Nyheter.

2014-12-30 10:52
  • Lina Thomsgård hyllar samtal och förståelse som förändringsmetod. ”Jag får pulserande gåshud av lycka när jag ser personer som Nathan Hamelberg eller Judith Kiros som kan samtala och orkar bjuda in till dialog i omöjliga format som Twitter.”  Bild: Jessica Gow/TT
    Lina Thomsgård hyllar samtal och förståelse som förändringsmetod. ”Jag får pulserande gåshud av lycka när jag ser personer som Nathan Hamelberg eller Judith Kiros som kan samtala och orkar bjuda in till dialog i omöjliga format som Twitter.”
  • Lina Thomsgård gjorde tidigare i år en intervju med Stefan Löfven om vilka som egentligen ingår i hans ”Alla ska med”.  Bild: Jessica Gow/TT
    Lina Thomsgård gjorde tidigare i år en intervju med Stefan Löfven om vilka som egentligen ingår i hans ”Alla ska med”.

I huvudet på en obotlig optimist

Fyra år har gått sedan Lina Thomsgård startade Rättviseförmedlingen – en nätbaserad gratistjänst som hjälper organisationer och medier att hitta kompetenta människor som hamnat i skymundan på grund av sådant som kön, ursprung eller fysiska förutsättningar. Exempelvis kan bolag som letar efter en ny styrelseordförande, eller festivalarrangörer som letar efter ett rockband, vända sig till Rättviseförmedlingen och få en drös namn som annars aldrig dykt upp, förmodligen. Målet är att bidra till en mer ”rättvis representation av samhällets sammansättning”, som det står på hemsidan. Kort och gott färre vita cis-män i offentligheten och fler av alla andra.  

Sedan starten har alltifrån Nobelfesten till IK Sätra fått hjälp att göra ett jämställt urval i sin rekrytering. Även SVT har varit en flitigt återkommande kund. Där bidrar Lina just nu personligen genom att ställa upp i På spåret tillsammans med Jason Diakité. 

På spåret, är inte det väldigt gubbigt? 

– Före inspelningarna gick jag in på SVT Play för att kolla avsnitt från tidigare säsonger. I ett från 90-talet var det fem män och en kvinna som tävlade samt Ingvar Oldsberg som programledare, och alla frågor utom en gällde män. När de kom till Sunne nämndes Selma Lagerlöf, annars var det bara manliga politiker, krigsherrar, män, män, män. Efter att ha sett det tänkte jag: ”Shit, det händer grejer ändå!” 

Men är det inte fortfarande ganska gubbigt? 

– Jag försöker att inte använda sådana uttryck som ”gubbigt” eftersom jag vill att auktoriteten i sammanhanget, vem det nu än är, ska vilja vara med i förändringsarbetet. Jag har märkt att vissa termer blir ett rött skynke och då gör de ingen nytta. Men visst, jag skulle tycka det var fett om säg Johanna Koljonen och ... äsch, hon kan leda det där själv, kunde Oldsberg så kan hon! 

Vad är det annars med manliga duos som är så attraktivt? 

– Man ska nog inte säga brödraskap, för även andra killar exkluderas från det där, men det är ett slags konstant bekräftelse. Det skapas gärna en liten friktionsyta mellan dem så att man som tittare får känslan av diversitet och mångfald – men i själva verket handlar det om att dunka ryggar. Att höra två polare som hittat en bra jargong som skämtar med varandra är ju ganska tacksamt, ”sånt kan inte tjejer”, säger folk då. Nej, och det beror just på att inte tillräckligt många tjejer fått chansen att göra det offentligt för att den bilden ska finnas i oss.  

Håller det på att förändras tror du? 

– Ja. När Christine Meltzer och Carina Berg, som typ inte kände varandra sedan tidigare, tjoffades ihop i tv älskade folk det. Samma sak med Jills veranda när hon träffade andra kvinnliga musiker. Så det går framåt. Men långsamt, snark! 

Vi sitter på det nyöppnade caféet Femtopia i Hornstull i Stockholm. Mammas gata för ung, vit kulturelit och hipsters. Förutom Lina Thomsgård och jag består caféets gäster av en ung man med flanellskjorta som knapprar på sin Macbook och vid bordet intill två kvinnor som högljutt diskuterar det politiska läget (”för jävligt!”). Vi smälter in. I lokalen pågår en konstutställning och på väggarna hänger olika former av underliv. Så är det i Hornstull nuförtiden. För fem år sedan låg här en traditionell andrahandsbutik som sålde metspön, frimärken och udda bestick. Nu är det fittkonst. 

Lina Thomsgård reflekterar över att nästan alla intervjuer hon gjort den senaste tiden ägt rum i kvarteren häromkring eftersom journalisterna som föreslagit mötesplats antingen bor eller jobbar här. Jag frågar var hon själv bor. Också i Hornstull. Jag säger att jag blir socialt deprimerad i Hornstull eftersom det är så segregerat. Hon håller med. Sedan talar vi en stund om att det är lätt att klaga över segregation när man själv bor mitt i stan, men att ingen av oss i realiteten skulle vara beredda att flytta till en förort långt utanför centrum. 

Hur ska segregationen lösas då, med tvång? 

– Jag skulle gladeligen stödja en lag som tvingade mig att bosätta mig i exempelvis Barkarby för jämna ut klyftorna, det skulle vara fantastiskt (skratt). Om någon säger: ”nu förbjuder vi kött och smågodis”, då säger jag: ”Kör! Perfekt!”. Min disciplin är så dålig så det vore jättebra för mina tänder. Det skulle bli lite tråkigare fredagskvällar, men sedan, när det väl införts ...   

Skulle det inte kännas annorlunda när tvången och förbuden väl kom tror du? 

– Det kan jag inte svara på, det är hypotetiskt, men jag tror att jag är väldigt utopiskt lagd för jag går igång på idén att tvingas flytta. Jag kan intellektuellt förstå principen om det fria valet, men jag kan inte känna det. Jag skulle behöva att något togs ifrån mig som verkligen betydde något i så fall. Men så länge samhällsbygget handlar om solidaritet och jämlikhet och man är så himla priviligierad som jag och många andra är, då kan jag nog inte komma på en enda sak.  

Flygförbud? 

– Kör! 

Är du kommunist? 

– Nej! 

 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.

1 kommentar

Anonym
JONNY WESTER
1 år sedan

Har även journalisten gått på myten att kommunist är den som vill ha förbud?