Ledare. Andreas Gustavsson.

2017-10-01 23:25
Motdemonstranter väntar vid Heden. Foto: Maria Steén
Motdemonstranter väntar vid Heden.

Tillsammans drog vi en linje genom gruset på Heden

Har jag någonsin tidigare känt samma vibrerande kraft från rörelse och organisering? Jag tror inte det.

Lördagen är inte över ännu när jag skriver det här. Reportrar från Dagens ETC, ETC Göteborg, Fria Tidningen och Göteborgs Fria rapporterar fortsatt om det som händer i efterdyningarna av nazisternas försök till marsch. Men nu kommer ändå något slags försök till att sammanfatta de senaste dygnen.

Hur vi gör motstånd, framtiden för rörelser.
Den gamla Bokmässan.
Den nya Bokmassan.
Göteborg!

Nazisterna tog sig från ett Ica till ett annat Ica. Tiotusentals visade med sin närvaro i vilken extrem periferi denna ideologi befinner sig. Det är individerna, det är kollektivet. Johanna med bebis i sele, Ingegerd med sin kundvagn. Sedan alla tillsammans.

Jag är starkt berörd av det jag såg idag. Hur ni – vi! – drog den där linjen genom gruset på Heden som behövde dras. Jag ser nu hur detta förlöjligas och förljugs av tyckonomer som bara väntat på att kladda ligisternas stenkastning på det stora flertalets engagemang. Men ni var där. Ni var faktiskt där. Ni riskerade något, ni vågade. Tyckonomer recenserar helst på avstånd, med en förinställd agenda som gör dem blinda, ur led med både samtid och verklighet.

Jag sitter på tåget nu, med den allra första Bokmassan bakom mig. Herregud. Ni var tusentals som kom. 5 000? 10 000? Vet inte riktigt ännu. Vi ville skapa ett tryggt rum för er. Vi är ETC och Leopard förlag. ABF Göteborg klev in. Det växte. Jag tror att vi lyckades. Men det är ni som avgör. Jag vet att vi under två dagar hade ett 70-tal programpunkter som i allt gjorde motstånd mot högerextremism. Feminism, antifascism. Att avslöja deras lögner, att utveckla våra strategier. Stötta varandra, lyfta varandra.

Jag ser att vi som bojkottade Bokmässan anklagas för att ha svikit, att vi överlämnade den till högerextremister. Men: Bokmässan fattade ett fegt beslut. Nya tider får ställa ut. Det har konsekvenser.

Sedan är inte Bokmässan en kulturinstitution. Det är en marknadsplats. Kulturen finns i innehållet. Kulturen flyttar dit den behagar, dit där den kan samexistera med värderingar och förhållningssätt. Jag kanske inbillar mig, men jag tror att Bokmässan får svårt att resa sig från detta. Jag hoppar naturligtvis att ledningen ändrar sig. Det kanske inte är för sent.

Mina kollegor sliter fortfarande på Bokmassan – med a, utan ä – men jag inte låta bli att tänka … 2018. Ett valår. Hur stora tält finns det att hyra? Flera förlag har redan frågat om de kan få vara med om det blir en Bokmassan nästa år också.

Jag måste smälta det här.

Att få arrangera Bokmassan mitt ibland er som demonstrerade. Att få bevis för att denna vilda chansning höll.

Klart det var en chansning att slå upp ett gigantiskt cirkustält på Heden. Göra, inte gnälla. Jag försökte formulera det i en ledare förra veckan. Det blev ord. Bokmassan blev handling. Och ni kom! Tog selfies med tantenstatyn. Gav oss nyhetstips. Spred kärlek till journalister som på scen vittnade om hatet som kommer ur det högerextrema träsket.

Jag ska alltså skriva en text om allt detta. Hur? Vet inte ens var jag ska börja.

Jag vill tacka alla mina kollegor. Ingen nämnd, ingen glömd.

Jag vill tacka författare, aktivister, forskare, journalister, opinionsbildare och musiker som gjorde Bokmassan.

Jag vill tacka dialogpolisen som hela vägen, dygnet runt, garanterade att besökarna till Bokmassan kunde känna sig säkra.

Jag vill, mest av allt, tacka dig som kom.

Har jag någonsin tidigare känt samma vibrerande kraft från rörelse och organisering? Jag tror inte det. En ynnest. Blir blödig här strax norr om Herrljunga. Inte bara vad gäller Bokmassan. Större än så. Mycket större. Hur vi tillsammans sätter gränser, hur vi tillsammans sedan försvarar dem.

Tack! Tack! Tack!