Schulmans roman ”17 juni” är känslomässig utpressning

Huvudpersonen i Alex Schulmans nya roman heter Vidar, är 45 år gammal, och arbetar som högstadielärare. Eller snarare, han arbetade som lärare. Just nu är han avstängd efter en våldsam incident med en elev. 

Själv tycker han inte att han gjort något annat än att ingripa i ett slagsmål, men föräldrarna har polisanmält, och blåmärken på pojkens arm vittnar om att läraren varit mer hårdhänt än han först trott. 

Samtidigt händer något mystiskt. Av en slump hittar Vidar telefonnumret till landstället där han som barn tillbringade somrarna tillsammans med sina föräldrar och sin syster. Av oklar anledning får han för sig att ringa numret, och när han gör det svarar hans pappa, som varit död i flera år. 

Det visar sig att den avstängde läraren har fått kontakt med en specifik dag i sitt förflutna, den 17 juni 1986, och med hjälp av telefonen kan han nu dyka ner i sin barndoms mörkaste vrår. Till exempel genom att prata med sig själv som pojke.

Ett roligt koncept är det, som en blandning mellan ”Måndag hela veckan” och psykoanalys. Och som vanligt när det kommer till Schulman är det skrivet med säker hand på lätt broderad kvällstidningsprosa. Knappast meningar att tappa bort sig i, men effektiva på ett sätt som hela tiden för berättelsen framåt.

Speciellt i bokens första halva slås jag ofta av hur roligt Schulman verkar ha haft när han skrivit.

Familjedynamiken är också bekant för vana Schulman-läsare. Här finns både en frånvarande far och en alkoholiserad mor. Hos den första söker den elvaåriga versionen av huvudpersonen bekräftelse, hos den andra kärlek. Båda har svårt att ge honom det han behöver. 

Nåväl, att han gräver där han står är knappast något man kan kritisera författaren för. Om inte annat är han vid det här laget en van gestaltare av relationsproblemen, som han tidigare skildrat i såväl de självbiografiska romanerna ”Skynda att älska” (2009) och ”Glöm mig” (2016), som i diverse sommarprat och poddavsnitt. 

I sina bästa stunder ger den magiska formen, med samtalen till barndomen, det uttjänta materialet nytt liv. Speciellt i bokens första halva slås jag ofta av hur roligt Schulman verkar ha haft när han skrivit. Här finns en lekfullhet som gör att man hela tiden är spänd över vad som kommer härnäst, särskilt när barndomsskildringen kolliderar med romanens nu, och dess bistra historia om en lärare som gått över gränsen i sin yrkesutövning. 

Bokens stora problem uppenbarar sig när Schulman ska knyta ihop säcken. Inget krut sparas när författaren går all in för att gestalta urtraumat hos sin huvudperson. En roman som till en början känns som att den kan ta vägen lite varstans blir likriktad, förutsägbar och effektsökande. 

Vart och vartannat kapitel under bokens andra halva avslutas med ett stort avslöjande utformat för att få läsaren att gråta. Inte sällan kommer de direkt efter varandra, som ett fyrverkeri av känslomässig utpressning. 

Till en början känner man med Vidar när han upptäcker de hemskheter han råkade ut för som barn. Efter 70 sidor av samma sak vill man inget hellre än att be honom hålla truten. 

Det är synd. För om Alex Schulman hade varit mindre intresserad av att berätta en stark historia hade ”17 juni” istället kunnat bli en riktigt stark roman.