Ledare. Linnéa Bruno.

2017-11-20 03:00

M-utspelet om våldtäktsmännen speglar en falsk nationell självbild

Att arbeta för kvinnofrid uppfattas som ett svek mot familjen och nationen.

November är en månad då våldsfrågor tar större plats i debatten. Inte bara i dessa #metoo-tider. 25 november är internationella dagen för avskaffande av mäns våld mot kvinnor – en dag att hedra offren och att ingjuta mod i varandra i arbetet för kvinnofrid.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Kvinnor i Sverige löper störst risk att bli mördade när de separerar från en man. Ofta har de på olika sätt sökt hjälp – polisanmält, ansökt om kontaktförbud, berättat för personal inom hälso- och sjukvård eller socialtjänst. De flesta är mammor.

Inte ens när mamma mördas är det säkert att staten sätter barns rättigheter främst. Forskarkollegor från andra länder chockas när jag berättar att i över hälften av fallen när mamma mördas behåller förövaren vårdnaden, med rätt att hindra barnen att träffa psykolog och styra var de ska gå i skola.

Problemet är inte att hon inte går, utan att det finns ett passivt motstånd på både statlig och kommunal nivå, mot att prioritera mänsklig säkerhet som frihet från våld i vardagen.

Problemet är en falsk nationell självbild.

Enligt senaste Jämställdhetsutredningen uppgår kostnaden av mäns våld mot kvinnor i Sverige till minst 16 miljarder kronor per år, och då är inte kostnaderna för barns utsatthet inkluderade. Barn som exponeras för pappas eller annan partners våld mot mamma har 15 gånger så hög risk för att själva utsättas.

I min avhandling, ”Ofridstid – fäders våld, staten och den separerade familjen”, visar jag hur det konkret kan gå till när professionella manipuleras av förövare att bli till verktyg för fortsatt kontroll, och att ovetande administrera snarare än motverka ofrid.

Adekvata insatser görs, men systemet måste fungera i alla led. Inte sällan undergrävs vissas arbete för barnfrid och kvinnofrid genom andras ageranden. Olika delar av välfärdsstat och rättssystem kolliderar – professionella hierarkier, konkurrerande perspektiv gör sitt.

Kanske kan den nya Jämställdhetsmyndigheten fylla en funktion att på ett bättre sätt bevaka implementeringen av den lagstiftning på området, som många gånger är utmärkt?

Med ökad militarisering av säkerheten följer dock inskränkningar av mänskliga rättigheter. Som statsvetaren Iris Marion Young skrivit är det inte sällan just de som formellt har uppdraget att skydda som utövar mest förtryck och våld, enligt en patriarkal (och jag vill tillägga: nationalistisk) beskyddarlogik.

Är du inte tacksam nog att acceptera underordning och skydd mot de andra männen kan de gott göra vad de vill med dig – ditt skyddsvärde försvinner. Kvinna till kvinna ger många exempel på hur denna logik drabbar deras samarbetsorganisationer. Att arbeta för kvinnofrid uppfattas som ett svek mot familjen och nationen.

Det är i detta ljus vi ska förstå nykonservativa M-utspelet om hårdare straff och kartläggning av våldtäktsmäns etnicitet. Moderaterna har bromsat de flesta reformer för kvinnors rättigheter. När #metoo visar att sexuellt våld utövas av alla slags män och kanske särskilt män på högre maktpositioner, vill M foga in kvinnofrid under ett överordnat mål om stängda gränser. Oavsett om de uppriktigt tror på den politiken eller bara vill ha SD-röster är det lika illa.

Sociologen och våldsforskaren Sylvia Walby ifrågasätter den liberala idén om staten som garant för säkerhet och frihet från illegitimt våldsutövande, när skydd från våld har så låg prioritet. Enligt Max Webers klassiska definition kännetecknas en modern stat av att den har monopol över att med våld kontrollera ett visst territorium.

Polis och militär har ensamrätt på våldsutövandet. Lagstiftning och rättsväsende ska skydda medborgare från illegitimt våld och från missbruk av monopolet. Våld i vardagen undergräver detta. Särskilt när det gäller sexuellt våld, är möjligheterna till upprättelse få.

Men kanske stundar nya tider?

Ett ögonblick i historien då vi vågar utmana gamla idéer om vilka som ska skyddas mot vad och under vilka villkor? En tid av gemensamt ansvar för allas vår mänskliga säkerhet?

Låt oss hoppas.