Analys. Johan Ehrenberg.

2013-12-17 11:48

Maktkampen

Johan Ehrenberg berättar om hur Riksbanken förlorade makten en solig sommarmånad 2013. (Från ETC 37/2013.)

Det har pågått en maktkamp inför öppen ridå i Sverige under 2013. Om du missat den beror det på att den utspelat sig i en värld av grå nyanser. Kampen har förts av människor klädda i kostymer och dräkter. Myndighetstjänstemän. De svärd som använts har varit debattartiklar i affärspress, de bomber som kastats är statistik från utvalda databaser.

Men det som kampen handlat om är något viktigt.

Vem ska bestämma över din ekonomi?

Ett antal experter vid Sergels torg?

Eller en vald regering?

Eller ingen alls?

Det finns ett hus vid Sergels Torg i Stockholm som ingen medborgare besöker. Det är ett mörkt hus med svarta stenväggar, enhetliga nästan kvadratiska fönster och en entré som skriker ut diskretion. Vid en snabb blick på huset kan man faktiskt tro att det saknar ingång alls.

Bara tjejerna på Malmskillnadsgatan följer ibland aktiviteten. Det har hänt, när det är riktigt vidrigt kallt, att de fått låna toaletten därinne.

För tro inte att myndighetstjänste­män är annorlunda än du och jag. Deras hjärta bultar och slår som vårt.

Enda skillnaden är att de är experter.

De vet lite bättre.

Länge såg det ut att gå bra för chefen i det här huset i maktkampen. Riksbankens Stefan Ingves red på den oro alla känner inför bankernas kriser, de stora privata lån som svenskar har för sina bostäder och den oförmåga att agera som finansminister Anders Borg visade upp.

År efter år återkom han med hårda ord mot bankerna.

I praktiken skedde inget alls.

Riksbanken föreslog då att man själv skulle få uppdraget att kontrollera finansmarknaden. Ingves flyttade fram positionerna, han ville sköta den kontroll som EU:s nya bankregler kräver. Han förklarade att banken var den enda riktigt kompetenta. Efter remissomgångar och utspel slutade det den 28 augusti med att finansmarknadsminister Peter Norman höll en sedvanligt artig presskonferens.

Några elfenbenstorn föll ihop.

Andra reste sig snabbt mot skyn.

Jag väntar på tåg. Det är en vana som man fått, förra året beslutade Trafikverket att tåg som var mindre än 15 minuter sena, inte var sena. De kom i tid. Nu har man beslutat att tåg som är sex minuter sena faktiskt också är sena.

Men det där är statistik.

I verkligheten är alla tåg som är sena faktiskt sena.

Så vi väntar på tåg.

Ovanför oss meddelar en kvinna förseningarna i mikrofonen.

Då händer det.

En öppning in i en annan värld. Kvinnan som meddelar förseningar glömmer att stänga av mikrofonen. Vi får en inblick rakt in i SJ-personalens kontorsrum, de verkar ha det rätt trevligt, vi hör skratt och skoj och så berättar en om att en annan varit på krogen och då hörde hon att… Ljudet ekar ut under Centralens välvda tak. Jag inbillar mig att de sitter uppe, i ett ljust rum, solen strålar in från takfönster.

Det är lustigt det här. Eftersom högtalarna sitter högt upp och ljudet kommer uppifrån är det svårt att föreställa sig att inte också berättaren sitter däruppe någonstans. Ser ner på oss som går på golvet. Som oroligt väntar.

Jag inser att det jag upplever är illusionen av makt.

Tänk om de anställda i själva verket sitter nere under våra fötter.

Och tänk om Riksbanken i själva verket är en bunker, gömd under det stora svarta huset, långt nere, under oss alla.

Tänk om vi styrs av några som famlar i mörker?

Låt oss ta det från början.

Sveriges riksbank ägs av medborgarna. Det här var under decennier en grå myndighet, okänd för de flesta och tyst för det mesta. Riksbanken styrdes av finansministern, uppdraget var att kontrollera valutan, sköta en valutareserv, styra bankernas utlåning genom räntor och se till att regleringar följdes. I praktiken styrde politiken via Riksbanken hur mycket svenska banker fick låna ut. En valutareglering gjorde att kapital inte kunde flytta hursomhelst, även svenska folkets semesterkassor för charterresan bestämdes av riksbanken.

Allt det här avskaffades på 1980-talet av dåvarande S-finansminister Kjell-Olof Feldt. Inte ensam, han hade stöd av borgerligheten och den nya tidens ekonomer. Från LO hördes det varningsrop och kritik, men det här var decenniet då LO för den unga S-ledningen allt mer började ses som ett särintresse bland andra.

Avregleringarna blev en stor succé för bankerna. En enorm utlåningskarusell satte igång, Sverige blev världens mest lönsamma ställe för snabba fastighetsaffärer, våra banker agerade precis som sina isländska kollegor 20 år senare. Liksom för det lilla öriket slutade avregleringen med en katastrof på 1990-talet.

Fastighetskrascher blev bankkrascher.

Faktum är att alla stora bubbelkrascher i världsekonomin – inklusive sammanbrottet 2008 – beror på samma sak – lånebubblor. Företag, banker, fonder och privatpersoner toklånar med stigande priser på aktier, hus, valutor eller råvaror som metod. Priserna stiger och stiger, vilket ger utrymme för ännu mer lån och till slut… ja, du kan melodin.

Staten får gå in och rädda det hela.

Avregleringens pris är att bankerna blivit ”för stora för att få falla”.

Politiskt betyder det att en regering inte längre styr den viktigaste frågan en stat kan hantera – nämligen pengarna.

Det finns fortfarande människor som tror att pengar i sig har ett värde. Att det bakom ett lån finns en hög av guld eller andra värden som banken tar av och lånar ut till dig.

Så fungerar det inte. En av kapitalismens viktigaste uppfinningar är att pengar skapas av banker när de ger ut ett lån. Banken har inte den miljon du lånar till lägenheten. Banken skapar den när du tar ett lån.

Om staten genom riksbanken bestämmer hur mycket som får lånas ut så är det staten som styr över pengarna.

Om de privata bankerna istället bestämmer hur mycket de får låna ut är det bankerna som styr över pengarna.

Mellan dessa två ytterligheter, statlig styrning och privat anarki, finns detta gungfly av regler, övervakning, prognoser, riskanalyser och ja… experternas sammanbitna munnar och allvarstyngda ansikten.

Du har sett det på tv.

När såg du en nationalekonom skratta i rutan?

Saker förändras. När Feldt tog besluten att avreglera finansmarknaden var mobiltelefoner fortfarande en dröm. När 1990-talskrisen skapade valutachocker så var internet fortfarande en fluga. När den globala finansmarknaden brakade samman 2008 var det fortfarande så att människor skötte de mesta börskurserna. Idag styrs de av robotar som köper och säljer på sekunder i ett allt snabbare tempo, en aktie ägs i snitt i någon sekund idag. Inte i minuter.

För att överleva i en föränderlig värld måste man alltså ständigt förändras. Eller?

Nja, när det gäller kapitalism är det samtidigt märkligt hur oerhört lite som förändras.

Samma ägare, samma banker, samma maktgrupper.

Jag känner igen de flesta ekonomiinstitutioner, lobbyister, experter och ägare från de där åren på 1970-talet när ordet ”kris” började användas för första gången.

Samma tjänstemän.

Samma riksbank.

Nya namn men ibland känns det som om det hela tiden är samma person.

Reinkarnation.

Efter avregleringen har Riksbankens roll gått från att styra över hela finansmarknaden till att styra över inflationen. Målet blev att hålla nere löner (inte vinster) genom att vid löneökningar svara med höjda räntor. Kronan skulle hållas stabil (runt två procent per år i sjunkande värde var målet), den flytande valutan skulle inte vara som en jojo, stabilitet var nyckelordet.

Från att ha varit en bank som regeringen styrde blev Riksbanken en oberoende aktör, det blev lag på att en finansminister inte får styra dess agerande.

Styrelsen valdes inte längre bland politiker. Istället består ledningen av nationalekonomer, nästan alla komna ur bankvärlden och samtliga med en mycket blå agenda. Nej, det finns inte några socialister i Riksbankens styrelse.

Det här är en viktig förändring inom den västerländska demokratin.

Trots att Riksbankens uppdrag är politik – hur hög inflation ska vi ha i ett land, hur stor ränta bör en låneekonomi bära – så styrs den av människor som påstås ha expertkunnande och därför vet – genom detaljerade analyser och teorier kring penningmarknadens reaktioner – vad som är bäst för alla.

Expertstyre med andra ord.

Det viktiga är att samtliga riksbanker, jorden runt, fick liknande utseende och styrning. (Möjligen med undantag för Kina som är ett specialfall.) Lika viktigt är att samtliga hade fel, åren, månaderna, dagarna, ja, timmarna före det stora sammanbrottet på den globala finansmarknaden 2008.

Ingen riksbank såg vad som var på väg att hända.

En vecka stod plötsligt hela det globala banksystemet still. Ingen vågade låna ut till någon annan. Ingen bank litade på en annan bank. Sedan kom konkurserna…

”Modellerna”, dessa fantastiska teoretiska akademiska teoribyggen med väldigt fina ekvationer (ja, en del är riktigt vackra om man gillar ekvationer), som experterna använde för att förstå finansmarknadens utveckling hade inte med en liten detalj i formeln. Bankerna själva. Ingenstans fanns en siffra på att bankernas ständigt ökande utlåning skulle kunna skapa ett problem. Det var bara ett ”smörjmedel” i systemet.

Det här är naturligtvis omöjligt att förstå för en utomstående.

Hur kan man göra riskanalyser utan att ha med den största risken av alla?

Vi människor har problem med vår syn på risker.

Vår samtid bygger på att risker ska minimeras, med cykelhjälmar, krockkuddar, försäkringar med mera… Vi har detaljerade regler för hur en Led-lampa ska konstrueras så att ingen spänning leder till nya magnetfält, men vi har inga regler alls som hanterar vad vi gör när Forsmark får en härdsmälta.

Vi får noggranna instruktioner vad vi ska göra om flygplanet börjar störta, (sitt still i planet och håll käften) men vi har ingen instruktion om vad vi ska göra när vi dör.

Ingen alls.

De små sakerna hanterar vi ansvarsfullt.

(Häll inte ut lösningsmedel och färg i avloppet.)

De stora blundar vi för.

(Bränn inte mer kol och olja.)

Man kan med andra ord förstå experterna.

Man skapar modeller som visar exakt hur stor arbetslösheten bör vara för att kronan ska vara stabil, men har ingen modell alls för vad man ska göra om bankerna går i kvav.

Varför räkna på det som inte får hända?

Om riksbankernas ledningar varit demokratiskt valda skulle det ha betytt avgång för världens riksbanksdirektioner 2008. Men eftersom de styrs av experter hände inget. Dessutom var läget så akut att politikens huvudsakliga uppgift blev att förhindra en bankkollaps. Riksbankerna som haft som uppgift att kontrollera inflationen fick nu uppgiften att gå all in. De privata storbankerna fick i princip obegränsad likviditet från riksbankerna, uppdraget blev att stimulera dem att börja låna ut igen. Öppna kreditkranarna var stridsropet. Även i Sverige.

Fyrahundrafemtio – 450! – miljarder kastade Riksbanken in i systemet för att få igång det hela. En annan statlig bank, Svensk Exportkredit, blev i tysthet landets största utlånare till företag.

Experterna förvandlades till den akuta politikens förlängda arm.

Man kan förstå en nyliberal nationalekonoms förtvivlan. Krisen 2008 slog sönder alla modeller, allt det kunnande om finansmarknaden som motiverade experternas makt verkade meningslös när det blev allvar. Politiken fick rädda bankerna, det offentliga kunde inte stå vid sidan om när det privata kapitalet misslyckades.

Men sedan? Hur skulle världen kunna gå tillbaka till ett expertstyre som så genant fallerat.

Svaret blev Basel II. Ett antal regler som ingen egentligen känner till eftersom de fortfarande inte är beslutade.

Ett antal rätt begränsade detaljer som mött hårt motstånd från bankvärlden eftersom de tvingar bankerna att ha lite mer pengar i kistan när de lånar ut. Det gillar inte en bankägare.

Varje krona ska arbeta i systemet för att omsättningen och därmed vinsten ska bli så hög som möjligt. Eller som den före detta S-toppen Thomas Östros, numera chef för bankföreningen, sa när regeringen ville att bankerna skulle betala avgifter för vår valutareserv:

”Gör man det dyrare för bankerna… kommer servicen bli dyrare.”

Svinhugg går igen.

Kunderna får betala.

Ändå har politiken pressat på och ett antal experter och ämbetsmän har i år kämpat med att få fram regler som kanske, kanske kan minska risken för en ny härdsmälta.

En av dem är Stefan Ingves.

Stefan Ingves blev chef för Riksbanken två år före sammanbrottet. Född i Finland 1953 och utbildad på Handelshögskolan i Stockholm har han innan jobbet som riksbankschef varit bankdirektör på Handelsbanken, chef på en optionsbörs och sedan verksam inom finansdepartementet under S-styre fram till 1992. År 1999 gjorde han internationell karriär som chef på Internationella valutafonden (IMF). Förutom riksbanken sitter han även i Europeiska Centralbankens generalförsamling, i styrelsen för Bank for International Settlements i Basel (BIS) och är ordförande för Basel-kommittén för banktillsyn.

Ingves är helt enkelt en MMM (mycket mäktig man) i finansvärlden. Hans kunskap om bankvärldens ihålighet finns där. Och hans oro över utvecklingen har gjort honom till en varnande röst.

Men – och förstå förtvivlan hos en expert som vet hur det ligger till – ingen har lyssnat.

Delvis beror det på att han nog är en av Sveriges minst engagerande talare. Få journalister klarar ett halvtimmestal av Ingves med ögonlocken öppna.

Men oviljan att höra varningsrop handlar också om att Riksbankens räntepolitik gått på tvärs med såväl medborgarnas som politikens behov.

Ingves riksbank har hållit en hög ränta trots hög arbetslöshet och i stort sett obefintlig inflation. Tittar man bara på inflationen så har Riksbanken misslyckats med sitt uppdrag i många år nu (se diagram). Istället för två procent i inflation ligger vi långt under.

Det har bromsat ekonomin, vilket till exempel kritiska riksbanksledamöter som Lars E O Svensson återkommande debatterat. Lika självklar har kritiken varit från LO-håll och från landets få vänsterekonomer.

Ja, även jag har som ekonomiskribent gång på gång återkommit till samma sak.

Riksbanken borde för länge sedan ha sänkt räntan. Arbetslöshetens gissel är värre än inflationens. Men det här betyder ju inte att Ingves haft fel om de kommande bubblorna inom finansvärlden. Hans största oro är bostadsbubblan, prisstegringar på lägenheter som skapar allt högre lån och en allt större skuldbörda hos vanliga medborgare.

Problemet är att det inte är Riksbankens jobb att styra bostadsmarknaden. Inte heller ska Riksbanken lägga sig i vilka regler bankerna ska ha mot låntagarna.

Det är finansinspektionens sak.

Men om de nu inte gör sitt jobb?

Det är inte lätt att vara expert. En expert vet ju vad som egentligen behövs. Han har tillslut inget val. Han måste agera.

Utanför Riksbankens egentliga mandat har Ingves därför styrt så att räntan sätts, inte utifrån inflationen, utan utifrån en kritik av lånepolitiken i Sverige.

Amorteringstvång borde införas, menar han. Lånetak. Bättre kontroll av krediterna. Utan en annan finansmarknadspolitik vågar inte Riksbanken ”lätta på bromsen”.

Men vänta nu?

Låter inte detta som en riksbank som beter sig så som den gjorde när den styrdes av politiken, före avregleringarnas tid?

Jo.

Ingves försöker återge Riksbanken dess gamla makt, men utan den politiska kontrollen från de politiska amatörerna.

Och det är nu maktkampen börjar.

Det finns fyra aktörer som samlar sina trupper i varsina mötesrum.

Riksgälden. Denna myndighet har genom åren blivit alltmer stridbar under Bo Lundgren som chef. Lundgren är gammal moderatledare och anser att han själv lärde sig hur man sköter finanspolitik när han var ansvarig för saneringen efter bankkrascherna på 1990-talet. Hans lösning var enkel. Bankerna fick ta lån som sedan återbetalades genom att de pressade fram stora ränteinkomster från vanliga löntagare och sparare. Ränteskillnaden mellan lån och sparande ökade i rekordfart. Skattebetalarna fick tillbaka sina pengar, men till priset av att medborgarna först betalade övervinster till bankerna.

Riksgälden är den myndighet som hanterar statens lån (och därmed statens säkerheter). I februari i år avgick Lundgren och ersattes med Hans Lindblad. Han kommer direkt från Anders Borgs departement.

Finansdepartementet, genom Peter Norman, vår finansmarknadsminister. Innan han blev det kallades han in att städa i banken Carnegie när den gick i kvav 2008. Bo Lundgren var då ansvarig på Riksgälden, och Carnegie förstatligades. Norman blev tillfällig vd med uppgift att städa och sälja bolaget igen.

Norman är en annorlunda politiker. Han har jobbat inom finansmarknaden länge (ett tag var han chef över Anders Borg på Alfred Bergs fondkommission). Innan ministerjobbet var han vd för Sjunde AP-fonden där han ofta kritiserade spekulation och kortsiktighet bland investerare. Norman är därmed inte särskilt imponerad över expertkunnandet hos dagens ekonomer. Han har också en pragmatisk syn på detta med den där rågången mellan politik och experter.

Finansinspektionen, genom Martin Andersson. Som generaldirektör har han tidigare fått en del medial kritik. Finansinspektionens övervakning har brustit; gång på gång har man kommit försent när skandalerna briserat. Alltför mjuka vantar, meningslösa böter och dålig kvalitet på kontrollerna.

En liten revansch blev det 2011 när HQ Bank blev av med tillståndet. Den diskreta tjänstemannen fick plötsligt stå i tv och förklara ungefär att ”enough is enough”. Någon jävla ordning måste det vara även i en bank.

Martin Andersson blev ekonomie doktor vid Göteborgs universitet 1995 på en avhandling som verkar vara skriven för ett framtida jobb inom just FI: Kontroll av bankernas betalningssystem.

Innan chefsjobbet arbetade han 13 år inom Riksbanken där han var chef för ”avdelningen för finansiell stabilitet” (det låter lite som en låtsasavdelning på Säpo, men var alltså en verklig avdelning inom Riksbanken – dock utan egen makt).

Riksbanken och Stefan Ingves. Vår MMM (mycket mäktig man). Med full insyn kring vad det nya europeiska regelverket handlar om (eftersom han är en av dem som skapar det) och med en osviklig oförmåga att begripligt förklara motiven till de beslut han och fullmäktige fattar så att politiker och media kan förstå. Men det är ett mindre problem. Han vet ju vad som behöver göras. Som riksbankschef har han varit en räntehök. Ingves är på krönet av sin karriär. Han har fått förlängt förordnande fram till 2018. Då fyller han 65. Med andra ord, om han inte får ökad makt nu, så får han det aldrig.

Frågan är enkel.

Vem ska styra över finansmarknaden?

För fem år sedan hade frågan varit omöjlig att ställa. Då var den politiska uppfattningen att finansmarknaden klarade sig bäst med få regler, mycket frihet och i praktiken obegränsad rätt för bankerna att själva skapa pengar genom att ge ut nya lån.

Efter finanskraschen har tongångarna varit de motsatta även om de politiska regleringarna i praktiken varit väldigt små.

Mycket ord och mycket liten verkstad.

För allmänheten kan det kanske duga. När Borg skäller på bankers utdelningar ”i ett läge då de borde visa ansvar” så tänker nog de flesta att det där fungerar. Bankernas ägare lyssnar väl på en regering?

Men det är klart de inte gör. Bankernas ägare slåss mot varandra. Om den ena gruppen håller igen kommer de straffas genom lägre börskurser och därmed lägre säkerheter jämfört med de andra. Att frivilligt hålla igen blir en risk, bara om alla drabbas lika kan någon agera.

Det här vet de fyra kombattanterna. Det enda sättet att få bankerna att lyssna är genom att övervaka och göra det besvärligt för den som inte lyssnar.

Men vem har den makten? Vem är mest kompetent att skrämma självsäkra överbetalda bankledningar?

Martin Andersson som varit mild och lite feg utom, ja, i det abrupta agerandet mot HQ Bank?

Eller Stefan Ingves som vägrat lyssna och sänka räntan trots att ingen inflation finns? Han som utmanat regering och bankvärld genom att kräva återhållsamhet och hårdare regler?

Svaret borde vara givet.

Kampen om uppdraget sker inför ­öppen ridå.

Det här är något nytt i Sverige. Förut skedde allt sådant här bakom stängda dörrar i departementen. Tanken att en myndighet skulle sända in en debattartikel till en tidning där en annan myndighet förklarades olämplig var otänkbar. Men nu händer det. I en serie artiklar i Dagens Industri, Dagens Nyheter och debattforum på nätet skriver Riksgäldens styrelsemedlemmar, Riksbankens ledning och Finansinspektionens ledning inlägg där de förklarar hur det egentligen står till.

Enligt Riksbankens styrelse är det bara där de analytiska instrumenten och de viktiga erfarenheterna finns samlade. I ett remissvar på Peter Normans fråga fastslår man det orimliga i att någon annan skulle sköta efter­levandet av de nya Basel-reglerna.

Eller, som det heter i den här världen: ”Tillsynsverktygen.” De man ska använda för att kontrollera ”de så kallade kontracykliska buffertarna”.

Vilket betyder?

Tja, i praktiken ska någon kunna gå in i bankernas system och kolla att de höjer sitt kapital om de lånar ut mer pengar.

Riksbanken föreslår staten att låta den kompetenta styrelsen ta över Finansinspektionens övervakning.

Men uppdraget handlar inte bara om bankernas kapital. Begreppet de fyra använder är ”makrotillsynen”.

Någon måste agera om utvecklingen börjar skena iväg. Om till exempel Riksbanken sänker sin ränta riskerar det att öka lusten hos människor att köpa bostad. Bostadslånen ökar och bankernas utlåning växer och någon bör då ha makten att sänka bolånetaket, alltså hur mycket du och jag får låna med bara bostaden som säkerhet. Någon måste kunna parera hur Riksbankens ränteförändringar påverkar hela systemet, jag talar alltså om ”transmissionsmekanismen” – och vem skulle kunna vara mer lämplig än den som ju redan har kompetensen.

Alltså Riksbanken?

2013 går Ingves till offensiv mot bristerna i svensk finanspolitik. Han startar året med att låna upp 100 miljarder kronor extra till landets valutareserv. Det här är pengar som inte ska användas, en buffert för att skydda landets banker om de en dag får svårt att låna utländsk valuta. Bufferten behövs en sådan dag eftersom bankerna själva inte tvingats ha tillräckliga valutareserver. Någon måste då agera för allas skull. Någon måste ta ansvar när andra sviker.

Alltså Riksbanken.

Då reagerar Riksgälden. Att köpa 100 miljarder i utländsk valuta som inte används kostar svenska folket några hundra miljoner extra per år. Varför ska medborgarna bära den bördan? Riksgälden kritiserar och hänvisar till att snart kommer finanskriskommitténs förslag om hur det här ska hanteras. Skriven av Harry Flam. Varför inte vänta?

Ingves envisas.

Han begär att Riksgälden ska växla in pengarna och de kan inte vägra. Riksbanken får sin utökade reserv.

Men vad betyder det? Att Riksbankens källare nu är fylld av dollar?

Nej, det lustiga med finansmarknaden är att allt går runt. I själva verket placeras valutafonden på marknaden. Ingves köper andelar i utländska värdepapper.

En gång till: Riksbanken köper utländska värdepapper på finansmarknaden i oro för att denna ska kollapsa och göra det svårt för svenska banker. Pengarna skickas dock tillbaka till den marknad som i så fall skapar problemen.

Vad skulle han annars göra?

Tycker du att det går lite snurrigt till?

Första gången jag pratade om det här märkliga som händer när stater placerar pengar på finansmarknader för att skydda sig från finansmarknadernas växande makt, var i Tokyo 1998. Det var med en professor i finansekonomi, och vi pratade om att Japans ekonomi stått stilla i tio år. Han var mycket artig och väldigt irriterad på mig eftersom jag pratade och frågade medan vi åt, medan han ständigt lade ner sina pinnar på bordet för det är oartigt att äta och prata samtidigt.

Till slut blev han så hungrig att han kastade i sig sushin medan jag gick och pinkade.

Ständig stress. Och nej, han hade inget svar på vad man annars skulle göra. En stat kan ju inte placera pengar utanför ekonomin. Eller sköta investeringarna själv. Det vore ju som… ja… socialism. Så vad ska då Ingves göra med de utländska värdepappren innan krisen (som ju inte ska få ske) kommer?

Historien bakom beslutet är svårtolkat. Antingen såg Ingves en akut bankkris på väg som ingen annan såg (vilket med tanke på historien i och för sig inte vore omöjligt).

Eller också var det något annat. Om Riksbanken har en stor valutareserv ökar bankens möjlighet att agera självständigt. Bakgrunden till beslutet kan därför lika gärna vara det förslag som professor Harry Flam just lagt fram på uppdrag av Peter Norman.

Ett förslag som ger Riksbanken rätt att ha en väldigt stor valutareserv i krislägen. Men – och det är ett viktigt men – den säger också att det är Riksdagen som ska ge Riksbanken denna utökade valutareserv.

Wait a minute…

Ska politiken få styra Riksbanken? Det betyder ju att man blir ”finansiellt beroende av staten”. Och, förklarade Riksbanken irriterat, vid en kris är riksdagen knappast förmögen att förstå hur viktigt det är att ge nya miljarder till en valutareserv. Riksdagen kanske prioriterar annat. Sjukvård? Dagis? Arbetslösa?

Riksbanken litar inte på att de folkvalda kommer fatta det rätta beslutet.

Ska verkligen amatörer få besluta i så viktiga frågor?

Ska politiken få styra över det som experterna vet bäst?

Det finns en detalj i Riksbankens remissvar som berättar hur orimligt ledningen tycker det är att beskära dess frihet. Låt oss ”behålla makten över valutareserven”, skriver de.

Ord är viktiga.

De här orden är annorlunda, det är inte så här näringsliv och myndigheter brukar prata.

Man skriver möjligen att man accepterar ett ökat ansvar. Eller att man kanske måste ”utöka öppenheten och kommunikationen runt de balanserande befogenheternas ökande omfattning”.

Här skriver man att man vill behålla makten. Punkt.

Oberoendet.

Att ta ifrån Riksbanken makten är att gå emot den nyliberala ordningen med en oberoende riksbank. Och som av en slump visar Ingves upp att IMF stöder detta oberoende, man rentav påtalar hur viktigt det är att dessa valutareserver finns tillgängliga omedelbart vid akut fara. Och därmed har IMF indirekt sagt att det är bra om Riksbanken lånar upp i förväg. Samma IMF som kritiserat Sverige för hushållens höga skuldsättning.

Jag ser framför mig hur Ingves slår med pekfingret på papperet som för att betona hur viktig IMF:s åsikt är.

Dessutom påpekar han att ECB, Europeiska Centralbanken, skrivit till regeringen och förklarat hur viktigt det är att Riksbanken har denna rätt, precis som andra riksbanker inom ECB:s regelverk.

Inte kan väl regeringen gå emot ECB?

Vänta nu. Vem var det nu som satt med i ECB:s generalförsamling?

Visst var det Stefan Ingves?

Har Stefan Ingves därmed, som medlem i generalförsamlingen, skrivit brev till svenska regeringen om att den bör lyssna på åsikterna från Stefan Ingves som riksbankschef?

Det gäller att skilja på rollerna här. Inte på personerna.

Jag återkommer till tanken på reinkarnation. Nya namn, nya titlar, samma person.

Sommaren 2013 är Stefan Ingves alltmer oroad och irriterad över regeringens ovilja att ge klartecken. Vem ska ha makten över makrotillsynen? Argumenten verkar inte gå hem i Finansdepartementet, Ingves statistik biter inte. Samtidigt ökar lånetillväxten, svenskarna lånar mer och mer och ingen verkar bry sig. Riksbanken tar då beslutet att ”skaffa sig de instrument som behövs” för att visa hur frågorna ska hanteras av proffs. Man skickar ut en blankett till alla banker och begär in uppgifter på vad varje kund har för lån.

Man registrerar helt enkelt hela svenska folkets lån i en ny databas.

Ja, dina lån.

Mina.

Allas.

Meningen är absolut inte att övervaka befolkningen, utan att få fram verkliga data över hur illa det ser ut. Hur stor är lånebubblan i detalj? Hur ser den ut i ditt kvarter?

Det här kan låta neutralt. Vem är emot mer kunskap?

Men i själva verket är det en ljudlig örfil i den bredaste korridoren.

Den här typen av övervakning är nämligen Finansinspektionens uppgift. Men Riksbanken anser inte att de data de får från FI duger. Det är bara stickprovskontroller, inget djupt att verkligen gräva i. Nästintill slarvigt helt enkelt.

Ingves nya databas vill bota den andra myndighetens oförmåga. Trots år av tillsyn och bolånetak har man inte kunnat hejda lånetillväxten. Sommaren 2013 är svenska folket skyldiga 170 procent av sina disponibla inkomster. Vi är faktiskt ett av världens mest privat skuldsatta folk.

Ingves vill visa statistik, för om man inte lyssnar på argument måste man väl ändå lyssna på statistik?

Men statistik är ett tveeggat svärd. Det vet politiken. När Borg tog bort förmögenhetsskatten 2006 så tog han därmed också bort förmögenhetsstatistiken. Ingen vet idag exakt hur mycket mer förmögna de förmögna har blivit.

Ingen vet heller hur mycket lån som de icke förmögna har tagit.

Men är det lagligt att registrera svenska folkets lån i en databas?

Javisst. Du har väl läst riksbankslagen? Där står det tydligt att ett låneinstitut (det vill säga bank) till Riksbanken ska lämna in de uppgifter som riksbanken anser vara nödvändiga för att följa utvecklingen på valuta- och kreditmarknaden.

De man ”anser vara nödvändiga”.

Sommaren 2013 börjar bankerna lämna över uppgifterna.

Det här sker lustigt nog samtidigt som vi globalt diskuterar Snowdens avslöjande om USA:s övervakning av världen. Det här sker samtidigt som vi oroas över vad Facebook gör med våra bilder, vad Google berättar för andra, vad Apples moln egentligen betyder och hur kul är det att någon alltid kan veta var du är så länge mobilen är påslagen?

Det här sker samtidigt som de mest konspiratoriska Hollywoodfilmerna kring säkerhetstjänster och övervakning visar sig vara sanning.

Ändå sker det. Lite så där diskret.

Riksbanken söker kunskap. Vad vill de mer veta? Jo, studielån, pension, sparande i riksgälden… För att göra en bra analys över riskerna vill man kunna korsa uppgifter och lagra resultat.

Lagligt? Nja. Men makrotillsynen kräver ju det. Hur ska man annars kunna se om något är på väg att gå illa, innan det hänt?

Men riksbanken har ju inte hand om makrotillsynen än.

Nej, just det.

Ingves gör förarbetet, det där som de andra inte klarat, fast han ännu inte fått jobbet.

Jag tycker det här är rätt lustigt. Riksbanken bestämmer sig för att övervaka sådant som borgerligheten i årtionden svurit över att staten aldrig ska få veta.

Alltså var pengarna är.

Allt annat kan övervakas men inte pengarna. Privatlivets helgd.

Så kanske Ingves gick för långt?

”Riksbanken har fel.” De här orden kommer från KI, en förkortning som vi alla vet inte betyder Kommunala Investeringar eller Kamraternas Idrottsförening utan självklart… Konjunkturinstitutet.

En expertgrupp till?

Det finns alltid en expertgrupp till.

Konjunkturinstitutet räknar på ekonomin och säger att riksbanken räknar fel. Räntan är för hög, risken för lånebubbla är liten eftersom världens mest låntagande folk – svenskarna – också är världens mest förmögna folk. Eller nåja, ett av världens mest förmögna folk då. Tror vi. För vi vet ju inte. Statistiken saknas.

Men Konjunkturinstitutet menar att bostädernas värde motsvarar lånens och att Ingves oroar sig i onödan.

Men om bostädernas värde sjunker då? gnisslar Ingves.

Varför skulle de sjunka, gnisslar KI tillbaka.

Ingves får inget stöd i sin jakt på lånebubblan.

Tvärtom.

Vi närmar oss budgeten året före valet.

Ni vet: ropen skalla, mer pengar till alla!

Öka farten är tidens melodi.

Inte bromsa.

Det är sensommar 2013. Peter Norman är tillbaka från semestern. Det var ingen märkvärdig sommar, inget extravagant. En charterresa söderut. Några veckor i det lilla torpet. Lugn och ro och gräs som ska klippas. Vattenfall-skandalerna är tillfälligt desarmerade, SAS-planen flyger igen och ännu har inte Telia avslöjats med i handen i någon ny diktators syltburk.

Några veckor av lugn och ro.

Åter i selen är det så dags för Ingves.

Norman och Anna Kinberg Batra (M), ordförande i Finansutskottet, presenterar en serie beslut den 28 augusti på regeringens debattsida i DN. Det låter som örfilar i korridoren.

Finansinspektionen får hand om makrotillsynen.

Bankerna ska betala en del till valutareserven så att Riksbanken inte behöver agera.

De ska bygga upp ”kontracykliska kapitalbuffertar” (det är nya fonder som bankerna ska spara i. Fonderna skickar Norman ut på… finansmarknaden).

Slutligen ska ett speciellt finansiellt stabilitetsråd tillsättas. Med representanter från riksbank, riksgäld, finansinspektion. Och med finansmarknadsministern själv som ordförande.

Smack, smack, smack.

Maktkampen är över. Finansinspektionen skriver fort ett pressmeddelande där de berömmer beslutet och häller salt i öppna sår.

– Allt för länge har beslut fattats bakom stängda dörrar och det är bra att den tiden nu är förbi, säger FI:s generaldirektör Martin Andersson i en kommentar.

Från Riksbanken blir det tyst.

Den första höstdagen vandrar jag genom Stockholms innerstad. På en affisch berättar Emmaus att man kan fynda secondhand och bidra till en bättre värld. I tunnelbanan är det trångt, lika trångt som i Shanghais eller Tokyos eller New Yorks tunnelbanor. Det finns bara en viss mängd människor som går in i ett tåg.

På en bakgata plockar en mäklare ihop sin skylt från visningen. Hen trippar över trottoaren, ja, faktiskt, trippar, inte stövlar, inte klampar, inte stegar. Utan trippar.

– Är det svårt att sälja, frågar jag i medvetenhet om att mäklarbranschen blivit ett helvete. Igen.

– Det finns alltid en bra affär runt hörnet. Hen ler.

– Framtiden är ljus?

– Vad tror du själv?

Jag tror framtiden har blivit mindre. Vid en korsning står fem personer utplacerade som i en film, långt från varandra i olika vinklar. Samtliga stirrar ner i sina mobiler och läser eller skriver. En omöjlig ögonblicksbild för bara fem år sedan.

Jag tror att framtiden kommer smyga sig på oss, snart skrattar vi åt tiden då det fanns platta mobiler i handen. Vi vickar på örat och kopplar upp oss på flödet och frågar oss varför vi överhuvudtaget gick ut på stan när allt är större där.

– Jag älskar dig, men varför envisas du med att vilja ses in real life? blir en standardfråga.

Men innehåller framtiden en Stefan Ingves vid analysbordet när nästa skandal briserar?

Vi vet att det inte är över. Varje år sker en stor finansiell skandal som snabbt glöms bort. I somras avslöjade EU-kommissionen 13 storbanker som ingått en hemlig kartell på ”CDS-marknaden” för att stoppa konkurrenter. Året innan avslöjades att storbankerna manipulerat den så kallade Liborräntan, alltså den interna räntan mellan bankerna för att få ut mer från olika lån världen över. Året innan… ja, varje år tre-fyra stora bankskandaler. Hösten 2013 startar med att amerikanska myndigheter undersöker hur Goldman Sachs manipulerat världens aluminiumpriser.

Vid varje skandal är det någon som varnar: ”Detta skadar bankernas trovärdighet.”

Vem tror att bankerna har någon trovärdighet?

Så vad blev slutsumman? Norman tog makten, kontrollorganet FI lyder under hans domän, Riksgälden likaså och Riksbanken kallas till möte för att få höra och skapa sig en samsyn om det som måste göras.

Självklart under korrekta former och med iakttagande av allt formellt oberoende man tänkas kan.

Maktkampen är över.

Politiken stövlar in i experternas värld.

Inte för att man bytt teori.

Utan bara för att Ingves gick för långt.

Sicken fräckhet. Försöka ta över statens kontrollorgan.

Det finns en gräns för oberoendet.

Det finns alltid en gräns.

Ursäkta en utvikning. Jag vet inte riktigt varför jag skriver så, du har ju inget val annat än att läsa eller inte, utvikningen är mitt beslut och att låtsas som om jag egentligen vill något annat blir lite märkligt.

Det är litegrann som att sitta i Riksbankens ledning och låtsas som om man är nöjd med att räkna ut om räntan ska vara en procent eller 0,75 procent om två år. Falsk inställsamhet. Det finns inget att ursäkta.

Jag går på vernissage på Sturehof. Alla är där, jag menar alltså a-l-l-a.

Pernilla August och Långe Johan och han den där från Bonnier och hon från museet och sedan Joachim Berner, styrelseledamoten som just avsatt Angeles Bermudez-Svankvist som chef på Arbetsförmedlingen. Och så min vän Håkan.

För dig som inte brukar frekventera Stureplans finans- och nöjeskarusell kan jag berätta att Sturehof är en gammal klassisk restaurang med bra mat, många barer och så den där idén att visa konst för matgästerna på riktigt. Väggarna fylls av Stockholms nutida bildmakare, nu sitter Jockum Nordström, Karin Mamma Andersson, Sara Meyer och många fler och så då Håkan Elofsson, och anledningen till denna utvikning är därmed avslöjad, det gäller hans bild som du ser på nästa sida.

Från Kenya. Tre ensamma ­människor tillsammans.

Jag vet inte vad du tänker när du ser den.

Jag tänker på finansvärlden.

Och sedan på det otänkbara.

Tänk om Ingves trots allt har rätt?

Tänk om lånebubblan smäller snart?

Ah, du är tokig du.

Varför ska man tänka så?

Det är ju lika otänkbart som att ett kärnkraftverk skulle kunna haverera.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Johan Ehrenberg
Johan Ehrenberg 

Grundade ETC 1976. Svarar gärna på frågor och skriver mest om ekonomi och politik. Och solceller. Men det är ju politik det med.

Mejl johan@etc.se

Twitter @JohanEhrenberg