Krönika. Julia Skott.

2017-11-30 17:11
”Behöver vi någon som talar om för oss vad för program som kommer härnäst – särskilt på julafton, då det väl är ungefär tre saker som folk faktiskt tittar på?”, frågar sig Julia Skott. Förra året var Sanna Nielsen julvärd. Bild: Janne Danielsson/SVT
”Behöver vi någon som talar om för oss vad för program som kommer härnäst – särskilt på julafton, då det väl är ungefär tre saker som folk faktiskt tittar på?”, frågar sig Julia Skott. Förra året var Sanna Nielsen julvärd.

Vad är egentligen ­grejen med julvärden?

På måndag presenteras årets julvärd. Förra året kom beskedet redan i början av november  – med påföljande mycket förvirrande tröj-gate för stackars Sanna Nielsen – och det spekuleras om huruvida fördröjningen kan bero på någon som snabbt fick avskrivas på grund av något olämpligt.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Det borde ju finnas en backup­lista men det kanske är svårt att boka upp någon som ska gå med på att offra sin julafton med bara en månads varsel. I och för sig så spelas väl allt in i förväg, men ändå (nu föreställer jag mig dock att det varje år är två–tre värdar till som gör alla saker inklusive förinspelning utifall att. Som en sufflör men med tomteluva).

Hur som helst. Vad är egentligen grejen med julvärden? Behöver vi någon som talar om för oss vad för program som kommer härnäst – särskilt på julafton, då det väl är ungefär tre saker som folk faktiskt tittar på?

SVT har ju dessutom sedan så där fem år gjort sig av med alla andra programpresentatörer, vilket antingen gör julvärden helt ologisk, eller om man vill vara generös, unik. Ett traditionellt och otids­enligt minne som tänder ett ljus och berättar att – överraskning! Nu blir det Kalle! I år igen!

Jag är säkert bara bitter för att jag vill få vara julvärd. Men växer man upp med syskon och måste förhandla om vem som får tända adventsljusen, och dessutom är lite pyroman, så är väl ett av livets främsta mål att alldeles själv få slå an en extra lång tändsticka och alldeles själv tända ett ljus som ingen annan får tända. Samt ­berätta någon lagom tråkig anekdot om jularna när man var liten – min ­favoritnöt var valnöten för den såg ut som en hjärna om man var försiktig och inte knäckte sönder den – som ingen kan avbryta för man är helt ensam i studion.

Det är lite som en popularitetstävling. Vem är folkkärast i Sverige? Som sommarprat i kubik – någon som väljs ut för att vara en ställ­företrädande släkting som kräver att det ska gå till som det alltid går till och antingen läsa ur ­julevangeliet eller berätta hur det gick till när de var små eller både och.

Och, som sagt, berätta vad som kommer härnäst. Är de sällskap? Är de en urmodig funktion vi inte egentligen ifråga­sätter?

TV4 har fort­farande kvar sina presentatörer – helst inte ­hallåor – men de känns mer och mer ­omoderna. Om man mot ­förmodan inte orkar kolla på text-tv eller mobilen vad som kommer strax, och inte vill vänta två minuter för att få veta det, så kan det väl funka lika bra med en liten skylt? Alltså, samma slags skylt som de använder de timmar på dygnet som de inte har presentatörerna?

De har till och med en tävling­ varje sommar, där en vanlig dödlig får bli folkets sommarhallåa. Och det är klart värt att söka; många ­tidigare hallåor har gått vidare till lite mer krävande tv-jobb, som ­journalist. Eller så kanske det är smartare att starta sin egen ­Youtube-kanal. Då får man ­dessutom säga vad man vill, inte bara berätta att nu blir det ytterligare en deckare eller ett matlagnings­program (stämmer det att det någon gång var en hallåa som avslöjade ­slutet i en decka­re? Det måste vara svårt att behärska sig).

Visst vore det lite upp­lyftande med en väldigt oväntad­ ­­julvärd? Typ – här var jag på väg att leverera några ­skämtsamma förslag men jag riskerar att det släpps fler avslöjanden precis innan tryck och det blir ­obehagligt. Så tänk själva på någon rolig.