Från folkets Konsum till stängda stämmor – här i Saltsjöbaden dör själens sista rest

1905 slog KF:s styrelse fast att det främsta målet med kooperationen var att arbeta för en lyckligare mänsklighet. Rörelsens uppgång och fall sedan dess är väldokumenterad. KF blev under 1900-talet en av Nordens största arbetsgivare, med allt ifrån egna fabriker till egen arkitektbyrå. Genom de täta banden till arbetarrörelsen omstöptes så gott som varje svenskt stadscentrum med Domus-butiker. I rask takt sålde man sedan under 1990-talet och framåt ut alla egna industrier och fastigheter för att betala av dyra lån och täcka förluster från olönsamma butiker och blödande föreningar.

Medlemsinflytandet monterades steg för steg ner i en strävan mot ökad affärsmässighet och effektivare beslutsvägar.

Nu är det sista skottet i bössan för kooperationen, som förre styrelseordföranden Leif Linde uttryckte det. 

Miljonarvoden och fallskärmsavtal för direktörer som slutar lika snabbt som de börjat – och dessutom enormt kostsamma felsatsningar som idén om en nordisk kooperation och uppköpet av Netto-butikerna – har också bidragit till en kooperation i djup ekonomisk kris.

Nu är det sista skottet i bössan för kooperationen, som förre styrelseordföranden Leif Linde uttryckte det – innan också han lämnade sitt uppdrag i förtid.

I slutet av 90-talet slutade KF att hålla förbundskongresser. Precis som hos partier och andra folkrörelser kunde kongresserna pågå i dagar och engagera mängder av människor. Sedan dess samlas rörelsens högsta beslutande organ istället genom en årlig förbundsstämma, vilken klubbas igenom på några timmar.

Men långt ifrån alla ombud bemödar sig ens om att ta sig till stämman denna gång, visar det sig.

I entrén till Vår gård denna förmiddag står Coops avgående kommunikationschef Håkan Andersson och tar emot besökarna. Senare under våren ska han lämna kooperationen för att istället arbeta med bostadsfrågor hos Riksbyggen.

– Hej hej, ska du på stämman? undrar Håkan Andersson när jag går fram mot receptionen.

– Nä, jag skulle vilja det, men jag fick ju inte vara med. Så jag tänkte vara utanför här och prata med deltagarna.

– Oj, ja, nu känner jag igen dig…

Vi har aldrig träffats förut, så jag känner inte igen honom.

Genom flera veckors dialog har jag försökt få tillträde till KF:s stämma för att sitta med och lyssna. Men jag får ingen pressackreditering. Och trots att jag – liksom 4,1 miljoner andra svenskar – är medlem i KF, är varken jag eller andra vanliga medlemmar välkomna att delta eller lyssna.

I KF:s stadgar står det visserligen att externa gäster får delta på stämman – men endast om den hålls digitalt, förklarar kommunikationschefen i ett mejl.

Intresset från såväl medlemmar som medier för att följa vad som beslutas här verkar dock vara nästintill obefintligt.

Fanny Persson, som arbetar med strategisk utveckling av medlemsfrågor på Coop, förklarar att ingen tidigare har frågat om att få komma och lyssna på stämman. Hon har arbetat i olika roller inom Coop och KF i över tio år.

Jag bestämmer mig för att ändå vara med – om än på avstånd.

För att inte bli utkastad bokar jag en övernattning på den anrika konferensanläggningen som varit i KF:s ägo sedan 1924. Om jag inte får vara med på stämman som journalist eller medlem, borde jag åtminstone få vistas på Vår gård som betalande gäst.

– Alla är inte här idag, konstaterar Fanny Persson strax efter att jag har anlänt till konferensgården, där en stor stark kostar 95 kronor i hotellbaren, för att checka in på mitt rum.

Vid incheckningsdisken för stämman ligger många av dagens namnbrickor orörda när dörrarna stängs och stämman drar igång.

Plötsligt öppnas de lyckta dörrarna till stämman och ombuden kommer ut. Genom dörröppningen skymtar jag lokalen, rikligt utsmyckad med konst av Isaac Grünewald, den svenska moderniströrelsens ledande gestalt. En påminnelse om en tid då nytänkande och folkrörelsekraft var självklara delar av kooperationens själ.

Under den hastiga stämman blir det ingen lunchpaus. Istället bjuds det på wraps med kyckling, rostbiff och skagenröra som deltagarna tagit med sig in i samlingssalen på andra våningen. Nu är det kort kaffepaus, och innan kommunikationschefen försöker avbryta samtalet för att få deltagarna att snabbt återvända in på stämman, hinner jag få en kort intervju med Lars Karlsson från Nacka.

Han är ombud från Coop Östra. Det är den största medlemsföreningen inom KF och är rikligt representerad på stämman. Lars har varit aktiv inom KF i fyra år. Coop Östra bildades så sent som förra året genom en sammanslagning av Konsumentföreningen Stockholm och Coop Butiker och Stormarknader AB.

Var det någonting på dagordningen som väckte extra diskussion idag?

– Nej, inte direkt.

Det var ju bara en motion inskickad...

– Motionerandet sker nog i första hand på föreningsnivå. Medlemsinflytandet är lite svajigt i sådana här organisationer eftersom det är ganska få som är med och röstar när vi blir valda som ägarombud.

Hur kommer det sig? KF har ju miljontals medlemmar, och din förening är den största i landet.

– Jag vet inte varför det är så. För 125 år sedan startade man en butik i en by eller i ett litet samhälle. Då var alla med och bestämde över verksamheten. Men det har ändrats över tid och blivit mer centralstyrning.

Han berättar att det bland butikschefer och tjänstepersoner inom rörelsen verkar finnas en syn på att det som finns kvar av medlemsverksamheten idag mest är ett ”nödvändigt ont”. Dessutom är det svårt att engagera medlemmarna.

Länken mellan medlemmarna och Coops butiker är de så kallade ägarombuden – tänkta att fungera som språkrör mellan butik och förening. Men i många butiker runt om i landet finns det inga ägarombud alls. I Coop Östra har medlemsverksamheten nyligen omstrukturerats.

– Tidigare hade man ett ägarombud för varje butik. Nu ansvarar varje ägarombud för ett helt geografiskt område, säger Lars Karlsson.

Att det skulle vara svårt att engagera medlemmar i konsumentföreningarna vill dock inte Kerstin Wallentin, som under stämman valdes till ny styrelseordförande för KF, hålla med om.

I samband med stämman kommer hon fram och hälsar på mig, men vill inte göra någon intervju på plats. Istället svarar hon i efterhand, tillsammans med KF:s vd Anders Dahlquist Sjöberg, på frågor i ett digitalt möte som pågår i nästan exakt 20 minuter innan kommunikationschefen Håkan Andersson återigen bryter in och konstaterar att tiden är slut.

Frågorna har jag blivit ombedd att skicka in i förväg till honom.

– Självklart kan det finnas svårigheter att engagera medlemmar på några ställen, det vore väl att ljuga annars. Men det är inget som är uppe på agendan. När vi intervjuade ägarombuden visade det sig att man ibland känner sig ensam i rollen. Då har vi ställt om, eftersom vi jobbar tillsammans, säger Kerstin Wallentin.

Under fjolåret gjorde Coop en förlust på 1,25 miljarder kronor.

Men det är inte bara medlemsverksamheten som har problem.

Under fjolåret gjorde Coop en förlust på 1,25 miljarder kronor – en försämring med nästan en miljard jämfört med 2023. Detta trots stora kostnadsbesparingar, bland annat personalneddragningar på huvudkontoret i Solna motsvarande 300 miljoner kronor.

När detta skrivs pågår också förhandlingar med Handelsanställdas förbund om ytterligare personalneddragningar i Stockholmsområdet. Enligt ett internt mejl till personalen på Stora Coop i Bromma, som tidningen Mitt i tagit del av, ser Coop Östra ut att gå mot ett underskott på flera hundra miljoner kronor.

I mitten av mars gick Coop Tyresö i konkurs. Tidigare i år stängdes även den franchisedrivna Coopbutiken i Vallentuna centrum på grund av bristande lönsamhet, och övertogs av Coop Östra.

När jag frågar varför Ica kan göra miljardvinster medan Coop blöder, samtidigt som matpriserna är högre än någonsin, lyfter både Kerstin Wallentin och Anders Dahlquist Sjöberg fram investeringarna i en ny varuterminal i Eskilstuna som en förklaring.

Terminalen och dess problem är också ett återkommande inslag i de senaste årens verksamhetsberättelsers förklaringar till de stora underskotten.

– Vi har fått skrapa ihop de pengar som finns i den centrala verksamheten och i föreningarna, säger Anders Dahlquist Sjöberg.

– Vi har haft en varuförsörjningsstruktur som varit omodern och en IT-struktur som inte hållit måttet. Därför har vi tvingats till en jättestor investering. Vi kan inte gå ut och göra en nyemission eller få in riskkapital. Vi kan inte ens gå till bankerna som andra aktörer kan. Det modiga beslutet som våra 26 ägarföreningar fattade var att göra den här gemensamma investeringen.

Men nu ska det vända, tror både vd:n och styrelseordföranden. Går man tillbaka och läser årsredovisningarna från de senaste åren är formuleringarna snarlika: varje år är det år då det äntligen ska vända.

I väntan på att förhoppningarna om vinst ska infrias har det varit turbulent i ledningen för kooperationen. Marie Nygren, tidigare vd för Coop, lämnade sin roll efter tre år i höstas. Leif Linde, tidigare ordförande i KF, lämnade sitt uppdrag i somras.

De byter direktörer på KF stup i kvarten, vilket ju också leder till något av avgångsvederlagens julafton.

– De byter direktörer på KF stup i kvarten, vilket ju också leder till något av avgångsvederlagens julafton. Med några få undantag slutar de för att de får sparken. Varje ny vd har fått uppdraget att vända förlust till vinst. Det har inte låtit sig göras, säger Anders L Johansson, adjungerad professor vid Uppsala universitet och författare till boken ”Kooperativa Förbundet – från sent 1800-tal till tidigt 2000-tal”.

– När en ny direktör tillträder tycks det gå till så på anställningsintervjun att man kommer fram till att det fanns saklig grund att sparka företrädaren. Alltså kan KF inte fortsätta göra som förra direktören gjort. Då blir kontinuitet och uthållighet väldigt låg.

Efter utförsäljningarna på 1990-talet, när kooperationen kunde betala av dyra lån och skapa visst handlingsutrymme, är kassakistan nu tom, menar han.

KF centralt har inga pengar kvar att ta av för att föreningarna ska kunna driva vidare olönsamma butiker.

– Man måste lyckas med det som misslyckats sedan mitten av 1980-talet: att vända förlust till vinst. Annars kommer KF och stora delar av Coop-kedjan inte att överleva.

När de sista deltagarna skyndar mot bussen från Vår gård dröjer jag mig kvar en stund bland konstverken från en tid då kooperationen drömde om framtiden, och tänker på min morfar.

En gång handlade kooperationen om mer än siffror på en resultatrad.

När medlemsinflytande blir en form utan innehåll, finns inte mycket kvar av rörelsen att rädda. 

Men idén om att vi tillsammans kunde hålla priserna låga och äga butikerna gemensamt räckte inte längre när kapitalismen utvecklades, konkurrensen ökade och lågpriskedjor pressade kostnaderna ännu hårdare.

I jakten på lönsamhet monterades medlemsinflytandet ner bit för bit – men lönsamheten kom aldrig. När medlemsinflytande blir en form utan innehåll, finns inte mycket kvar av rörelsen att rädda. 

Att det är de franchiseägda Coopbutikerna, med privat vinstintresse, som klarat sig bäst är kanske det tydligaste tecknet på att kooperationen mist sin själ.

Kanske måste vi acceptera att vissa drömmar dör.

Men vi får aldrig sluta bygga nya.