Ledare. Jenny Bengtsson.

2017-11-18 07:45

Pinsamt att vårt bästa landslag måste hota med bojkott och strejk

Hade någon varit helt objektiv hade man kastat om ordningen här så att damerna hamnade i spotlighten och herrarna bakom. Men som det ser ut i dag får damlandslaget en promille av den ära, berömmelse och mediebevakning som det första landslaget får, trots att de oftast inte ens tar sig till VM alls.

Det berättas om som ”miraklet i Milano” och det handlar givetvis om ett gäng män som presterat med landets färger på sig. Djupanalysen lämnar jag till sedvanliga manspreadande sportankare men man behöver väl knappast vara atomfysiker för att fatta att det som nu börjar är en tid av väntan på ”miraklet i Ryssland”, ungefär.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Och så försvann Italiens möjlighet att spela i VM också, för de slogs ut. Men de var ändå ett gäng jävla fittor – i alla fall om man ska tro Mikael Lustig, som hävde ur sig det om den italienska publiken när de buade under Sveriges nationalsång.

Man ska ära och hedra nationen Sverige och Sveriges nationalsång. Det är mycket viktigare, alldeles uppenbart, än att ära och hedra det organ som satte sådana som Mikael Lustig till världen. Och resten av laget han spelar i. Plus samtliga i publiken, oavsett vilket land de hejade på.

Det här är ingen hyllningstext till herrarna. Den här texten handlar om att värdesätta professionalism och ära och hedra bra prestation. För det finns ju de som har visat på imponerande prestationer gång på gång, men som inte får ens i närheten av lika mycket ära som herrarna får.

Ja, jag syftar givetvis på damerna. Det andra svenska landslaget. Det som alltid tvingas husera i bakgrunden bakom det första landslaget, som spelas av herrarna. Detta trots att damlandslaget placerar sig på plats elva på Fifas världsranking och herrarna ligger på plats 25.

Faktum är att herrarna de senaste 20 åren bara tagit sig till VM två gånger (där de sedan fallit i åttondelsfinal) och att de övriga tre gånger inte kommit någonstans. Oftast går det faktiskt rent ut sagt inte alls eller åt helvete för herrarna.

Damerna, däremot, kvalificerar sig till och spelar VM varje gång det är VM. De tog silver 2003 och brons 2011. De tog ett minnesvärt OS-silver 2016. Och trots varierande placeringar i de övriga mästerskapen de senaste lite dryga 20 åren har damerna – till skillnad från herrarna – verkligen ingenting att skämmas över.

Hade någon varit helt objektiv hade man kastat om ordningen här så att damerna hamnade i spotlighten och herrarna bakom. Men som det ser ut i dag får damlandslaget en promille av den ära, berömmelse och mediebevakning som det första landslaget får, trots att de oftast inte ens tar sig till VM alls.

Men låt oss inte fästa oss vid resultat. Det kan knappast ha undgått någon att damerna får pyttelöner för sitt arbete i jämförelse med herrarna. Att jämföra löner tycker säkert många är både missvisande och trubbigt – men det är ett tämligen effektivt verktyg för att synliggöra orättvisor. För det är orättvisa det handlar om.

Och tyvärr är Sverige inte ensamt om den orättvisa behandlingen heller. Förra året utkämpade det amerikanska damlandslaget en hård strid mot könsdiskriminering och löner och under hösten har frågan om hur damlandslagen värdesätts varit uppe på agendan också i Norden.

I Danmark strejkade damlandslaget och missade två matcher i VM-kvalet för att man inte kunde komma fram till ett nytt kollektivavtal. Deras förbundskapten Sören Randa-Boldt: ”Det är helt fel att det går ut över det sportsliga. Det är en skandal när en facklig konflikt går ut över detta”.

I Norge ungefär samtidigt slutade samma diskussion i att herrlandslaget avstod löneutrymme för att damerna skulle kunna få lika mycket som de. Norge gjorde sig med det till världsledande i jämställda löner i fotbollssektorn och landslagskaptenen Stefan Johansen uttryckte föredömligt: ”Jag tycker att det är en självklarhet. Jag tror att det kommer att hjälpa norsk damfotboll. Vi vill att norsk fotboll ska vara i framkant. Damerna är lika viktiga som oss”.

Där skulle Sverige ha kunnat följa efter direkt, men efter ett års förhandlingar med damlandslaget om ett nytt avtal såg sig damerna till slut tvungna att hota med att bojkotta Fotbollsgalan den 20 november och att strejka på matchen mellan Sverige och Frankrike därefter.

Man krävde inte astronomiska summor, eller ens ”lika mycket som männen”. Men man ville att ens professionalism ska betalas ordentligt, så som sig bör. Svenska Fotbollsförbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrands svarade att han ”inte tror på hot och strejk, vill man inte representera Sverige är man fri att avstå”. Och landslagschefen Lars Richt menade att damernas krav verkligen störde herrlagets uppladdning inför Italien-matchen.

De hade aldrig behandlat frågan så här om det hade varit förhandlingar med herrarna det gällde. Och uppenbarligen var det just precis hot om bojkott och strejk som faktiskt hjälpte – i onsdags kunde nämligen ett nytt avtal tecknas.

Så nu kan vi fortsätta heja på Sverige ett tag till, även om det finns mycket kvar att göra. Och annars finns ju Norge där som ett alternativ.