Natsnet var bara 17 år när han bröt sig ut ur militärfängelset i Eritrea.
Hans vän Awet har varit på flykt sedan han var 15. Snart fyller han 18 år och väntar fortfarande på besked om uppehållstillstånd i Sverige.
Egentligen heter de något annat. De är fortfarande rädda.
– Diktaturen har följt oss, även om vi är i ett fritt land. Regimen har spioner i Sverige också, säger Natsnet.
De delar sin historia med tusentals unga män från Eritrea. Där kräver regimen att alla män ska göra militärtjänst som kan vara en hel livstid.
– Min pappa och mina bröder var i armén. Jag minns att jag skötte vårt lilla jordbruk och försökte sälja det vi odlade när jag var tio år, berättar Awet.
”Hörde mig kritisera”
Awet försökte fly innan han kallades in i armén, men greps innan han hann lämna landet. Natsnet började sin militärtjänst, men kunde inte hålla tyst om sin ilska över att vara tvungen att hoppa av sin utbildning för att bli soldat för en lön motsvarande 25 kronor i månaden.
– De hörde mig kritisera armén och tyckte att jag var en fara, säger han.
Både Awet och Natsnet misshandlades och kastades i fängelse. I de överfulla fängelsecellerna växte desperationen och flera gånger försökte fångarna storma portarna och bryta sig ut. Några kom undan. Andra dog i fångvakternas kulspruteeld. Både Natsnet och Awet hade tur och överlevde.
Där började flykten via Etiopien, Sudan och Libyen. Mot drömmen om ett nytt liv i Europa.
– Jag visste att jag kanske inte skulle lyckas, att jag kanske skulle dö. Det är många som blir skjutna vid gränsen. Men jag hade inget val. Jag kunde inte gå tillbaka till fängelset, säger Awet.
Awet gjorde resan genom Sahara instängd i en container på en lastbil tillsammans men ett hundratal andra flyktingar. Många svimmade i hettan.
– Jag låg medvetslös flera timmar. Några tog sig ut och ramlade av lastbilen. Smugglarna som körde oss vände aldrig för att hämta dem, säger han.
Ärr efter knivöverfall
I Sudan och Libyen levde de östafrikanska flyktingarna under ständigt hot. Awet visar ärren från knivöverfall. Natsnet, som gjorde resan några år före Awet, berättar hur den libyska polisen mejade ner flyktingmassor med bil.
– De vill inte ha oss där för att vi är kristna. De kallar oss för slavar där. Vi kunde inte gå framåt och inte vända tillbaka, säger Natsnet.
De som sätter sig i båtarna på väg mot Europa vet att risken är stor att de aldrig kommer fram. Awet berättar hur båten började ta in vatten efter ett par timmar. Strax innan den sjönk hann en annan båt ifatt dem. Medan de klättrade över till räddningsbåten såg Awet den första båten sjunka under havsytan.
– Det glömmer jag aldrig. Hade de kommit en liten stund senare så hade det varit slut för mig där, säger han.
Ett dygn senare stannade motorn på den andra båten.
– Då gav vi upp hoppet. Jag var säker på att vi skulle dö. Vi drev runt i dagar innan vi blev upplockade av den italienska kustbevakningen som tog med oss till Italien. Den känslan går inte att beskriva, säger Awet.
”Gör något åt regimerna”
Om Medelhavet patrullerades av afrikanska i stället för europeiska båtar, som läckta dokument visar att krafter inom EU vill, är Natsnet och Awet överens om att resan skulle bli farligare.
– Då vill man inte bli hittad. Då försöker man hålla sig undan även om båten håller på att sjunka. Det enda som skulle hända är att fler skulle dö. Om EU vill ha färre flyktingar så måste de göra någonting åt regimerna i Afrika så att vi kan få mat och utbildning där, säger Natsnet.
