Ledare. Jenny Bengtsson.

2017-09-09 03:00

Kurderna har fått vänta för länge på ett eget land

Det som sker nu är organisering mot en demokratisk stat och fred. Det ska tveklöst uppmuntras.

Kurderna är världens största nation utan ett eget land. Och det finns, faktiskt, ingen bra anledning till varför det ska ändras – och Kurdistan inte ska bli självständigt – nu.

Ändå är den folkomröstning som väntar den 25 september i den irakiska delen av Kurdistan inte på förhand varken självklar att ens hållas än mindre okontroversiell. Många intressen finns inblandade och i vanlig ordning är kurdernas egna intressen i frågan långt tillbakatryckta.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Kurderna har betalat ett högt pris för sin strävan mot frihet. De är folket som motarbetas konstant och som sedan Första världskriget fått se sin mark ockuperad och sig själva nedslagna, mördade, våldtagna, gasade, hängda, tillfångatagna och indoktrinerade att göra sig av med sin kurdiska identitet och kultur.

Många olika tyckare förutspår kaos i mellanöstern om kurderna nu, äntligen, fick sitt land. För även om den kommande självständighetsomröstningen bara gäller den irakiska delen av Kurdistans totalt fyra delar skulle ett positivt utslag kunna innebära stora problem från de andra tre delarnas ockupanter likväl som från andra länder.

Turkiet har hotat med att dra in den gigantiska deal man gjort med Kurdiska Irak om oljepipelines i Kirkuk, en region som också genom röstning beslutat sig för att delta i den kurdiska folkomröstningen för självständighet. Kirkuk med dess väldiga tillgångar har varit offer för stora intressestrider och Irak vill inte se det förlorat.

Från Turkiets sida har Erdogan kallat ett ja i omröstningen för en anledning till krig. Det handlar givetvis om att man är orolig för hur resultatet ska mottas av de 15 miljoner kurder som bor i sydöstra Turkiet. Där pågår det redan massiva insatser från den Turkiska regeringen för att kuva den kurdiska befolkningen i området till antingen underkastelse eller död. Ett självständigt fjärdedelskurdistan vägg i vägg skulle kunna ge terrorklassade Kurdistans Arbetarparti PKK förnyad styrka i den turkiska delen.

Också USA är emot omröstningen. Från amerikanskt håll uppmanas kurderna att vänta och att skjuta upp omröstningen på obestämd tid. Omröstningen tar fokus från den pågående kampen mot IS, säger man. Och så var det ju det där med oljan.

Dessutom stör, sägs det, omröstningen det kommande irakiska valet – trots att det inte är planerat att äga rum förrän nästa år om det ens blir av då. Och oavsett, varför skulle kurderna behöva vänta på det?

När man siar om kaos och talar om att nackdelarna är större än fördelarna med en omröstning nu tycks man helt bortse ifrån att Kurdistan, mer än ett problem, skulle vara en riktig ljuspunkt i området. För till skillnad från Syrien i krig, Iran med imperialistiskt storhetsvansinne och Turkiet på väg mot fullskalig fascism, växer det här fram en sekulär demokratisk stat. Det inger hopp. Ska det vara tal om kaos så är det just uppdelningen av de kurdiska delarna som borde hanteras. Kurdistan har slitits itu flera gånger.

Första gången 1639 mellan de persiska och de ottomanska rikena och efter Första världskriget mellan Turkiet, Iran, Irak och Syrien. Man har också lovats självständighet under årens lopp, men fått löftena brutna. Resultatet har inneburit hundratals år av kaos. Det måste vara nog med det nu.

Kurderna kan inte alltid behöva stå tillbaka helt rättfärdigade krav om ett eget land. Det kommer alltid att finnas något intresse, någon annan kamp, något krig, överhängande krig, riktade hot och oroade tyckare i vägen. Även om man skulle vänta ännu längre tjänar väntandet ingenting till. Och världen behöver kurderna, som har visat en stridbarhet mot IS som inget (annat) land kunnat mäta sig med.

Den effektiva och välorganiserade kamp som man för mot den terrorism som västvärlden räds mer än allt är helt oumbärlig. Inte för att det behövs någon mer anledning – för kurderna har väntat länge nog – men det om något borde ge dem rätten till det efterlängtade egna landet.

Ordspråket ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” faller platt här. Kurderna har väntat för länge. Och det finns inget argument som rättfärdigar att den väntan ska fortsätta ännu längre.

Det som sker nu är organisering mot en demokratisk stat och fred. Det ska tveklöst uppmuntras, med förhoppning om att också Kurdistans resterande tre delar kan följa och sammanfogas snarast möjligt.