BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
I upptakten till valet 2018 består trianguleringen, alltså företeelsen att politiska partier lägger sin egen politik närmare de politiska motståndarnas för att vinna varandras väljare. Men skattefrågan är inte längre på tapeten. Istället har trianguleringen bytt arena till det något flytande området "lag och ordning" – som i själva verket är kodord för hårdare repression.
Nyanlända flyktingar ska minsann veta att de har krav på sig, trots att deras flykt redan har visat att de har större initiativkraft än de allra flesta av oss. Tiggare beskrivs närmast som ett sanitärt problem, som vi inte ska behöva "se" i Sverige. Husarrester och no go-zoner används som signalord i debatten om kriminalpolitik.
Kanske är det så det blir när grundläggande maktmässiga och ekonomiska strukturer i samhället förnekas. När samtalet om samhällsbygget inte längre handlar om hur skatter och välfärd kan bidra till omfördelning och goda livschanser för alla. När kollektiva samhällsproblem görs till individuella brister hos människor. Förskjutningen i frågan om lag och ordning är helt enkelt den naturliga följden av förskjutningen i frågan om skatter.
Givetvis har denna sorts triangulering även med högerpopulismens stora genomslag att göra. I valet 2014 var samarbete med rasister fortfarande en no go-zon i svensk politik.
Sedan dess har anständigheten gränser snabbt förflyttats – tydligast bevisat av Moderaternas moraliska sönderfall gentemot Sverigedemokraterna.
Även om Socialdemokraterna fortfarande tar klart avstånd från allt samarbete med rasister, tack och lov, är det tydligt att det regeringsbärande partiet inte orkar sätta sin egen dagordning utan låter sig påverkas av högerpopulismens normalisering.
Tydligast blev det i ett avsnitt av Agenda i slutet av februari. Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna var med i samma sändning. Efteråt är det omöjligt att minnas vem som egentligen sa vad. Socialdemokraternas vackra gamla paroll "Gör din plikt, kräv din rätt" användes hämningslöst men i nya betydelser. De värst utsatta i vårt samhälle skulle helt enkelt ta och rycka upp sig, genom tydligare krav från politikerna.
Nu, när de orangea kuverten dimper ner i våra brevlådor och den internationella kvinnodagen har seglat förbi, tänker jag på Sveriges alla fattigpensionärer. De flesta är kvinnor, och många har slitit ett helt liv i sjukvården, barnomsorgen och äldreomsorgen. Tagit hand om barn, gamla och sjuka så att vi andra över huvud taget kan gå till jobbet om dagarna.
De får väldigt lite för det. Låga löner, skamliga scheman och låg status. Till slut tvingas de leva på garantipension, det som tidigare kallades fattigpension.
Sju av tio Kommunalkvinnor är beroende av garantipension, visar en ny rapport från Kommunal och SKPF, Kommunals pensionärsorganisation. Sju av tio! I Sverige är var sjätte kvinna, 65 år eller äldre, beroende av garantipension. Det kan jämföras med ungefär var tionde man. I åldersgruppen 65–69 år har män i genomsnitt 5 700 kronor högre pensionsinkomst än kvinnor.
Tydligare kan inte den svenska ojämställdheten bli. Vår djupt könssegregerade arbetsmarknad, där yrken kodade som "kvinnliga" genomgående har lägre löner och sämre arbetsvillkor, gör många äldre kvinnor fattiga. Och fler kommer de att bli, om inget radikalt görs åt sexismen som genomsyrar det svenska arbetslivet.
Hur ska kvinnor som har bidragit till samhällsbygget hela sitt liv räddas från att bli fattiga? Det vore något för politiken att triangulera kring – varenda vettig människa borde hålla med om att dagens läge är åt skogen.
Inte minst skulle Socialdemokraterna ha allt att vinna på att förflytta samhällsdebatten ditåt. De skulle kunna vinna väljare från alla politiska läger utan att göra avkall på sina grundläggande värderingar.
Det vore ju verkligen att ta strid för principen "Gör din plikt, kräv din rätt".
