OS 2016 är unikt – det sker tre månader efter att landets lagligt valda president Dilma Rousseff avsatts i en kupp. OS är en skänk från ovan åt den nya regimen som kan ge den legitimitet.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

OS i Mexico City 1968 är kanske de spel som är mest förknippade med politik, men det finns ingen brist på kandidater: Stockholm 1912, Berlin 1936, München 1972, Moskva 1980, Los Angeles 1984, Beijing 2004 samt vinter-OS i Sotji 2014 för att nämna några.

Bilden av John Smiths och Tommie Carlos Black Power-gest på prispallen efter 200 meter herrar är ikonisk, och berättelsen om Peter Normans solidaritet med dem börjar också bli det. Förhoppningsvis blir protesterna mot OS i Mexico lika kända. Efter 1968 har OS aldrig mer enbart setts som en arena där idrottare kan agera nationalistiska maskotar. John Smith och Tommie Carlos påminner om Rosa Parks. De framställs ofta som om de plötsligt tröttnade spontant, men de hade organiserat sig under en lång tid. Redan 1967 hade de chockat idrottsvärlden då de vid en tävling i Tokyo förklarat att en bojkott av OS "både var möjlig och trolig". Deras lärare Harry Edwards startade projektet The Olympic Project for Human Rights några år tidigare, vilket ledde till övervakning av CIA och trakasserier.

1968 var regimen i Mexiko omvänt tvungen att dränka demokratin i blod för att som första utvecklingsland kunna genomföra ett OS. Partiet PRI hade vunnit varje presidentval sedan 1929 med mer än 70 procent av väljarnas stöd, på grund av verklig folklig popularitet, ekonomisk utveckling, sociala reformer, korruption och repression. Men de ekonomiska rekordåren på 1960-talet sammanföll med en högersväng i den ekonomiska politiken med ojämnt socialt utfall och ett närmande till USA. När generalstrejken och revolten i Frankrike bröt ut i maj 1968 kontaktade CIA president Gustavo Diaz Ordez för att försäkra sig om att något liknande inte skulle störa spelen, eftersom Mexiko nu var ett mönsterexempel på en USA-stödd demokrati och social stabilitet. I juli smällde det: Kravallpolis angrep studenter från Universidad Nacional Autónoma de México och Instituto Politécnico. Polisen misshandlade folk urskillningslöst och arresterade ett tjugotal. Det blev den tändande gnistan för en kamp som involverade inte bara studenter utan även arbetare, lärare, läkare, ja, nästan alla skikt i samhället.

Precis som i USA där kamp spillde över på idrotten startades kommittéer som riktade sig mot regeringens snedfördelning av resurser och OS som spektakel för att avleda uppmärksamhet från de sociala orättvisorna. I augusti demonstrerade omkring en halv miljon i Mexico City, och våldsamma sammandrabbningar med polis förekom varje vecka. Vid samma tid i USA beställde polis i Chicago och Detroit in helikoptrar, prickskyttegevär, automatkarbiner och hagelgevär för att bemöta medborgarrättsprotester och oroligheter.

18 september, tre veckor innan invigningen, invaderade 10 000 militärer universitetens campus i Mexico City, arresterade 1 000 personer och försökte arrestera det nationella strejkrådet, men ledningen hade gått under jord. Nyheter om vad som skedde spreds som en löpeld, trots total tystnad i statligt kontrollerade medier – en situation inte olik den i dagens Turkiet. Samtidigt höll studenter workshops med och kvällskurser för bönder och arbetare om fantasifulla sätt att sprida kamp. Ingenjörer byggde ballonger som sprack vid en viss höjd och spred flygblad över hela staden, studenter hängde ut lakan med texter som "vi vill inte ha olympiska spel, vi vill ha revolution". Oljearbetare bemöttes på samma sätt som studenterna när de framförde sina krav, och när sjuksköterskor och läkare straffades för att de behandlade sårade demonstranter gick även de ut i strejk.

Den andra oktober demonstrerade 10 000 personer på La Plaza de las Tres Culturas (Tialtelolco på aztek). De omringades av 5 000 soldater och 300 tanks. Presidentens egen specialenhet, Olympiabataljonen, infiltrerade demonstrationen i civila kläder och klockan 18.10 beordrades militären att öppna eld mot folkmassan. Folk försökte fly in i kyrkan vid torget, men dörrarna hade låsts på order från ärkebiskopen. Beskjutningen pågick i två timmar, kroppar samlades i lastbilar, minst 1 500 arresterades och oräkneliga försvann. Uppskattningsvis dödades omkring 300 personer.

John Smith och Tommie Carlos kände till protesterna som pågick i Mexiko. Vid början av året var de rädda för att de var väl medvetna om att de skulle stängas av från idrott på livstid. I oktober blev de rädda för att dödas för sin protest likt så många i Mexiko och i USA. Muhammed Ali, som dog tidigare i år, som vid samma tid förlorade sin världsmästartitel för sin vägran att strida i Vietnam, kallade Tommie Carlos och John Smiths handling för "1900-talets modigaste gest". Jag tänker att själva student- och arbetarprotesterna i Mexiko var lika modiga. Om liknande protester sker i Rio 2016 måste vi solidarisera oss med dem direkt. Idrotten blir mindre blodig då.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.