När vi möts i Gustavs Fridolins arbetsrum viner en kraftig snöstorm utanför riksdagsfönstret. Det är i mitten av mars och den tidiga våren kom plötsligt av sig. Kanske var det en liknande känsla av att ha snuvats på konfekten som drabbade de tidigare språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson efter det förra valet. För första gången var en rödgrön regeringsplattform tydligt utstakad – blev det regeringsskifte skulle MP få sitta med vid rodret. Men något gick snett, röstsiffrorna höll inte och istället blev det fyra ytterligare år med alliansen.

Med drygt fem månader kvar till årets riksdagsval har opinionssiffrorna en kraftig övervikt mot rödgrönt. Mycket tyder nu på att det blir den unge folkhögskoleläraren från Vittsjö som, tillsammans med språkrörskollegan Åsa Romson, får leda de gröna in i en regering.

Gustav Fridolin, ni har ju gjort flera utspel med S den senaste tiden. Betyder det att ett regeringssamarbete utan V rycker allt närmre?

– Ja det blir mycket kremlologi i frågorna runt det där. Nej, men det vi ser är att Sverige behöver en ny regering, en regering som tar tag i klimathotet, som vänder utvecklingen i skolan, som ser till att pojkar och flickor har samma villkor. Och då ser vi möjlighet att bilda en sådan tillsammans med S. Om det sedan behövs fler partier kommer våra förhandlingskrav att handla om dessa frågor – inte om vilka partier som ska vara med eller inte.

Ni måste väl ha några önskemål utifrån den politik som förs?

– Det är klart att vi ser möjligheter att kunna komma överens med vänstern inom flera områden, jämställdheten till exempel, medan vi står längre ifrån dem i andra frågor, som att vi är för sänkt arbetsgivaravgift för småföretag. Men i slutändan handlar det om ifall det blir en regeringsförklaring vi kan stå bakom.

Skulle du kunna sitta i en regering som låter Vattenfall fortsätta satsa på brunkol och kärnkraft? Idag är det ju väldigt otydligt var S står i kärnkraftsfrågan.

– Nej, den utvecklingen måste brytas. Sen blir det en förhandlingsfråga om hur snabbt det kan gå att avveckla kol- och kärnkraften Vattenfall köpt på sig, med tanke på att Vattenfall nu ekonomiskt har kört i diket. Men att Sverige har ett bolag som är en större koldioxidutsläppare än vad vi är som land är inte acceptabelt.

Samtidigt var det den S-ledda regeringen, med MP som samarbetsparti, som tog initiativ till att köpa kolkraften i Tyskland.

– S hade inget stöd för den affären hos oss, tvärtom var vi väldigt kritiska. Men det är precis på grund av det som har hänt med Vattenfall, med flyktingpolitiken och andra områden, som lett oss fram till slutsatsen att det inte går att styra en regering från baksätet. Vi måste vara med i en regering. Det duger inte att vara ett samarbetsparti och ge S regeringsmakten.

Dagens ETC har tidigare skrivit om de förstudier som Vattenfall gör för att bygga nya kärnkraftverk i Ringhals. Men det är inget som oroar Fridolin.

– Det här är en politisk följetong i Sverige mer än att det handlar om verkligheten. Det kommer inte byggas några nya kärnkraftverk – vi kommer inte vara med och bygga några nya kärnkraftverk i Sverige. Resten av världen bygger ut det förnybara, och de få länder som har satsat på ny kärnkraft har insett vilken ekonomisk härdsmälta det är, säger han.

Tror du Löfvén delar den uppfattningen?

– Jag har inte hört någon socialdemokrat säga att de skulle vilja ansluta sig till alliansens energiöverenskommelse – och den finns det ju för övrigt ingen som vet vad den betyder.

”Självständig kraft”

Att Miljöpartiet vill bli definierat som en självständig politisk kraft, skild från blått och rött, är ingen hemlighet. Samtidigt brottas partiet ständigt med väljarnas behov av att placera partiet och dess företrädare på vänster-högerskalan. Medan Maria Wetterstrand alltid ansetts stå längre åt höger och ”avskyr att bli kallad vänster” (hennes egna ord i en tidigare ETC-intervju) – är det senare något Gustav Fridolin borde vant sig vid genom åren. Han var under flera år aktiv i utomparlamentariska rörelser som Attac och Syndikalisterna, men gick ur när han insåg att ”fri och aktiv riskerade att bli ensam och passiv”. Han har även engagerat sig för Palestina – en så kallad typisk vänsterfråga – och skrivit återkommande krönikor i Arbetaren och ETC Stockholm. Samtidigt lyfter han gärna fram sin bakgrund i en småföretagarsläkt, de företagliga friheterna, och har på senare år hyllat flertalet borgerliga debattörer.

Du har varit aktiv i Syndikalisterna men är idag medlem i ett parti som förespråkar undantag i turordningsreglerna. Hur går det här ihop?

– Jag tycker MP gjorde fel när det gäller turordningsreglerna och tog den diskussionen ganska aktivt tidigare. Men idag har vi ingen uppluckring av arbetsrätten på vårt program, tack och lov. Tvärtom handlar det mycket om att stärka arbetsrätten och se till att vi klarar den svenska modellen i EU-medlemskapet.

För ett tag sedan skrev tre MP-företrädare en uppmärksammad debattartikel under rubriken ”Förlåt, vår politik har lett skolan fel”. Den syftade på friskolereformen som ni var med och drev igenom. Vad fick er på andra tankar?

– Tanken med friskolereformen var att öppna för pedagogiska alternativ och ge kommuninvånare möjlighet att driva nedläggningshotade byskolor – något vi fortfarande tycker är bra. Men då öppnade vi också bakdörren för en del som gav sig in i skolan utan att ha utbildningen och barnens bästa för ögonen, utan snarare var där för att tjäna pengar. Det var naivt, och det har tagit alldeles för lång tid att vakna.

Vill bli skolminister

För Gustav Fridolin var det just skolan som blev inkörsporten till den politiska banan. När en lärare gav honom i straffuppgift att titta på den sista tv-sända partiledardebatten i 1994 års valrörelse imponerades han av Birger Schlaugs tal om hur skolneddragningar betyder framtida kostnader. Några veckor senare hade han som elvaåring startat en egen lokalavdelning till Grön ungdom.

Idag, efter flera års erfarenhet av både riksdagspolitik och läraryrket, är det 30-åriga språkröret en – om man ska tro opinionsmätningarna – trolig kandidat till att bli Sveriges nästa skolminister.

Hur gärna vill du ta över Björklunds ministerpost?

– Det är klart jag vill vara med och vända utvecklingen i skolan. Det finns ingenting som är viktigare än att varje elev får den tid den behöver med sina lärare. Nio av tio lärare upplever att man fått mer pappersarbete sedan Jan Björklund blev skolminister. Under samma tid har 12 500 medarbetare från skolan skurits bort. Det innebär att färre medarbetare ska använda mer tid för att fylla i papper. Vi vill återanställa medarbetarna och höja lärarlönerna så att fler vill jobba i skolan.

För att finansiera detta vill ni höja skatten för dem som tjänar över 40 000 kronor i månaden. Är det ett substitut för att ni inte vågar riva upp det femte jobbskatteavdraget?

– Tyvärr är det så att när staten har backat från sitt ansvar och sänkt skatten har många kommuner tvingats höja skatten för att klara skolan och äldreomsorgen. Om vi då också börjar höja skatten är det en del som kommer att få det tufft. Så vi har sagt att det vi kan göra riva upp skattesänkningarna för dem som faktiskt inte alls behöver dem – de som tjänar över 40 000. Då får vi de fem miljarder årligen som vi behöver till skolan.

Öppen för nya ekonomiska spelregler

Miljöpartiet betonar ofta vikten av investeringar för att minska bilismen, klara klimatmålen och förbättra skola och utbildning. Samtidigt står partiet bakom de budgetpolitiska målen om utgiftstak och överskottmål som gjort att den offentliga sektorns finansiella överskott var 640 miljarder år 2012. Men även om man bara tittar på statens skulder ligger Sverige långt under EU:s maxgräns för hur stort statligt underskott ett land får ha. Samtidigt är arbetslösheten fortsatt hög och allt fler ekonomer varnar för att ett för hårt taget utgiftstak kan slå tillbaka lika hårt som det kan stabilisera och hålla uppe ekonomin.

Är det förnuftigt att spara pengarna på hög när investeringsbehoven är så stora?

– De finanspolitiska spelreglerna sattes upp av ett skäl, jag har själv skrivit en bok som försöker beskriva konsekvenserna av 90-talskrisen och vad det ledde till för oss som gick i skolan då. Men ja, vi behöver diskussioner om hur regelverken ser ut, det tror jag nog egentligen att alla partier kan ställa sig bakom. Nu har de ju varit på plats i 25 år, och då är det fullt rimligt att de utvärderas. Men en sådan utvärdering ska i så fall ske partierna emellan.

Men vad tycker du själv, sett utifrån vad Sverige och världen behöver? Ska vi inte utnyttja att vi har en av världens lägsta budgetunderskott?

– Jo och det finns projekt som inte alls är orimliga att lånefinansiera. Till exempel är järnvägen en investering som tydligt betalar av sig – och vi har goda möjligheter i dag att låna till bra villkor. Samtidigt är vår uppgift idag att visa de som inte vill rucka på spelreglerna att det även nu, inom det finanspolitiska ramverket, går att göra de järnvägsinvesteringar som behövs. Och då blir det lite snett att, som Vänsterpartiet gör, hänga upp möjligheten att göra klimatinvesteringar på att vi först ändrar de ekonomiska spelreglerna. För det man gör då är att skjuta upp det nödvändiga åtgärder som behöver göras.

Men V har ju backat från sitt krav på slopat utgiftstak och samtidigt satt något högre miljö- och klimatmål i sin budget än vad ni har?

– Njae, jag tror att vi har satt upp ungefär samma klimatmål. Sen är det klart att de kanske har lite högre inkomstskatt... Men de vågar inte höja koldioxidskatten till den nivå klimatberedningen krävt, och det är synd för det hade varit bra om fler vågade driva den frågan.

Samma vecka som intervjun äger rum har en stor del av den politiska debatten berört det som händer i Ukraina och på Krimhalvön. Från vänster till höger tycks partiledarna tävla om vem som satsar mest på försvaret. Miljöpartiet har emellertid hållit sig utanför ”panik-politiken”, som Gustav Fridolin kallar de olika utspelen.

– De verkliga hoten mot Sverige är ju inte invasionshot, utan det är istället nya hot mot freden, alltså riskerna för kärnvapenspridning och riskerna för att fattigdom och rasism leder till osäkerhet och även i sin förlängning terrorism. Även klimathotet som sådant innebär i grunden ett stort säkerhetshot. Det behöver vi ett starkt försvar mot. Men att dra slutsatsen att oroligheterna i Krim leder till att vi behöver en försvarsmakt som den såg ut för 20 år sedan, det kommer ni inte höra oss säga.

Även frågan om Nato-medlemskap har aktualiserats och alliansen hoppas att Löfvén ska vilja sluta en bred uppgörelse här. Hur ser du på det?

– Jag tycker att de som förespråkar ett svenskt Nato-medlemskap genast ska svara på frågan: ”Var är du beredd att placera kärnvapen i Sverige?” För det blir konsekvensen av att vi går med. Att i ett läge där vi ser en obehaglig utveckling i Ryssland med ökad repression mot oppositionen spä på en ”kalla kriget-konflikt” och omintetgöra våra möjligheter att verka positivt förstår jag inte ens logiken i.

Sista frågan vi hinner med innan intervjutiden är slut handlar om huruvida han har förändrats som politiker sedan han fick barn.

Gustav Fridolin lutar sig tillbaka i den grönklädda soffan som står under en nästan lika grön tavla och tittar ut genom fönstret där snöovädret plötsligt har lugnat ner sig.

I offentliga sammanhang syns fyraåriga dottern Charlie ofta vid sin pappas sida. Senast dagen innan var hon med honom i SVT-huset och hälsade på Bollibompa-draken samtidigt som Gustav Fridolin debatterade mot Jimmie Åkesson i Agenda. SD-ledaren anklagade Miljöpartiet för att leda ett extremistiskt parti som vill rusta ner det militära försvaret, öppna för fri invandring och införa genuspedagogik i skolan.

– Det var en sådan debatt som innan man blev farsa hade varit mycket enklare att släppa när den väl var över. Nu blev det på riktigt på ett annat sätt, det handlar inte bara om mig längre utan avgörandet i den debatten kommer även att påverka min dotters liv så oerhört mycket.