Medlingsinstitutet uppskattar att cirka 470 kollektivavtal ska förhandlas fram under 2017 – och det är Industriavtalet som sätter ramarna för de andra avtalen, ”märket” som det brukar kallas.
Två frågor är framför allt intressanta när siffrorna nu presenterats: Är avtalsnivåerna rimliga och hur kan jämställdheten i lönefrågan förväntas påverkas?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Låt oss börja med jämställdheten. Trots att fackförbundet Kommunal ju utarbetade en fungerande jämställdhetspott för några år sedan, används inte modellen längre – det mansdominerade IF Metall menar att det missgynnar deras medlemmar.
Nu förtiden enas LO-förbunden i stället om en låglönesatsning, som innebär att lågavlönade män och kvinnor ska få lika mycket.
Eftersom det finns fler lågavlönade kvinnor än män kommer även den här modellen att gynna kvinnorna i LO – vilket är bra och viktigt.
Men för LO-kvinnorna finns ändå väldigt mycket mer att göra. Medan LO:s män i betydligt högre grad kan räkna med extra lokala lönelyft (som ytterligare ökar lönegapet), har anställda i de kvinnodominerade branscherna inte bara problemet låg lön – utan dessutom stora problem med osäkra anställningar och brist på heltidsjobb. Lägg till detta ”hyvlings”-trenden som leder till lägre anställningsgrad. Extremt viktiga avtalsfrågor att följa framöver.
Samtidigt har kvinnorna faktiskt gjort ett ryck i lönefrågan.
När initiativet #lönheladagen presenterade sina siffror 8 mars 2017 fanns en positiv nyhet: Om lönegapet mellan kvinnor och män fortsätter att minska i samma takt tar det 33 år tills kvinnorna kommer ikapp, konstaterade de. Siffran ska jämföras med 2016 – då hette det att det kommer att ta 50 år. Om vi fortsätter beta av 17 år på ett – kan utjämningen alltså gå i rasande fart. Så hur rimmar detta med LO-kvinnornas många gånger usla förhållanden?
Förklaringen ligger framför allt i klassfrågan; det är tjänstemännen, alltså tjänstemannanmännen – och tjänstemannakvinnorna – som varit de stora vinnarna under perioden med industriavtalet. Tjänstemän och akademiker har med sifferlösa avtal sprängt industrimärket, vilket innebär att klassgapet ökat, en process vi kallar för löneglidning.
Löneglidning är ett exempel på att märket är för lågt satt.
Så vilket märke ”tål” samhällsekonomin och konkurrenskraften? Det är naturligtvis en fråga med en mängd olika svar.
Men att lönernas andel av företagens kostnader sjunker, i Sverige såväl som internationellt, är ytterligare ett mått på att märkesnivån kan kritiseras för att vara för låg. I klartext: De arbetandes del av företagens ekonomi är krympande – men samma företag gör vinster, har råd med aktieutdelningar och bonusar…
Mot den bakgrunden – vem borde jubla och vem har anledning att hänga med huvudet, när Industriavtalet presenteras?
Arbetsgivarsidan har all anledning att jubla. År för år flyttar de ju fram sina positioner, medan fackföreningarna på ett sätt misslyckas att företräda sina medlemmars intressen. Ändå sker det omvända: Arbetsgivarna hänger med huvudena, klagar på höga löneökningar, men tillägger dämpat att de ”går att leva med”.
Hänger facken med huvudet? Nej! De hänvisar glatt till att det återigen blir reallöneökningar – vilket ju spelar roll.
Sett i ett längre perspektiv har reallönen utvecklats starkt de senaste cirka 20 åren.
Men vi måste fråga oss: räcker det?
Att återupprätta ”balansen mellan löne- och vinstandel”, är ett av LO:s långsiktiga mål. Att minska lönegapet mellan arbetare och tjänstemän är ett annat.
I ljuset av det senaste Industriavtalets nivå tas troligtvis inga steg i rätt riktning på något av dessa två långsiktiga mål.
Och detta i en tid då tillväxten i Sverige, trots en svag omvärld, varit stark de senaste två åren. Vi har en högkonjunktur, arbetslösheten sjunker och sysselsättningsgraden ökar.
Så: om inte nu, när?
