningar inom äganderätt och sysselsättning nedprioriteras felaktigt.

Sveriges bistånd behöver reformeras i grunden. Den rådande strategin visar på en nästintill kolonial syn då insikten av att givande utan styrning kan erodera mottagarlandets självförsörjning är helt frånvarande.