Krönika. Rûnbîr Serkepkanî.

2017-02-17 16:00

Rörelsefrihetens alla kämpar har sina kroppar som enda vapen

Den stunden då jag och mina kamrater bad den muslimska likbönen över hans kropp kände jag mig uppfylld av hans sorgsna närvaro.

En egyptisk man dog nästan förra veckan på sjukhuset i Mytilini, Lesbos, Grekland. Han hungerstrejkade i 50 dagar för att kämpa mot sin deportation. Han behandlades som en oseriös rättighetstiggare av myndigheterna tills de gav sig och vakterna lämnade hans rum på sjukhuset. Bland alla små förluster var detta en liten seger för rörelsefriheten, och vi satt på den lokala baren här i Mytilini och skålade för hans mod.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

De som dog och de som håller sina positioner i EU:s krig mot fattigas rörelsefrihet är inga rättighetstiggare. De är frihetskämpar som river och utmanar murar med sina kroppar som enda vapen. De som dog är martyrer. Och det kommer en dag då dessa murar kommer att rivas.

Tre flyktingar dog förra veckan på grund av det som myndigheterna kallar ”oförklarliga orsaker”. En fjärde låg i koma. De låg och sov i sina tält på Moria på den grekiska ön Lesbos när deras själar for iväg mot något de inte behövde ha ett pass från något rikt land för. De var från Egypten, Syrien och Pakistan. 

Av de tusentals som har mördats i detta ojämna antimigrationskrig har jag varit med om att begrava åtta. De var uppspolade på stranden, eller upplockade av kustbevakningen eller fiskare. Den lilla kyrkogården i Mytilini fylldes snabbt med namnlösa martyrer från irreguljära migranters befrielsekamp. De flesta begravdes utan sina namn. Medan vissa hade namn. Som Muhammad Bin Abu Khalid. Han dödades av muren sommaren 2015. Han var född i Quneitra i Syrien som exilpalestinier. Och det enda som hans medkämpar mindes om honom var att han var sorgsen. Jag hedrar hans minne fortfarande. Den stunden då jag och mina kamrater bad den muslimska likbönen över hans kropp kände jag mig uppfylld av hans sorgsna närvaro.

Mytilinis kyrkogård och den muslimska migrantkyrkogården som öppnades senare huserar endast ett fåtal av de som har fallit i kampen. De allra flesta är begravda i havet. Jag kommer aldrig glömma en syrisk man som höll sin pojke tätt intill sig under färden. I vågornas tumult slets sonen ifrån honom och föll i havet. Skuld över att inte ha varit pappa nog för att hålla honom tillräckligt tätt så att han inte skulle falla i havet, tillät honom inte att erkänna att pojken nu var fri. ”Befria hans själ, han har farit hädan”, sa jag till honom. 

Och denna mörka ovisshet. Vi letade efter Reza som försvann när han försökte ta sig över muren mellan Turkiet och Bulgarien. Vi ringde gränspoliser, människorättsorganisationer, sjukhusens kylrum, aktivister och många andra. Ingen hade hört något om och av honom och hans vän. Jag var med hans kusin, som är min kamrat och medarbetare, och försökte bära hans förtvivlan med honom. Rezas vän låg på ett turkiskt sjukhus med ett amputerat ben, fick vi veta efter tre veckors letande. De hade gripits av bulgariska vigilantes, blivit misshandlade, rånade, helt avklädda och kastade på den turkiska sidan av muren. De vandrade nakna i skogen medan deras krafter sinade alltmer. De höll om varandra för att hålla värmen under de kalla nätterna. ”Jag ska gå och hämta hjälp”, sa vännen till Reza efter att han blev för svag för att röra på sig. När det turkiska gendarmeriet tillfångatog vännen visade de honom en bild där Reza satt i samma position som han hade lämnat honom, livlös. 

Jag har sett dem, kravallpoliserna som slår arga rörelsefrihetskämpar för att döda, Frontex-, Nato- och kustbevakningsfartyg som hindrar gummibåtar som en mur av bepansrade havsjättar av metall i Egeiska havet. De som ligger bakom detta massmord, massfängslande och denna metalliska mur är brottslingar med namn. Poliserna och soldaterna, ideologerna, byråkraterna, politikerna, ministrarna och regeringscheferna och alla de andra som bär ansvaret för detta krig mot murarnas rättfärdiga utmanare och rivare måste ställas inför rätta. Det är det enda sättet att hedra rörelsefrihetens martyrer och kämpar.

+

Att den egyptiska rörelsefrihetskämpen Mohammad A beslutade att avsluta sin 50 dagars långa hungerstrejk som han påbörjade i december mot sin deportation. 

-

Att ledarfigurerna i lärarstrejken i irakiska Kurdistan förföljs, dödshotas och trakasseras av de lokala myndigheterna trots att lärarstrejken har avslutats. 

Rûnbîr Serkepkanî
Rûnbîr Serkepkanî 

Poet och aktivist.