Skarpt skott in i folkmassa.
Lugnade det sig sedan?
Nej. Övervåldet ökade.
Kanske var det en regering med svettiga pannor som lurade sig själv att våld var lösningen för att göra ”toppmötet” säkert. Sverige skulle visa världen.
I själva verket var de stora arrangemangen skapade av en nymornad folkrörelse som aktivt diskuterade den nya globala kapitalismen, de multinationella företagens makt, de kommande oljekrigen, de offentliga lögnernas verkliga motiv.
En rätt klassisk men ny rörelse i gränslandet mellan arbetarrörelse, sociala rörelser och unga aktivister som kämpade för att försvara och utöka demokratin. Vi som var där (och som var med i liknande uppsving sedan 70-talet) såg den här kraften i nya försök att organisera sig och vi såg att repressionen, övervåldet, fungerade, för när rörelsen rent fysiskt fick stryk – barn och unga fick stryk av samhället – så krossades också den nya rörelsen.
Och det gick fort.
Jag vill stanna där i tanken. Vad hade hänt i Sverige om denna nya rörelse inte slagits sönder i chock de där dagarna i Göteborg?
Det hela var ju en vitalisering av en trött demokrati, en ny generation unga som började ställa de där svåra frågorna. Är det här verkligen allt? Är livet inte större än såhär? Finns det inte bättre sätt att leva, att hantera ekonomin, att skapa frihet.
Och ja, det var en global rörelse. Samma demonstrationer i London, New York, Paris, Berlin, Delhi. Samma frågor och samma svårighet från de med makt att kunna svara.
Känner du igen det här?
Det händer ju här och nu, vi ser det runt oss idag, 20 år senare.
Varifrån kommer den där ilskan mot unga som säger emot? Denna extrema upprördhet över att makt och livets lunk ifrågasätts? Jag läser borgerliga reaktioner då och jag läser dem idag och de handlar alla om en märklig världsbild där det finns någon slags enorm konspiration mot ”deras värld” och där unga som organiserar rörelser mot förtryck, fattigdom, ojämlikhet ses som krigsförklaringar. De borgerligas rädsla är helt oproportionerlig i förhållande till den borgerliga övermakt som styr samhället. Ekonomiskt, medialt, politiskt.
Vad är de så rädda för?
Idag varnar de ledande kapitalistiska tidningarna, som Financial Times, om en kommande oro eftersom samhällena misslyckas utrota massarbetslöshet och sociala orättvisor. Trots en enorm överförmögenhet, trots enorma resurser, har allt det som den unga rörelsen 2001 varnade om och försökte agera mot, blivit verklighet.
Är det detta konspirationsteorierna mot demokratiska protester handlar om?
Känslan att sammanbrottet är nära?
Demokrati är inte ett parlamentariskt system, det är en aktivitet.
Utan aktivitet, ingen demokrati.
För 40 år sedan skrev man ”det är rätt att göra uppror” på plakat, ytterligare 40 år tidigare skrev Rosa Luxemburg att ”frihet är alltid och uteslutande frihet för den som tänker annorlunda”.
Krossar man unga som försöker hitta en väg ut ur detta samhälle, då krossar man friheten.
Vi blir inte fria förrän vi väljer att försöka bli fria.
Du förstår nog vad dessa tankar om Göteborg egentligen landar.
Hur demokratiskt är ett land som förstör sina barns framtid?
Hur fritt är livet och den borgerliga vardagens drömmar om de innebär ett helvete för de som kommer efter?
Nu växer den största ungdomsrörelsen sedan 60-talet.
Nu behöver den stöd mot all det hat, all det förakt, det baktaleri, de infama lögnerna, som kommer spridas mot en växande klimatrörelse.
Nu behöver vi som varit med vara beredda när unga hotas, vi kan inte stå bredvid och förfasa oss när våra nästan vuxna barn och barnbarn utsätts för samhällets övermakt.
Klimatrörelsen blir världens viktigaste men just därför kommer den också bli världens mest motarbetade.
För det är de unga som kommer vara mest aktiva, det är de som kommer göra aktionerna för att stoppa förstörelsen och det är de som kommer tvingas ställa frågorna som aldrig får något vettigt svar.
Varför låter vi jorden gå under framför våra ögon.
Hur kan det vara rätt att få bli miljardär på utsläpp?
2001 fanns en rörelse mot den nya världsordningen, man ifrågasatte och svaret blev statligt våld.
Så hur reagerar makten när klimatrörelsen hotar allt?
