Den här veckan fortsätter Dagens ETC uppropet för att Sverige behöver en feministisk utrikespolitik. Vi gör det redan idag tillgängligt för en internationell publik genom att översätta själva uppropet och relevanta artiklar. Det var inget svårt beslut. Sveriges utrikespolitik är inte uteslutande Sveriges angelägenhet.
Ta avtalet med Saudiarabien som exempel. När regeringen beslutar att riva det så väcker det reaktioner, dels hos diktaturen i Riyad och dels hos andra länder – USA och Storbritannien – som har skäl att granska sina egna avtal.
Likadant med beslutet att erkänna Palestina. Utrikespolitik sprider sig. Den är per definition aldrig nationell. Även om den sätter inhemska intressen högst – den prioritet som näringslivet helst skulle vilja rista i stentavlor – får det konsekvenser utanför det egna landets gränser.
Vårt upprop har inte för avsikt att reservationslöst hylla Margot Wallström. Avsikten är att visa hur stort stödet faktiskt är för en feministisk utrikespolitik. Samtidigt kan vi på allvar börja diskutera vad en feministisk utrikespolitik bör innehålla. Vilka är möjligheterna? Fallgroparna?
De tiotusentals människor som skriver på uppropet formulerar tillsammans ett budskap gentemot alla dem – näringslivet, delar av oppositionen, traditionstyngda socialdemokrater, Saudiarabiens lydstater – som nu angriper tanken på en feministisk utrikespolitik.
Sverige behöver mer feminism i utrikespolitiken.
Världen behöver mer feminism i utrikespolitiken.
I samma sekund som Wallström deklarerade sin policy började kritiken ta form, ett ständigt växande lågtryck, fixerat vid person snarare än idé.
Wallström har kallat Saudiarabiens metoder ”medeltida”. Sant eller falskt? Sant. Det spelar mindre roll för Peter Wolodarski, som i Dagens Nyheter (14/3) kallar Wallström för ”oskicklig”. Så ska ju inte utrikespolitik fungera. Det finns regler att förhålla sig till. Diplomatins dekorum.
Katrine Marçal genomskådar i Aftonbladet (15/3) det som döljer sig bakom lågtryckets molnmassor, själva anledningen till att Wallströms kritiker ständigt återkommer till motsättningar mellan hård och mjuk, rationell och irrationell – manligt och kvinnligt:
”Hon må ha ett gott hjärta, en idealistisk själ och vänliga guldbruna ögon. Men den hårda världen: den värld där alla människor naturligtvis begriper att vi måste fortsätta sälja vapen till Saudiarabien. Den förstår Margot Wallström sig inte på.”
Och:
”Det är bara via en fullkomligt snurrig patriarkal logik som det här i Sverige har blivit Margot Wallström som är den mjuka och hennes kritiker som är de hårda.”
Jag väntar fortfarande på att någon av Wallströms kritiker ska kunna berätta exakt vad som är så flummigt med feminism i utrikespolitiken.
Wallström förklarar i The Economist hur föråldrat det är att fastna i begrepp som hård, militär makt och mjuk, samarbetsinriktad makt. En feministisk utrikespolitik handlar om smart makt. Inte hård, inte mjuk. Dess verktyg bestäms utifrån situation, och givetvis ska kvinnor – ”den halva av befolkningen som historiskt har glömts bort” – inkluderas.
Nu arbetar Sveriges utrikesförvaltning med det konkreta genomförandet av en feministisk utrikespolitik, en process som leds av jämställdhetsambassadör Annika Molin Hellgren. Parallellt lyfts redan konkreta frågor på EU-nivå.
Inte så flummigt, nej.
Wallström har vid flera tillfällen förklarat det allmänmänskliga värdet av en utrikespolitik som tar hänsyn till och involverar 100 procent av världens befolkning. I mars höll hon ett tal i Helsingfors. Det var inte naivt, det var inte vagt. Det presenterade en utrikespolitisk metod med några fundamentala utgångspunkter:
• Rättigheter. En feministisk utrikespolitik ska driva på för förbud – mot diskriminering, tvångsäktenskap, omskärelse med mera, men också för utveckling – att kvinnor ska ha lika rätt till arv, till sjukvård, till kroppslig integritet med mera.
• Resurser. Sverige fördelar bistånd och annan typ av hjälp. Även i detta ska feminism vara beslutsgrundande.
• Representation. Om en utrikespolitik ska vara feministisk måste den ge utrymme för kvinnor på de högsta posterna. Men det är sällsynt idag. Fyra kvinnor leder utrikesdepartementet i Sverige.
Wallströms kritiker hör inte när hon efterlyser att fler länder ska anta FN-resolutionen om kvinnors fred och säkerhet. De hör inte när hon vill starta ett nätverk för kvinnliga fredsmäklare (bara åtta procent av fredsmäklare i FN-ledda processer har varit kvinnor). Wallström har på punkt för punkt redovisat vad en feministisk utrikespolitik kan åstadkomma. I ett annat tal, som hon i början av året höll i Washington: Driva på för mänskliga rättigheter och för att brott mot dem tas på allvar av rättsväsendet. Bekämpa våld mot kvinnor både i freds- och krigstid. Ge kvinnor mer inflytande över beslutsfattande, mer kontroll över sin ekonomi. Försvara kvinnors reproduktiva rättigheter. Bromsa klimatförändringarna. Bland annat.
Utan feminism i utrikespolitiken, sa Wallström, förlorar Sverige något helt avgörande om vi som land ska kunna agera för mänskliga rättigheter, fred och demokrati.
Men kritikerna vägrar lyssna. Allt de hör är just begreppet feminism. Sedan stänger de av. Inte eftersom att de har problem med feministisk utrikespolitik, utan eftersom att de har problem med feminismen som sådan – även om de inte erkänner det.
De missar den enorma befrielsepotentialen. För kvinnor, för alla förtrycka, för mänskligheten som kollektiv. Hur detta kan sprida sig. Vad det kan komma att betyda i ett globalt perspektiv. Det är bortom sorgligt. Men ursäktar inte att dessa kritiker bromsar utvecklingen. Alldeles för mycket står på spel.
Sverige och världen behöver mer feminism i utrikespolitiken.
