Trots att journalister inte får se Gaza med egna ögon, tittar hon så nära hon bara kan.

Kritiserar båda sidorna i Gaza-konflikten: ”Vi lever i ett sammanbrott av det offentliga samtalet.”

Faiaz Dowlatzais romanserie förtjänar att bli läst av så många som möjligt – den är helt och hållet lysande.

Jesper Högströms pappaporträtt är fint, men berättarjaget är svårt att få grepp om.

En självbiografi är alltid en självbiografi, även om den handlar om en knasig kille.

Lorena Delgado Varas attackerades av israeliska drönare samtidigt som Sveriges samlade politikerkår upprörs över närgångna demonstranter.

Till skillnad från andra journalister som sadlar om till författare är Karin Magnussons språk romanförfattarens.

De värsta delarna av outrage-kulturen har gått i arv till Israel-högern.

Det är inte alltid roligt att plocka upp en ny svensk roman.

Som utformad för att få läsaren att gråta.

Anjet Daanje är för perfekt för sitt eget bästa.

Kneecap upprör, om man hejar på slakten av palestinska barn.

Disney, fadersfigurer och köttfärssås har aldrig varit hetare, skriver Teodor Stig-Matz.

”Jag har inte kommit ur min natt” förtjänar att snabbt falla i glömska.

De är ett företag som står för allt jag hatar. Skurkkapitalism, övergrepp och miljöfarliga plaster. Ändå älskar jag det. Och det är min största brist.

Fel kompisar, för många streams? Oavsett vad som är motivet till mordet går det inte att komma ifrån hur meningslöst allt är.

Niclas Sennterteg berättar om utfattiga utvandrare och officerare som lämnade Sverige för ett militärt äventyr.

Han kanske inte vet om det själv, men den arge brittiske kocken är en kamrat.

Jacqueline Harpmans bok är misärporr – men för en gångs skull en bra sådan. 

Simona Mohamssons svek borde få oss att omfamna politikerföraktet.