Det är ju bra och visst kan vi alla som slåss för solenergi, lokal makt över energi och en ekonomi byggd på hundratusentals människors agerande istället för enögda storbolags affärsplaner, säga att det är en seger. Vi vann mot de lobbyister från bland annat fjärrvärmeproducenter och storbolag som försökte skapa en broms för klimatsmart solel.
Att just kraftvärmeverk var inblandade var kanske extra sorgligt då de oftast är kommunala bolag med monopol. Kommunala bolag finns ju inte för sin egen skull, deras tjänster och utveckling ska bygga på medborgarnytta, inte maximal vinst. Kommuner har inget att vinna på att bromsa en förändring som ger mer lokal energi och mer lokalt ägd solel. Tvärtom ökar ju kommunens livskraft om man ökar självständigheten lokalt. Ju fler som gör lite ren energi till varandra, desto starkare står man inför både klimathot och ekonomiska chocker. (Det största hotet mot svensk energitrygghet är i dag att vi kan tvingas snabbstänga kärnkraften vid en olycka.)
Trots det goda beslutet att ändra sig är det ändå något som skaver här, något större än en skatt, jag blir alltmer fundersam över hur maktlös regeringen verkar vara och hur märkligt man pratar om sin politik och sina förslag.
Även när man inte är säker.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag har ju mött både Ibrahim Baylan (S) och Lise Nordin (MP:s energitalesperson) som utåt stenhårt hävdat att solskatten var bra. Den ökade möjligheterna, sa man. Skyddade solcellsägarna. Och om man pressade så sa de till slut att någon tvingat på dem detta. (Först skyllde man på Norge, sedan på EU.) Nu vet vi att det inte var sant. Man lade sig platt inför lobbying. Men om man i en sådan här enkel fråga börjar slingra sig och försöka bortförklara inför väljare och kritiker, hur mycket bortförklaringar odlas inte i andra större frågor?
Kan man lita på regeringens motiv för sjukförsäkringsändringar när man får veta att själva sjukförsäkringen går på plus (vi betalar in mer än vi tar ut) och när vi vet att större ekonomisk risk för små arbetsgivare ökar diskrimineringen av sjuka? Var det verkligen ”minskade sjuktal” regeringen ville skapa eller var det bara ökat överskott i kassan? (I så fall betalar vi med sjukpengarna annat som vi borde betala med skatt direkt.)
Kan man lita på argumentet att man var tvungen att finansiera asylmottagandet med sänkt bistånd när man nu kovänder? Varför inte erkänna att man överdrev problemet och kostnader och tog från biståndet i tron att man därmed skulle blidka de oroliga som rasisterna försökte skrämma.
Och vi vet alla att man inte kan lita på regeringens försök att skylla Vattenfalls brunkolsförsäljning på ”ägardirektiven”. Alla vet att man sålde för att slippa ett framtida ansvar.
Det finns två djupt olika sätt att se på politik. I den ena – som är väldigt vanlig bland borgerliga politiker, statsvetare och medier som skildrar ”maktspelet” – är politik något man ”säljer in” och som handlar om att kryssa mellan olika ”särintressen” och opinioner. Den här politiken framställer sig vid kritik som maktlös, man gör ”det nödvändiga” och varje förslag motiveras av att allt man gjort redan är jättebra men nu ska det bli ännu bättre. Tvärsäkerhet i mediala utspel.
En annan syn på politik handlar om att politikers makt uppstår när man stöder och stärker folklig makt, en regeringens miljöpolitik handlar om att öka självförtroendet och styrkan hos de hundratusentals som slåss för att rädda vår miljö, inte att göra dem ned nedslagna och motarbetade. När Olof Palme skrev att ”politik är att vilja” så var det inte en liten elitgrupps viljande det handlade om utan om skapandet av rörelser som vill något annat än det som råder i dag.
Politik är att förändra genom att stödja människors möjlighet att förändra.
Men då pratar man också helt annorlunda om de förslag och beslut man tar. Och är man osäker säger man det även om borgarpressen då skriver att man är ”svag” eller ”velig”.
Ska vi utmana de krafter som i dag hotar vår framtid med snöd vinning som enda motiv, så måste vi helt enkelt börja diskutera politik som något man gör tillsammans, inget man tycker eller tänker att någon annan ska göra.
Den här artikeln når ungefär 125 000 människor. Tillsammans har vi en årlig ekonomisk kraft som motsvarar ungefär 60–70 miljarder kronor. Denna makt är betydligt viktigare än makten hos den rika eliten, men då behöver vi också ha politiker som förstår varifrån förändring kommer och förstår att deras uppgift är att stödja den.
Det går att skapa ödmjuk politik.
Tillsammans är alltid starkare än ”vi som vet bäst”.
