Ledare. Hanna Gustafsson.

2017-10-15 03:00

Stressigt att växa upp i en värld som hatar dig

Patriarkatet hatar när tjejer – särskilt unga tjejer – tar kontroll över sin sexualitet utan att låta Vad Vuxna Män Tycker spela roll.

Nedvärdering av unga tjejers intressen är en ständig följetong i vår kultur. Men det är naturligtvis inte intressena i sig som är problemet, utan vår kulturs syn på unga tjejer.

Senast vi fick en debatt om unga tjejers ”ytlighet” var efter att SVT-programmet ”We can’t do it” om kvinnors utbrändhet sändes. Krönikören Lotta Lundberg beskriver i Svenska Dagbladet (8/10) de utbrända tjejerna i programmet som ”medelklassflickor” som är utbrända för att de vill jobba, skriva en bok och driva ett Instagramkonto samtidigt.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


”Asså, kolla vad smal jag är, på väg till mitt fjärde möte, med en latte i handen, gud vad ballt, asså”, framställer Lundberg dessa tjejers inre dialog. Och drar slutsatsen att ”ytliga människor med ytliga ideal drabbas alltid av tomhet och utmattning”.

Jag har en annan förklaring till varför unga tjejer är utbrända.
Det är stressigt att växa upp i en värld som hatar dig.
I alla fall när du som ung tjej inte ägnar din tid åt det som världen tycker är viktigt, vilket betyder allt som vuxna män tycker är viktigt.

Låt oss ta en klassisk jämförelse: när tolvåriga tjejer älskar pojkband anses de töntiga, ytliga och ”lurade” av en bransch som cashar in på dessa ”lättduperade” tjejer. När vuxna män tar obetald semester mitt i bokslutet för att åka till Brasilien och lägga halva årslönen på ett par usla platser till något sportevent som ändå görs om vart fjärde år, så anses det manligt.

Jag säger inte att pojkband inte är del av en multimiljonindustri inriktad på unga tjejers pengar, en industri som tyvärr stått emot alla försök att göra den mindre vit och mindre heteronormativ under åren. Vad jag däremot säger är att hatet från vuxna män mot pojkband inte är baserad på något av detta.

Vad det snarare handlar om är att patriarkatet hatar när tjejer – särskilt unga tjejer – tar kontroll över sin sexualitet utan att låta Vad Vuxna Män Tycker spela roll.

Det gör patriarkatet obekvämt när unga tjejer skapar egna trygga rum där de inte behöver ta hänsyn till den manliga blicken utan istället kan ägna sig åt att skriva homoerotisk fanfiction om Louis Tomlinson och Harry Styles till andra unga tjejer på Tumblr.

En annan klassisk jämförelse är förstås att en tjej som tar på sig stereotypt manliga attribut ofta ses som cool, smart, tuff medan en pojke som tar på sig stereotypiskt kvinnliga attribut inte alls möts av samma acceptans.

Antifeminister har länge försökt koppla detta till att tjejer skulle ha mer ”valmöjligheter” men vad det egentligen handlar om är naturligtvis att vi som kultur ser ned på allt som anses ”tjejigt”. Något som både tjejer och killar lär sig redan i unga år.

För tio år sedan kallade tjejers bloggintresse ytligt och utseendefixerat, medan männens bloggande ansågs driva fram en kulturell revolution enligt media. I dag kallar vi tjejers Instagrammande för självfixerat medan manliga Youtubers listas i Forbes.

Man kan (och bör) självklart protestera mot skönhets- och modeindustrin. Vad man däremot inte kan göra är att tydligt tala om för unga tjejer hur de ska se ut för att duga – säg den tjej som inte vet exakt hur detta ideal ser ut ner till minsta ”felplacerade” hårstrå – bara för att sedan håna dem för att de lägger tid på att leva upp till dessa ideal.

Man kan inte ha en kultur där allt tonårstjejer gör automatiskt ses som oviktigt och ytligt och fånigt, för att sedan sucka över alla ”duktiga flickor” som aldrig känner att de duger.

Paradoxala krav är vad som stressar tjejer. Kanske en bättre idé är att samhället slutar hata allt som tjejer gör, och istället börjar älska sina tonårstjejer så som de faktiskt förtjänar.