Jag har redan läst vittnesmålen. Men när de läses upp av levande människor får de annan, tyngre innebörd. Skådespelarna läser inte om exakt de egna upplevelserna men identifikationskraft gör sig gällande och fördubblar styrkan i vittnesmålen: Var och en läser som om det gällde en självupplevd erfarenhet.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Och magiskt förvandlar tiljorna dessa individuella vittnesmål till samhällsteater: Detta är större, går djupare, än det enskilda vittnesmålet.
Inte ett enda leende syntes på scenen. Allvar gällde. Jo, ett enda leende såg jag – när en skådespelare vänligt puffade en annan i sidan när hon glömt att lämna mikrofonen för nästa vittnesmål.
Vid några tillfällen applåderar publiken. Det är vid de få tillfällen då det berättas om hur någon skådespelarkollega gripit in och stoppat ett pågående övergrepp.
Trakasserierna och övergreppen är av olika slag. Vanligast verkar vara att det manliga geniet är förövaren, vare sig han är stjärnskådisen, teaterregissören eller filmbolagsbossen.
Ibland känns det som om jag stirrar rakt in i något slags kriminell värld, som när en flicka – jag tror att hon är 13-årsåldern – vittnar om hur en manlig skådespelare eller regissör är på väg att begå en våldtäkt mot henne men i sista hand stoppas av någon som råkar komma in på rummet.
Men det är ju ingen ”kriminell” värld, för även om mängder av dessa övergrepp är åtalbara så rör det sig framför allt om en kultur, en absurd normalitet.
Också ett annat tema är slående: den osäkra anställningen. Teater- och filmvärlden är de otrygga jobbens hemvist på jorden och det ger ett enormt utrymme för chefer och dominanta män med stjärnstatus att leva ut alla sina talanger för manipulation utan att den som drabbas har någon reell möjlighet att säga emot.
Vittnesmålen uppenbarar det oerhörda behovet av kollektivt handlande från alla utsatta kvinnor. Feminism är, som alla stora befrielserörelser, först som sist en kollektiv handling.
Men manifestationen på Södra teatern kändes kuslig också av andra skäl. När man steg in i foajén slog den upprymda mingelstämningen emot en, välbekant från olika kulturella evenemang.
Luften vibrerade av statustänkande. Människor gick omkring med bubbel i glasen och såg värderande på varandra – är den eller den värd att talas med?
Det var för många självsäkra leenden i foajén. Som om premiären på en ny stor föreställning skulle gå av stapeln och inte en förtvivlad manifestation mot förtryck.
Det kändes kusligt också det. För det är i den där minglande statusmiljön som hierarkierna syns och till och med hålls vid liv: Vem har ett värde? Vilka viktiga personer är här?
Ibland brukar jag tänka att kulturvärlden är den sista instansen i samhället som skulle kunna säga något som helst vettigt om hierarkier, ty ingen miljö är så hemsökt av auktoritetstro, statusjakt, dominansförhållanden.
Varje kulturmingel är fanimig som en börs, med stigande och dykande kursnoteringar avläsbara i folks ansikten. Enbart den kulturmedleklass som är uppvuxen med det kan känna sig hemtam där.
När sedan självaste drottningen och kronprinsessan anländer känns det som om bilden av Kulturen som den glittrande fasad ett ojämställt klassamhälle vill dölja sig bakom, slutligen fullbordas. När uppläsningen var över applåderade publiken.
Bland de applåderande satt teaterchefer och teater- och filmkritiker som i åratal måste ha känt till problemen. Teater, film och tv är en värld som mer än kanske någon annat producerar just statustänkande, som låter stjärnor och genier födas och indirekt ger dem tillåtelse att gå över lik och över andra människor, i synnerhet kvinnor, för att få sin vilja fram.
Det är inte precis en sfär där behovet av kollektivt handlande premieras. Ja, jag blev nästan smått kulturfientlig under den där kvällen.
Isande novembervindar blåste upp på vägen till teatern och de kändes av även i den ombonade teatermiljön.
Var det trots detta historia som skrevs denna söndagskväll på Södra teatern? Ja, det är klart. De allra flesta människor är mer avancerade än de samhällen och de institutioner de stängts in i.
Det är min övertygelse att människor sakta men säkert har blivit mer progressiva, mer jämställda och att det vi nu bevittnar inte är något annat än ett världshistoriskt skeende.
Men samhällena släpar efter. Bransch efter bransch släpar efter. Hela världar släpar efter: ärevördiga teaterinstitutioner, stora företag, myndigheter, politiska partier, fackförbund, operascener, rättsväsendet.
#Metoo-uppropen lyfter av locket inte bara till övergreppens deprimerande världar utan också till den ljusa drömmen om de mer jämlika samhällen som majoriteter av såväl män som kvinnor vill ha.
