Ledare. Lina Hjorth.

2016-02-23 03:45
”Barngrupperna har stadigt ökat och personaltätheten minskat. 13 barn per grupp då är 17 barn nu. Utan att pedagogerna blivit fler och trots att barnen också har längre vistelsetider. På fritids är förändringen ännu mer drastisk”, skriver Lina Hjorth. Bild: Hasse Holmberg/TT
”Barngrupperna har stadigt ökat och personaltätheten minskat. 13 barn per grupp då är 17 barn nu. Utan att pedagogerna blivit fler och trots att barnen också har längre vistelsetider. På fritids är förändringen ännu mer drastisk”, skriver Lina Hjorth.

Sluta flumma med barns rättigheter

Stora barngrupper, trånga lokaler, sjukskrivningar och ständigt nya vikarier. Hur är det möjligt att ett rikt välfärdsland inte kan garantera våra minstas rätt till trygghet?

Ettåringar som kryper omkring gråtandes. Personal som inte hinner trösta, mata eller ens byta blöjor. Att gå ut är det inte tal om och ungar skadar sig dagligen. Jag läser larmrapporterna från en förskola i Malmö och får en stor klump i halsen. Vad är det för samhälle vi skapat? Hur kan det vara möjligt att ett rikt välfärdsland inte förmår garantera våra minstas rätt till trygghet?

Liknande larm har länge ljudit från hela landet. Stora barngrupper, trånga lokaler, sjukskrivningar och ständigt nya vikarier. När Skolinspektionen nyligen granskade förskolor för de yngsta barnen klarade var sjätte (!) inte av att ge barnen tillräcklig tillsyn. Kontrasten är enorm mellan delar av verkligheten och de höga pedagogiska visionerna. Särskilt drabbar det barn i områden där få föräldrar förmår protestera och inte heller har de privilegierades möjlighet att till exempel förlänga föräldraledigheten för att undvika en vanskött verksamhet.

Jag tänker nostalgiskt tillbaka på min egen förskoletid på 80-talet. Gick det ens några barn på min förskola? Jag minns dem inte i alla fall. Jag minns bara Myran och Sonja och Marianne och den fantastiska blinda kokerskan som lärde mig att rocka rockring. Det måste ha varit nästan lika många fröknar som barn.

Vad har egentligen hänt med förskolan sedan 80-talet? Bästa sättet att ta reda på det är såklart inte att dyka ner i minnen utan i statistik och forskningsrapporter. Resultatet är övertydligt: Barngrupperna har stadigt ökat och personaltätheten minskat. 13 barn per grupp då är 17 barn nu. Utan att pedagogerna blivit fler och trots att barnen också har längre vistelsetider. På fritids är förändringen ännu mer drastisk.

Under samma period har också följande hänt: 7-åringarna har flyttats till sexårs och betydligt fler barn börjar förskolan tidigt. Den allt större barngruppen är alltså dessutom yngre med större omsorgsbehov. Samtidigt har kraven på lokaler och gårdar förändrats vilket innebär fler barn på trängre ytor. Och som på beställning: När arbetsmiljön blir allt sämre och samvetet gnager över barnens tillvaro så ökar sjukskrivningarna. Personal i förskola och på fritids är sjukare än de flesta andra yrkesgrupper. Den faktiska personaltätheten är därför ännu lägre än de officiella siffrorna.

Vad leder de stora barngrupperna till? Studierna säger: destruktiva lekar, barn som inte blir sedda, stärkande av traditionella könsmönster, konflikter och mobbing. Särskilt de yngre barnen blir stressade så till den grad att det kan påverka deras framtida inlärningsförmåga.

Med stöd av forskningen är Skolverkets nya riktlinjer för 2016 att barngrupperna i förskolan ska bestå av max 12 småbarn eller 15 storbarn (Ha! Vilken utopi, tänker nu de flesta småbarnsföräldrar). Skolverket har inte haft några riktlinjer på flera år, de avskaffades ironiskt nog för att ingen brydde sig om dem. ”Det är som att ta bort hastighetsbegränsningar för att folk ändå kör för fort”, sa Gustav Fridolin och gav verket i uppdrag att jobba fram de riktlinjer som nu presenterats.

Gustav Fridolin har en poäng. Men när någon kör för fort kan den straffas och bli av med körkortet. När en förskola eller skola brister i omsorgen sker sällan några drastiska ingripanden. Det får bara fortgå. Möjligtvis uppmanas vi i valfrihetens namn att byta om vi inte är nöjda.

Jag gillar inte när auktoritära politiker klagar på flumskolan. Det brukar vara en omskrivning för att klanka ner på kreativa ämnen och piska in mer läxor och betyg. Men musik och skogsutflykter och läxfrihet är inte flum. Vår hantering av barns rättigheter däremot – här kan vi prata flum!

Politiken som ska garantera våra barn en trygg vardag påminner på många sätt om klimatpolitiken. Många vackra ord och målsättningar och alldeles för få mätbara regleringar och sanktioner.

Varför ska vi ha ”riktlinjer” för barngrupperna? Det är löjligt. Inför tvingande lagstiftning med normer för antal barn, personaltäthet och storleken på lokaler och gårdar. Tidigt 80-tal hade vi faktiskt det. Och om förhållandena för ungarna inte är tillräckligt bra så ska vi inte behöva lämna våra barn. Föräldrar borde ha rätt att stanna hemma med ersättning om den omsorg som erbjuds inte fungerar.

Inget av detta är komplicerat. Det är bara dyrt. Och det är det värt. Barn har rätt till trygghet. Kvinnor har rätt till en bra arbetsmiljö. Föräldrar har rätt att inte ha ångest på dagarna för att de oroar sig för sina barns säkerhet. Sluta flumma med barns rättigheter.