BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Lika säkert är också det hårdnackade försvaret av det statligt ägda från vänsterhåll. Att uppröras över utförsäljningar och privatiseringar är i sig inte så märkligt. De senaste decenniernas nyliberala våg har inneburit en rad försämringar. Upp till kamp för det gemensamt ägda, har blivit en paroll för de som är emot ett vinstintresse i det offentliga.

Det statligt ägda som en idé var grundmurad i den tidiga socialdemokratin. Det kallades socialisering, att företag i privat ägo skulle övertas och drivas av staten. Det var den reformistiska visionen av ett socialistiskt samhälle. Det statligt ägda skulle per definition vara det arbetarägda, ty staten skulle bestå av det socialdemokratiska arbetarpartiet. Det är länge sedan socialdemokratin övergav idéerna om socialisering till förmån för ett mer försiktigt omfördelningsprogram. Frågan om statligt kontra privat ägande är dock fortfarande en fråga som bär en tydlig konfliktlinje mellan höger och vänster.

Vi har en höger som vill sälja allt och en vänster som beklagar denna utveckling. Det är inte ett särskilt progressivt läge. Argumenten från västerhåll mot privatiseringar handlar om att det statligt ägda är en gemensam resurs eller att det statligt ägda bolaget ger mer i statskassan, som kallas för den gemensamma kassan. Dessa argument är något förvillande. Frågan är mycket mer komplicerad.

Gränsen mellan det privata och offentliga blir allt mer utsuddad. Det kallas för New public managment, idén om att även det statliga ska drivas och administreras utifrån marknadsmässiga principer. Det privatägda kan å andra sidan hållas om ryggen med hjälp av skattemedel, som ger välfärdskapitalister något att investera.

Jag skulle vilja hävda att det i grunden inte handlar om en konflikt mellan privat och offentligt, utan om en konflikt mellan vinstintressen och mänskliga behov. För den som får hyran höjd och tvingas flytta är det föga tröst att hyresbolaget är kommunalt ägt, så länge det drivs av marknadsprinciper. Att kalla det statliga för det gemensamma känns märkligt i tider då ett övervägande statligt aktieinnehav i till exempel SAS inte på någon sätt innebär att vanligt folk har något att säga om hur bolaget drivs.

Vinstintresse står nästan alltid per definition i konflikt med mänskliga behov, eftersom vinstintresset bara vet alltings pris men ingentings värde. De mänskliga behoven är tärande, kostsamma. De har dock fördelen att vara tämligen konstanta så att entreprenörer ständigt har en säker efterfrågan att tjäna pengar på. Men även de som inte har råd har mänskliga behov.

Att tro att marknaden kan lösa alla behov tar inte hänsyn till att de är de med störst behov som oftast har svårast att betala. Det offentliga är inte heller gemensamt så länge medborgare inte kan förfoga över resursen gemensamt. Att Vattenfall är statligt ägt hindrade inte Nuon-affären eller försäljningen av brunkolsverksamheten.

I ett kapitalistiskt samhälle kan det offentliga aldrig vara gemensamt. Skattepengar är inte en gemensam resurs eftersom förvaltningen och administrationen i praktiken är skild från medborgarna.

Att protestera mot nedskärningar och sämre arbetsvillkor är att insistera på de mänskliga behovens större värde än marknadens behov. Oavsett om nedskärningarna sker i offentlig sektor eller privat, eller vem arbetsköparen är. Det gemensamma är det vi gör och skapar tillsammans. Det gemensamma handlar om att inse att alla människors behov, per definition, för att de är människor, ska tillfredsställas.

Ingen har mer eller mindre rätt än någon annan. Jag förstår att det är svårt att skriva in ovanstående i partiprogram. Men det kanske inte heller är det som är meningen.