Jonas Sjöstedts uttalande är en liten påminnelse om den besvärliga gränsen mellan idrott och politik.

När Emma Green Tregaro målade sina naglar i regnbågsmönster för att visa sitt stöd för dem som protesterade mot repressiva lagar i Ryssland, hävdade vissa att detta var ett tilltag som inte hörde hemma inom idrotten. Samtidigt blev hon hyllad. Emma Green Tregaro själv menade att idrotten ska stå för ”tolerans och glädje och kärlek”.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Emma Green Tregaro var medvetet politisk, men i andra fall blir prestationen politik för att världen ser ut som den gör. Det allra tydligaste exemplet är kanske Jesse Owens fyra guld i friidrott på Berlin-OS 1936. Varken Adolf Hitler eller Franklin D. Roosevelt gratulerade Jesse Owens, vars prestation fortfarande är en av de mest häpnadsväckande genom tiderna. Jesse Owens var afroamerikan, vars idrottskarriär präglades av att vara verksam i en rasistisk värld.

Vissa stängs ute från idrotten, av osynliga eller påtagliga regler. Det dröjde fram till år 2000 innan kvinnor fick tävla i tyngdlyftning på OS. Då hade män fått tävla sedan de moderna spelens begynnelse 1896.

Gränsen mellan idrott och politik blir också tydlig i konsekvenserna av OS i Rio, där människor har körts bort och dödats för att göra plats åt arenor och turister. Där idrotten blir ett jippo, ett spektakel som omsätter miljarder och åter miljarder kronor.

Idrotten blir politisk i ett samhälle som sorterar människor. I ett samhälle styrt av vinstmaximering. Men det har ingenting med idrottens natur att göra. Idrotten som aktivitet. Visst, Muhammed Ali påstås ha sagt att han hatade att träna men gjorde det ändå för att bli bäst i världen. Detta gäller dock inte för alla dessa miljoner och åter miljoner människor som aldrig kommer att stå på en prispall på ett OS, inte ens delta. De (vi) vet om det men fortsätter ändå. Av glädje och intresse. För att idrottens incitament är mycket större än att vilja bli bäst.

Som aktiv i idrotten upphör jag aldrig att förvånas över en slags självklar gemenskap, sättet att ta sig an varandra, allt detta ständiga flöde av uppmuntran. Där det inte spelar någon hur duktig man är eller hur man ser ut. Det har aldrig varit mina träningskamrater på tyngdlyftningsklubben som har tyckt att det ligger något märkvärdigt i att vara kvinna och hålla på med kraftsport men väl många journalister som har påpekat denna lustiga kombination.

Idrottens natur behöver inte vara elitidrotten, eller något med elitism överhuvudtaget.

Idrotten är också en massiv folkrörelse.

Man behöver inte kalla det för politik, men man kan kalla det är en frizon, ett andrum.

Att utöva idrott kan innebära att att man inte behöver tala samma språk, veta varandras namn för att kunna svettas i timtal sida vid sida och känna samhörighet.

Man behöver inte tycka att det ligger något subversivt idrottens förmåga att överbrygga gränser.

Men likväl är det något fantastiskt. Man behöver inte tycka att det finns något radikalt med rum som låter människor, som aldrig annars hade träffats, få mötas.

Men likafullt borde en bred idrottsrörelse, som alla kan delta i, vara en fråga av högre politisk prioritet.  

Man behöver inte gå lika långt som den fotbollsspelande arbetarpojken Allhu i Kjell Westös roman. Han hävdade att det handlade om att spela för äran och glädjen, att idrottens fanns till för att solidariteten mellan människorna skulle växa och folken förbrödras.

Men nog kan man tycka att det ligger något i det.