BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Lite uppseendeväckande är det att de uniformerade svartväxlande flygplatsanställda inte gör just någonting för att dölja sin verksamhet. Det är nästan som om de stilar sig och när dealen väl är gjord slussar de kunden till ett kontor, alldeles bakom biluthyrningsfirmorna, där man på ett bekvämare sätt kan ta emot buntarna med 100-bolívaressedlar. För det rör sig om buntar. Den största sedeln som finns är på 100 bolívares. Sedlar på 200 och 500 bolívares är beställda, men sedan de sedeltryckerier i England, Frankrike och Kanada som Venezuela köper sina sedlar av, börjat klaga på att de inte fått betalt för de omkring fem biljoner sedlar som de tryckte förra året – betydligt fler än vad USA tryckt upp – och som fraktades in till Venezuela med en armada av chartrade Boeing 747, är det osäkert när de nya sedlarna kommer ut på marknaden.
Att ha en valuta som inte är värd mer än en hundradel av den officiella växelkursen är inget gott tecken för något land. Att inte ha råd att betala för sina egna pengar är möjligen ett ännu sämre tecken. Och lägger man till en inflation som i år kommer att uppgå till 500 procent, enorma köer framför livsmedelsbutikerna och en elransonering som släcker ner landet under en stor del av dygnet och som reducerat de statsanställdas arbetsvecka till bara två dagar, så är det kanske dags att börja oroa sig och leta efter lösningar.
Och oroar sig gör de flesta venezuelaner. Men förslag till lösningar är svåra att hitta.
För många är situationen egentligen fullkomligt obegriplig. Venezuelanerna brukar kunna trösta sig med berättelsen att Venezuela har världens största olje- och gasreserver och att det politiska projekt som kom till makten 1998 med Hugo Chávez, och som fortsätter under Nicolás Maduro, äntligen kommer att använda den rikedomen för att bygga ett välmående och fram för allt rättvist samhälle. Äntligen skulle författaren Uslar Pietris gamla paroll ”sembrar el petroleo” (skörda oljan) bli verklighet. Men idag är Venezuela mer beroende av oljan än någonsin tidigare, en stor del av den produktiva strukturen ligger i ruiner och den skräckinjagande känslan av att viljelöst drivas mot en ättestupa griper kring sig bland allt fler.
Varför?
Visserligen har priset på olja sjunkit kraftigt. Men innan dess låg det på rekordhöga nivåer och under femton år hade Venezuela inkomster som motsvarade tio Marshallplaner. Det vill säga tio gånger mer resurser än de som användes för att bygga upp Europa efter andra världskriget. Men i Venezuela är det – trots bostadsbyggande i nästan rasande tempo – inte uppbygge, utan förfall som är det dominerande intrycket. Till och med de nya flerfamiljshusen ser förfallna ut trots att de just invigts. Och den glädje över en ljusnande framtid som man mötte tidigare har sen länge övergått i smygande skräck – både för nuet och för framtiden.
Regeringen säger att problemen är resultat av ett ekonomiskt krig som Venezuelas fiender – både nationella och utländska – bedriver. I konsekvens med den synen har det tillsatts ett slags överkommandon av militärt mönster för att lösa olika problem; inte bara överkommandot mot det ekonomiska kriget, utan också överkommandot för hälsosektorn, överkommandot för livsmedelsförsörjningen, överkommandot för energiförsörjningen, överkommandot för priskontroll, överkommandot för kommunikation, överkommandot för kultur ...
Det militära inflytandet märks inte bara i språket. En stor del av ledningen i det regerande socialistpartiet, liksom också dess guvernörer, borgmästare, parlamentsledamöter, för att inte tala om direktörer på statliga företag, är militärer. De väpnade styrkorna har egen tv-station, eget byggföretag, egen bank, egna universitet ... Och de frekventa lönejusteringar som gjorts för militären har varit tillräckligt stora för att skydda dem från den inflation som, trots regelbundna ökningar också av minimilönen, gröpt ut de flesta andra venezuelaners lön. Samtidigt som minimilönen höjts oftare än i något annat land i Latinamerika, så har den sjunkit från toppen till botten i den tabell som jämför reallönenivån i kontinentens länder. I en liknande jämförelse om militära löner, däremot, skulle Venezuela stadigt ligga i topp.
När Hugo Chávez kom till makten fanns det omkring 60 generaler i de olika väpnade styrkorna. Idag finns det 4 000.
Militärt tycks alltså Venezuela stå väl rustat för att försvara sig mot krig och kuppförsök av allehanda slag.
Men alla delar inte regeringens uppfattning att problemen är resultat av ett ekonomiskt krig.
– Om den här regeringen verkligen vore socialistisk, som den påstår att den är, skulle den nationalisera bankerna och utrikeshandeln. Det är där problemen finns.
Det säger Manuel Sutherland, marxistisk ekonom som nyligen fick sparken från sin lärartjänst på det bolívarianska universitetet i Caracas.
– Det stora problemet i Venezuela är hur oljeinkomsterna förskingrats och slösats bort. Falsk import och valutaspekulation har skapat enorma förmögenheter som placerats i utländska banker.
– Det finns, säger Manuel Sutherland, 300 000 miljoner dollar på privata bankkonton som ägs av venezuelaner runt om i världen, dubbelt så mycket som landets hela BNP. De senaste fyra åren har kapitalflykten fördubblats. Ingen annan stans i världen förekommer så stor kapitalflykt i förhållande till BNP, som i Venezuela.
Manuel Sutherland har forskat i all slags tillgänglig statistik, både venezuelansk och internationell, och har en imponerande mängd dokument för att stödja sina argument. Men i den allmänna revolutionära yran som rådde under Hugo Chávez tid, var han länge en ganska ensam röst som kritiserade från vänster. Nästan lite av en rättshaverist, som så många andra obekväma sanningssägare runt om i världen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men på senare tid har Manuel Sutherlands ensamhet brutits. En viktig strömning inom det regerande socialistpartiet, PSUV, Marea socialista, det socialistiska tidvattnet, har lagt fram en liknande kritik. Förra året, när försöken att väcka en debatt inom partiet inte bara misslyckades, utan tystades och utsattes för förtalskampanjer, så bröt Marea socialista med PSUV och bildade en egen organisation utanför partiet.
– Det är förskingringen av oljeinkomsterna som är den verkliga orsaken till krisen, talet om ekonomiskt krig är ett påhitt för att slippa ta ansvar, säger Nicmer Evans, en av Marea socialistas ledare.
Den speciella arbetsgrupp inom Marea socialista som gått igenom all den officiella statistik som publicerats av olika institutioner har dragit slutsatsen att inkomsterna från oljan i praktiken har finansierat två länder – förutom Venezuelas officiella budget så har oljepengarna också finansierat ett annat, okänt, osynligt land som fått ännu mer pengar än den officiella statskassan. Det är pengar som försvunnit, som inte finns redovisade, men som – om de istället hade sparats – skulle kunna betala för nästan tio års import.
En del av de försvunna pengarna har hamnat i FONDEN, den utvecklingsfond som, utan insyn och redovisning, sköts personligen av presidenten. Men det mesta har försvunnit i den härva av falska importaffärer där privata företagare, statsbyråkrater och höga militärer har hittat ett gemensamt intresse. Till och med handelsunionen ALBA har utnyttjats för falsk handel. När man införde valutan sucre för handelsutbytet inom unionen var syftet att minska beroendet av den amerikanska dollarn. Men istället blev sucre ett utmärkt verktyg att få tag på dollar billigt. Det räckte med att starta ett brevlådeföretag i Ecuador. Eftersom ALBA:s regler sa att sucren kunde växlas fritt i det lands valuta där affären skedde och eftersom Ecuador har dollar som officiell valuta så var det bara att växla in de sucre man fått i betalning för sin export till dollar. Och sen växla svart i Venezuela för hundrafalt mer. Med den korruption som råder var det heller ingen större svårighet att exportera varor som inte existerade, utom på papperet.
Den venezuelanska regeringen har medgett att hundratals brevlådeföretag fått köpa dollar till den officiella kursen på 6,30 som sen sålts på svarta marknaden. Men, förutom verbala och aggressiva utfall mot oligarker och kuppmakare i största allmänhet, har inget gjorts för att ställa de ansvariga inför rätta. Eller för att över huvud taget informera om vilka brevlådeföretag och hur mycket pengar det gäller.
Som så ofta i Venezuela; gott om anklagelser, men just inga bevis.
Men anklagelser och förolämpningar är inga effektiva vapen att bekämpa krisen. Kanske hjälper det för att hålla den ifrån sig ett tag, men inte mycket mer. I själva verket är krisen så djup att ingen riktigt vill ta i den.
Trots att den borgerliga oppositionen ganska framgångsrikt arbetar för en folkomröstning i syfte att tvinga Nicolás Maduro att avgå i förtid, verkar inte heller den särskilt entusiastisk inför möjligheten att ta över regeringen. Det är lättare att vara i opposition än att ta ansvar för att få ordning på ekonomin. Vilket den ju måste göra om den tvingar Nicolás Maduro att avgå.
Ändå är det just nu kampanjen för en folkomröstning som utgör centrum för politiken. Regeringens talesmän, med andremannen Diosdado Cabello i spetsen, har sagt att alla som skriver på listorna som kräver en folkomröstning kommer att blockeras från all statlig anställning och alla statliga kontrakt. Att det som Hugo Chávez beskrev som en revolutionär fördjupning av demokratin – det vill säga möjligheten att efter halva mandattiden hålla en folkomröstning om sittande presidentens fortsatta maktinnehav – nu automatiskt leder till svartlistning berättar en del om den polarisering som har installerat sig i Venezuela.
Men det är samtidigt just den typen av McCarthyism som har fått många vänsteraktivister, som annars identifierar sig med Hugo Chávez, att stödja kampanjen för en folkomröstning.
– Att fortsätta att stödja Nicolás Maduro vore som att gräva en bråddjup grav för alla drömmar om socialism, suckar Manuel Sutherland.
Men Marea socialista har istället satsat på en ordentlig kampanj för få igång en bred diskussion kring en nationell plan på hur krisen ska kunna lösas. Det har hållits stormöten i olika bostadsområden fram för allt i Caracas, men också i andra städer och många fler är på gång. Riktlinjerna för en slags katastrofplan finns redan formulerade.
– Men, säger Nicmer Evans, en förutsättning för varje krisplan är att det först genomförs en offentlig och genomlyst revision av statens totala finanser.
Ett modest, ganska normalt, krav, men med små möjligheter att gå igenom.
Inte bara statstjänstemän, allt från svartväxlarna på flygplatsen över de falska importörerna till presidenten själv, känner sig hotade av en sådan revision. Också den borgerliga oppositionen tycks göra det. Marea socialista har erbjudit kongressen, där idag oppositionen har majoritet, att i detalj presentera den undersökning av statens finanser som den gjort och som visar att hälften av oljeinkomsterna försvunnit. Trots att det gått över ett halvt år sen dess har de inte ens fått något svar.
