Post-truth.
”Post-truth” (post-sanning) definieras av Oxford dictionaries som omständigheter när argument byggda på känslor och förutfattade meningar påverkar den allmänna opinionen mer än objektiva sanningar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Och vad kan sammanfatta 2016 bättre än det?
Enligt Oxford dictionaries har användningen av ordet ökat 2 000 procent under detta år. Ordet har kopplats främst till debatten om Brexit där många lade sin röst på att gå ut ur EU baserat på rena lögner från bland andra främlingsfientliga partiet Ukip. Samt förstås till det amerikanska presidentvalet.
Även i Sverige har vi sett post-sanningen ta stor plats i debattklimatet detta året. När Ann Heberlein i våras gästskrev på Göteborgs-Postens ledarsida gjorde hon det med rubriken ”Vi måste tala om islam” och skrev att religiöst motiverade terrorattacker under 2014 ”ökat lavinartat”. Hon hänvisade till en rapport som på inget sätt visade att så var fallet, utan tvärtom. Efter en kritikstorm gick Heberlein ut med en rättelse av sin text men utan att ändra tesen i den. Vilket ledde till mer kritik och att texten fick rättas igen. Och så fortsatte det i flera dagar med i slutändan fyra olika, publika rättelser av felaktigheter i texten.
Till radioprogrammet Medierna sa GP:s politiska redaktör Alice Teodorescu konsekvent att allt är skribentens eget ansvar, även som gästkolumnist på ledarsidan. Programmet fick Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand att twittra: ”När faktaresistensen når etablerade medier är vi illa ute.”
Att förutfattade meningar lätt tar över i allt som handlar om ”de andra” att göra är inte direkt en chock. Alla som följde något av alla kommentarsfält eller nätforum när domen mot en gruppvåldtäkt under Bråvallafestivalen kom i våras fick se lysande exempel på detta.
När domen i tingsrätten (sedan även i hovrätten) visade att alla män hade såväl svenska namn som svensk bakgrund tystnade den hetsiga debatten om kopplingen mellan våldtäkt och ”bakgrund” i en närmast pedagogisk uppvisning av post-sanningens livscykel.
Detsamma hände efter en gruppvåldtäkt i centrala Kalmar i somras. Alla som ivrigt debatterade om hur våldtäkt speglar förövarnas ”kultur” blev plötsligt väldigt upptagna av annat när de misstänkta förövarnas kultur visade sig vara 100 procent svensk.
Vi ser det om och om igen. Argument som är baserade på känsla och inte fakta men som ändå påverkar hela samhällsdebatten. När händelserna i Köln skedde fick vi feminister höra om problemet med ”andra kulturer” i månader från människor som låtsades att de brydde sig om brottsoffren.
När en undersökning ungefär samtidigt visade att över hälften av alla kvinnor i England upplevt sexuella trakasserier på arbetsplatsen försvann dock intresset för att diskutera sexuella trakasserier och kultur hos dessa personer lika snabbt som det uppstått.
När en sverigedemokratisk politiker nyligen misstänkliggjorde en 15-årig pojke för att ljuga om sin ålder fullkomligt kastade sig de vanliga haveristerna över det och delade, raljerade och i allmänhet betedde sig förfärligt mot denna tonåring som de inte visste någonting om. När det visade sig att pojken varken ljugit eller ens var asylsökande blev en av försvarspositionerna snart att det kunde ha varit sant. Att ”problemet” finns, alltså har man på sätt och vis rätt.
Japp. Det är alltså där vi är.
Vad skulle man då vilja att vi lärde oss av allt detta? Vad borde vi ta med oss från post-sanningens år 2016?
Förutom att vi alla behöver bli mer källkritiska så behöver vi också bli mer självkritiska. Vi har alla förutfattade meningar, och vi borde därför alltid sträva efter mer än att bekräfta den egna världsbilden.
Nej, den rasistiska propagandamaskinen kan man inte komma åt på det sättet, men det är ju vi andra som upprätthåller deras lögner och sprider deras rykten genom att inte vara tillräckligt självkritiska inför våra känslor och våra fördomar. Så det får bli min önskan för 2017: Mer självkritik åt folket.
