Ibland undrar jag om det verkligen behövs fler fackförbund än de fem som är med och sätter det så kallade märket inför avtalsrörelserna. Där ingår bland annat IF Metall och Unionen. De krävde inför årets löneavtalsförhandlingar 2,8 procent i höjda löner men överenskommelsen blev 2,2 procent. Sedan slutet av 90-talet är det detta så kallade Industriavtal som sätter normen för alla löneförhandlingar på den svenska arbetsmarknaden. Argumentet är att industrisektorn är utsatt för internationell konkurrens och för att inte svensk export ska skadas är det där som lönenivåerna måste avgöras. Ordet, eller rentav begreppet ”märket”, har i snart 20 års tid uttalats som om det gällde en gudomlig princip, en religiös dogm, höjd över varje kritik. Och alla ska anpassa sig därefter.
När Byggnads strejkade ett antal dagar var det i grund och botten inte lönerna striden gällde utan friheten att styra över arbetet i bygglagen via ett speciellt ackordssystem. Byggnads har en fantastisk och lång historia av arbetsplatsdemokrati som det sällan skrivs om. Konstigt nog har vänstern aldrig intresserat sig för denna demokrati på byggena. Ackordet är heller inte individuellt, utan ett gruppackord. Men det ger möjlighet för bygglagets medlemmar att lägga upp arbetet själva – vilket borde vara ett föredöme för många arbetsplatser. I medierna handlade det dock bara om lönekravet, som alltså översteg det där ”märket”. Strejken utmålades som en lyxstrejk, trots att det finns grupper inom Byggnads som tjänar uselt. Jag mötte en byggstädare häromdagen, en ung kille med rötter i Afrika, som önskade att Byggnads kunde utlysa en strejk för den underbetalda gruppen. Byggjobbarnas löner sätts i motsatsställning till exempelvis barnskötares eller undersköterskors – och konflikten omvandlas därmed från en konflikt mellan kapital och arbete till en konflikt mellan olika LO-grupper. Precis som borgerligheten vill ha det.
Men detta märke! Det är hög tid för en verklig normkritik! Byggbranschen tjänar nu massor av pengar när det ska byggas mycket och snabbt. Principen inom fackföreningsrörelsen utgår från idén om den solidariska lönepolitiken. Det är en bra princip. Problemet är bara att den lätt leder till att arbetare håller tillbaka sina lönekrav även inom branscher som går väldigt bra – varvid det löneutrymme man inte tar ut går till vinst och aktieutdelning i stora bolag. De LO-ekonomer som en gång utformade idén om solidarisk lönepolitik var till slut tvungna att ställa sig frågan: Vart tar de pengar som inte tas ut i löner vägen? Lösningen blev idén om löntagarfonder. Det var ett genialt sätt att komma åt övervinster i näringslivet, utan att öka löneskillnaderna. Dessa fonder kunde ha blivit en nödvändig övervåning i bygget av ett solidariskt samhälle.
I dag saknar den solidariska lönepolitiken helt och hållet en nödvändig, fördelningspolitisk övervåning. Snarare är det näringslivet och de förmögna som köpt övervåningen. Inkomstskatter och bolagsskatter har sänkts under ett årtionde. När då pengarna i boomande branscher inte tas ut i form av löner går de till kapitalägarna som ökar sina förmögenheter och sin makt. I västvärldens ekonomier kan vi iaktta följande fenomen: vinstandelen i samhällsekonomin har ökat och löneandelen minskat.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Detta ”märke” har lagt sig som en tung våt filt över alla viktiga lönekrav på svensk arbetsmarknad. Allra tydligast syns det när det gäller Kommunal. Kommunal är ett fackförbund som efter de senaste skandalerna är i skriande behov av en avtalsrörelse som verkligen lyfter medlemmarnas löner. Jag tror att det enda som kan bota missnöjet som pyr i Kommunals lågbetalda led är rejäla löneförbättringar, som visar att förbundet är berett att slåss för sina medlemmar.
Men vad händer? Svar: Kommunal accepterar det där märket på 2,2 procent som om det vore en naturlag eller en religiös princip. Visserligen kommer förbundet med bra extrakrav för i synnerhet undersköterskorna. Och Kommunal bevakar fortfarande den frontlinje där slaget står om lägstalöner och ingångslöner.
Men Kommunal är ett fackförbund som hittills aldrig drivit en konflikt till sin spets, trots att det har alla möjligheter att göra det. Sverige skulle inte klara sig många dagar utan arbetarklassen i vård och omsorg och en rad andra arbetaryrken. Kommunal skulle en gång för alla behöva sätta sig i respekt hos sina arbetsgivare i kommuner och landsting och visa att de menar allvar – och det gäller även gentemot Industrin med stort I.
Jodå, jag förstår rationaliteten i att den konkurrensutsatta sektorn har en speciell status. Men när det där ”märket” upphöjs till en religiös princip som det är förbjudet att avvika ifrån, ja då stannar löneutvecklingen i stora, lågbetalda sektorer helt enkelt av. Kvinnodominerade branscher kommer aldrig ifatt. Och stora delar av fackföreningsrörelsen onödiggörs nästan när det i princip räcker att IF Metalls Anders Ferbe förhandlar med sin motpart, med det statliga Medlingsinstitutet som polis.
