Alla måste röra sig i dessa tider. Ingen får vara stilla. Det är inte alla dessa bud om motion och folkhälsa jag menar. Det är antagandet om att människor ska flytta. Pengar behöver inget hem, inget tak över huvudet. En transaktion av kapital kan gå mycket fort, några klick bara. Men än så länge behöver människor fasta punkter. Någonstans att bo. Att alla ska kunna bo kvar blir ett viktigt politiskt krav eftersom vinstintresset förutsätter att människor ska bryta upp och flytta.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Nog kan man känna sympati för riksdagsmannen Wallman, som redan 1850 föreslog ett förbud mot vräkningar. För honom var det en stor skam att det jordlösa tjänstefolket vräktes av sina husbönder då husbonden inte längre behövde deras arbete. Men hans förslag avslogs med hänvisning till vinstintresset och ”industrins tillväxt”. Så här drygt 160 år senare finns samma konflikt kvar, mellan vinstintresse och behov, mellan människa och marknad.
När bostäder renoveras och hyrorna höjs är det fråga om vräkningar av mindre vinstkompatibla individer. Att befintliga bostäder ska rustas upp borde inte leda till att de som faktiskt redan bor där måste flytta. Ändå händer det. Alla dessa lyxrenoveringar som har pågått och pågår runt om i vårt land. De sker även hos de så kallade allmännyttiga bolagen, ty man bestämde att samma principer som för vinstdrivande företag skulle gälla för allmännyttan. Hoppsan. Det blev ju inte så bra. Politikerna kan prata om nytt och fräscht hur mycket de vill, men svarar inte på frågan om vart folk ska ta vägen.
Hemmet har givetvis en symbolladdning och ett psykologiskt värde. Ens bekantskapskrets och sociala sammanhang är ofta platsbundet. En flytt kan innebära en stor påfrestning, inte minst om flytten är ofrivillig. En osäker bostadsmarknad villkorar på så sätt rätten till trygghet efter hur stor betalningsförmåga folk har.
Man måste flytta dit det finns arbete, men där det finns arbete finns det inga bostäder. I min stad har emigrationen till Stockholm pågått ända sedan min bekantskapskrets blev någorlunda vuxen, och breven (eller rättare sagt chatttrådarna och sms:en) hem fylls med berättelser om absurt höga hyror för tredjehandskontrakt och trångboddhet.
Bostadsrätten, denna underbara slutstation, denna trygga famn, innebär bara en skenbar stabilitet. De flesta kan absolut inte köpa en bostadsrätt utan att låna till merparten. Den svenska bostadsmarknaden bygger på ett skuldberg, en kraftig belåningsgrad. Skuld är ett osäkert förhållande eftersom det bygger på att den som står i skuld kan lita på framtida avkastning, att bostaden ökar i värde eller att ens ekonomiska situation inte försämras och därmed betalningsförmågan på lånen. Då är också bostadsrätten från början bara en möjlighet för den som har råd.
Ockupationen av BB i Sollefteå pekar på samma sak som kamperna mot renovräkningar. När man lägger ner grundläggande samhällsservice tvingar man folk att flytta. Även där går besparingskrav och ekonomi mot det mänskliga behovet. Bostadsfrågan i storstäderna är på så vis sammanlänkad med frågan om samhällsservice i glesbygden. Båda två är allvarliga symptom på att pengars förmåga till mobilitet går före människors behov av någon slags grundläggande trygghet.
Jag är så trött på att höra att det handlar om prioriteringar. Om man med prioriteringar menar att alltid och ständigt välja bort rätten till trygghet och stabilitet kan jag förstå vad som menas. Att tvinga folk till anpassning, till att diktera sina levnadsvillkor inte efter vad man behöver utan vad man kan betala. Det får räcka nu. Alla ska kunna bo kvar.
