Krönika. Stefan Sundström.

2017-02-05 18:09

Träden och fåren hjälper varandra – varför skulle inte vi människor?

Det är inte konkurrensen i en småbarnsgrupp på förskolan som får barnen att utvecklas, det är omsorgen och solidariteten. Det är dags för en snabbkurs i solidaritet och sammanhållning. 

”I en orörd skog håller träden varandra om ryggen”, läser jag i en bok. 

Det är en helt fantastisk bok, skriven av en tysk skogvaktare. Trädens hemliga liv heter den.

Det är inget new age-flum alltså, man har kommit underfund med att träd faktiskt kommunicerar med varandra. Om ett träd blir angripet av barkborre eller nån hotande svärm av insekter, börjar omgivande träd att utsöndra ämnen som skyddar dom. Träden upplever varandras plågor och reagerar på dom.

Det mest sensationella är att träd hjälper varandra. Det berättas om en stubbe i Tyskland som blev stubbe för hundratals år sen och alltså inte har några löv att göra fotosyntes med. Ändå lever den, dom omgivande träden förser den med näring genom rötter som dom sänt ut för att hjälpa sin kamrat.

Sånt sitter jag här och läser i det svaga januariljuset, med ett mörker som har lagt sej över dagarna, och mörkret hette Trump.

Och medan den fjärde ängeln i Uppenbarelseboken stöter i sitt horn ”och dagen miste tredjedelen av sitt ljus” (jag kör lite Uppenbarelsebokreferenser bara för att spegla mitt själstillstånd ;D)  läser jag vidare att denna fantastiska solidaritet bara gäller trädpopulationer som fått stå orörda länge och hunnit utveckla band mellan sig och rötter som når varann. 

Och då tänker jag att vi moderna människor med våra uppslitna rötter och anonymiserade ansikten, som stirrar ner i våra iphones i tunnelbanerusningens snårskog, har fått så väldigt svårt att stå emot mäktiga manipulatörer.

Det är som att vi mist förmågan till kollektivt handlande, och är det nåt vi behöver nu så är det just det.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


När jag bodde i Norge hade jag en fårbonde som granne. Han hade två sorters får, den ena sorten var en väldigt gammal och ganska vild variant, dom var inte lika hårt avlade och växte långsammare. Samtidigt klarade dom sej mycket bättre när han på sommaren släppte ut dom på bete på sommaren, ut på olika små öar i havet. 

Havsörnar svävade i skyn ovanför, på jakt efter ensamma lamm att angripa, men så fort dom närmade sej så slöt hela flocken ihop sej runt lammen. Och örnen kom aldrig åt.

Den andra sortens får var hårt avlade, moderna får som växte fort och inte alls var så vilda, dom var tama och lätta att ha att göra med. När örnarna sänkte sej över dom sprang alla får åt var sitt håll och lammen blev lätta byten.

Vi människor har avlat fram lamm som är lätta byten. 

Vi har avlat fram kamphundar som kan slita lamm i stycken. 

Vi har avlat fram människor som är som Donald Trump.

Men i dessa dagar när lammet håller på att bryta det sjunde inseglet, om man säjer så, är det viktigt att påminna om att biologins lagar, som vi alla är sprungna ur inte bara är lagen om den starkares rätt. Det är också lagen om inbördes beroende och inbördes hjälp.

Att människan lyckats utveckla en sån fantastisk och högtstående kultur, där vi numera kan knulla bara för skojs skull utan att vara rädda för att det ska bli barn, där vi kan göra fantastisk musik och dansa fantastiska danser därtill, där vi uppfunnit apparater vi kan kommunicera med varann fast vi inte är i samma land, att vi lyckats att göra det har väldigt mycket med vår förmåga till empati och solidaritet att göra.

Människan föds naken och helt utlämnad, fruktansvärt beroende av kärlek och omsorg. Och det varar i flera år, i flera år är människan helt värdelös som producent, kan inte framställa mat eller kläder, bidrar inte alls till uppehället. 

Och just det gör att människan har tid att utvecklas till den kulturellt högtstående person hon har möjlighet att bli. 

Det är inte konkurrensen i en småbarnsgrupp på förskolan som får barnen att utvecklas, det är omsorgen och solidariteten.

I decennier har Lagen om allas krig mot alla predikats i naturprogram. Jag har sett ett otal gnuer bli uppätna av krokodiler vid den där floden i Afrika ni vet, och hört hur speakern gång på gång slagit fast att Här Går Den Svage Under Och Det Är Så Vi Fungerar.

I decennier har jag sett dokusåpor där en fascistisk människosyn predikats av en hånfull jury, jag har sett hur tävlande människor stått och förnedrat sej och krupit för dom, jag har sett barn på skolgårdar upprepa tv-lekarna, och överallt har Vargens Evangelium, Äta eller Ätas, predikats.

Men, förutom sanningen att människor sen tusentals år har kunnat gå emot biologin genom att utöva kultur, så är det också så: Biologin, eller naturen, består av lika mycket solidaritet som konkurrens. Annars skulle den gå under.

Dom senaste 35 årens predikande om att det ”naturliga” är konkurrens och var och en för sej har nu lett fram till att vi bara står och gapar, var och en för sej, när örnarna kommer.

Det är dags för en snabbkurs i solidaritet och sammanhållning. Och det är så ont om tid att vi måste varva teoretiska lektioner med praktiska övningar. Vi börjar nu.

Bra: Att folk i Ådalen ockuperat BB i Sollefteå i protest mot att det ska läggas ner. Mina syskonbarn är födda där och har berikat bygden. Norrland behöver människor. Och vi behöver Norrland.

Dåligt: Att borgarna försöker utnyttja det katastrofala ekonomiska läget för Västernorrlands landsting och skylla BB-nedläggningen på dom rödgröna. Hade bemanningsföretagen som dränerar landstingen på skattepengar reglerats hårdare hade det funnits pengar. Nu finns dom pengarna inbyggda i swimmingpoolar i Danderyd och Täby istället.

Stefan Sundström
Stefan Sundström 

Är musiker. En fredag i månaden skriver han krönikor i Dagens ETC.