Ledare. Silas Aliki.

2017-11-11 08:15

Detta borde göras för att minska antalet övergrepp

”Att utöka samhällets våldsanvändning för att minska våldet i samhället har aldrig varit en fruktbar feministisk strategi”.

Rättsväsendets brister ifråga om sexualbrott var tydliga redan innan kampanjen #metoo nådde Sverige för ett par veckor sedan. I feministiska kretsar har samtalen om nedlagda polisutredningar, kränkande frågor (när anmälan ens leder till rättegång), och friande domar trots stark bevisning förts under många år.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


De senaste veckorna har bristerna blottats ytterligare. Kvinnors och transpersoners berättelser om sexuella övergrepp under #metoo följdes snabbt av mäns berättelser som övergreppen de begått, under hashtags som #ihave och #itwasme.

Organisationen Vänsterjuristerna Stockholm formulerade problemet med detta snyggt i en debattartikel i Feministiskt Perspektiv tidigare i veckan: ”När förövare lugnt berättar för offentligheten om sina övergrepp är rättsväsendets bristfällighet ett faktum. Vilka andra brott skulle en förövare känna sig bekväm nog att erkänna framför ögonen på hela svenska folket? Det är stötande att den som erkänner ett brott offentligt gör detta utan tanke på att riskera att lagföras för det.”

Trots rättsväsendets oförmåga att lagföra personer som begår sexualbrott måste vi som feminister hålla tungan rätt i mun. Det är rimligt att kräva att den sexualbrottslagstiftning vi har används. Men vi lever i en tid där det är betydligt lättare att kräva straffrättsliga reformer än omfördelning av tillgångar.

Det är särskilt tydligt när det kommer till frågan om hur sexuella övergrepp ska förmås att minska. I en artikel i Expressen med rubriken ”Så vill politikerna förändra lagen – efter #Metoo” framgår att samtliga partiledare är positiva till en skärpning av sexualbrottslagstiftningen. Det innebar bland annat införande av samtyckeslagstiftning, skärpta straff för sexualbrott och fler poliser. Men att utöka samhällets våldsanvändning för att minska våldet i samhället har aldrig varit en fruktbar feministisk strategi.

I stort sett all tillgänglig forskning på området visar att hårdare straff inte leder till minskad brottslighet. Det är inte heller sannolikt att de 10 000 poliser som Socialdemokraterna säger sig vilja anställa skulle sättas att arbeta med just sexualbrott. Införande av en samtyckeslagstiftning kommer inte heller att leda till några större förändringar, eftersom det centrala problemet i sexualbrottsmål – att bevisa att förövaren hade uppsåt att begå just ett sexualbrott – inte förändras genom införande av ett samtyckeskrav.

Dessutom finns det många grupper som inte får någon stöttning av sexualbrottslagstiftningen överhuvudtaget, oavsett hur effektiv den är. Kvinnors och transpersoners möjlighet att värja sig från sexuellt utnyttjande har alltid gått hand i hand med ekonomisk frigörelse och formell självständighet.

Att vara i en relation där du är ekonomiskt beroende av en man för din försörjning, eller att vara i Sverige utan papper, gör det mycket svårt att överhuvudtaget anmäla övergrepp. För den som lever under hot om utvisning finns det inga möjligheter att söka samhällets stöd gentemot en tafsande partner, arbetsgivare eller myndighetsperson.

Verkligt effektiva reformer för att både minska antalet sexuella övergrepp som äger rum, och antagligen också antalet fällande domar, skulle därför kunna vara: Höj lönerna och förbättra arbetsvillkoren i kvinnodominerade yrken, återupprätta asylrätten eller se åtminstone till att lagstifta så att kvinnor utan papper kan anmäla sexuella övergrepp utan att riskera utvisning, och inrätta en särskild, statlig brottsskadeersättning där offret får ekonomisk ersättning av staten i de fall förövaren inte kan betala skadestånd.

Det hade varit verkligt feministisk politik.

Silas Aliki
Silas Aliki 

Silas Aliki är jurist och har en kandidat i krigsvetenskap från Försvarshögskolan. Skriver ledare i Dagens ETC varannan söndag.