Ledare. Jenny Bengtsson.

2016-02-11 04:00
Annie Lööf (C). Bild: Linn Malmén/TT
Annie Lööf (C).

Jag orkar inte med dig mer, Annie Lööf

Jag orkar inte mer av Annie Lööf och hennes politik. Nästan vem som helst som finns på arbetsmarknaden och i verkligheten fattar ju att vi är beroende av en bra lön för att kunna leva värdiga liv–och att företagen egentligen har råd att betala, skriver Jenny Bengtsson.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Vi är ungefär lika gamla, jag och Annie Lööf. Vi är en del av den generation som kommer att få det sämre än våra föräldrar. Vi har det och vårt kön gemensamt, men mer än så är det inte.

Annie Lööf har levt sitt liv i politiken. Hon började som valombudsman för Centerns ungdomsförbund och efter plugget var det juridikstudier som gällde. Hon har suttit i kommunfullmäktige i en massa år. Hon kryssade sig in i riksdagen 2006 och valdes som partiledare för Centerpartiet 2011. Då gick hon in på en lön som låg på strax över 151 000 kronor. I dag, när Centerpartiet inte längre sitter i regering, tjänar Annie Lööf strax över 120 000 kronor i månaden.

Själv hade jag mitt första jobb någon gång mitt i tonåren, som kassörska i en mataffär. Jag kommer ihåg det så väl. Hur chefen vägrade ge mer än 30 kronor i timmen och tvingade mig att sitta i hans knä och lyssna på när äckliga förslag viskades i örat. Jag drog och kom aldrig tillbaka. Efter det jobbade jag på en restaurang kombinerad med utegrill och glasskiosk. Vi fick inga raster och lönen på 40 kronor i timmen kom i skrynkliga sedlar i ett kuvert med ens namn på. Om man hade tur.

Sen var jag telefonsäljare utan garanterad lön. Det var fruktansvärt. Vi som arbetade där lade ner mycket tid och ansträngning och fick ibland ingenting i gengäld. Jag gick ut gymnasiet och spenderade ett år i ofrivillig och olidlig arbetslöshet. Men så fick jag jobb igen, på ett konferenshotell, faktiskt inte jättelångt från där Annie Lööf är uppvuxen. Jag arbetade som hotellstäderska och var stoltast i världen. Men vissa saker var fel. Arbetsgivaren gillade att trycka ner sina anställda. Jag fick stryka hans kalsonger. Och vi förväntades uträtta mer än vad som är möjligt för totalt tre städerskor och en arbetsdag. Jag höll på att gå sönder och hade inte ens fyllt 20 år. Lönen låg på en femtiolapp i timmen ungefär.

Läs också: Liberalerna vill ha lägre löner för nyalända och unga

Sedan dess har jag haft otaliga andra jobb. Jag har jobbat och jobbat och jobbat. Och blivit vuxen också. Och i och med det blev jag beroende av en lön, som gick att leva på. Då tillhörde jag den första gruppen som Annie Lööf, som ju aldrig har jobbat på riktigt (nej, jag definierar inte arbete inom partipolitiken som riktigt arbete), vill sänka lönen för. Hennes politik skulle inneburit att jag inte hade kunnat starta mitt eget liv. Flytta hemifrån. Skaffa barn. Leva. Som Annie Lööf ju gör.

Antagligen är det enkelt för någon som inte haft särskilt mycket ekonomiska bekymmer att heja på om lönesänkningar för andra–som mig, mina kollegor, alla unga på arbetsmarknaden och nu, sist, människor som kommer hit från andra länder.

Då kan man utan vidare bekymmer, som Annie Lööf nyligen gjorde, rikta ”en uppmaning att man måste utveckla och uppdatera den svenska modellen för alla dem som nu kommer hit. Gör man inte det riskerar vi att stå inför ett mycket stort utanförskap som blir ohanterligt”.

Det är mina kollegor hon menar. Som är krigsflyktingar, politiska flyktingar och flyktingar ur ekonomisk misär. Både min arbetsplats och min bransch representerar hela världen, men här i Sverige. Och vi arbetar sida vid sida, gör samma arbetsuppgifter, har samma ansvar, får samma krav ställda på oss och är lika i alla delar. Och det bästa? Vi har samma ingångslön. Det betyder att jag och mina kollegor oavsett var i världen vi föddes faktiskt har likvärdiga arbetsliv. Det är rätt. Allt annat är fel och dessutom rasistiskt. Vad är det jag gör som gör att jag förtjänar högre lön och bättre villkor än någon som kommer från ett annat land men gör samma sak som jag?

Jag orkar inte mer av Annie Lööf och hennes politik. Nästan vem som helst som finns på arbetsmarknaden och i verkligheten fattar ju att vi är beroende av en bra lön för att kunna leva värdiga liv–och att företagen egentligen har råd att betala. Men det är klart att de givetvis ser sin chans i att slippa göra just det när de hör politiker prata om att det ska vara okej att betala mindre till vissa.

Det är liksom bara tröttsamt att ständigt få höra att vi som sliter alltid ska vara beredda att slita mer men för mindre lön.

Men mest tröttsamt är att kraven alltid kommer från överbetalda pampar som Annie Lööf.