Häromdagen var jag på utvecklingssamtal på min sons förskola. I vanlig ordning går jag dit med en oro om just honom, eller vad som ska sägas om honom. Först när vi pratat en längre stund går jag ifrån grubblerier om hur han är till lycka över hur de har det. Det vill säga hur barnen interagerar, lär av varandra och så vidare.
Förskolepedagogen förklarade tålmodigt för mig hur deras projekt och temabaserade lärande om byggande och konstruktion har sett ut under våren, och vad deras förhoppning är i relation till alla barnen. ”Utveckla lekkoder, strategier i leken samt självständighet och tillit till sin egen förmåga.” ”Utveckla sin förmåga att skapa och konstruera med hjälp av olika tekniker, material och redskap.” ”Värna om miljön, visa respekt för allt levande och omsorg om sin närmiljö.”
Till vardags arbetar jag på Arkitektur- och designcentrum; när jag fick höra vad fyraåringarna på en förskola i södra Stockholm lär sig om dagarna tänkte jag att det är samma sak som vi försöker oss på. Lek och lärande är som bekant inga motsatser, men lek är kanske inte det första man tänker på när man pratar om statliga myndigheter. Just nu ger vi utställningen Blockholm, där tiotusentals deltagare har byggt om en renderad version av Stockholm i barnfavoriten Minecraft.
Minecraft brukar slarvigt kallas spel, men jag tänker att digital lek och socialt medium kunde vara lika bra namn. Hursomhelst finns inga vinnare, inget segermoment i det; det har använts i såväl Fisksätra som Nairobi för att få ungdomar och civilsamhälle att visualisera tankar om hur staden kan utvecklas.
För några dagar blev jag tillfrågad om vad jag som aktivist snarare än tjänsteman skulle vilja besluta om ifall jag hade möjlighet att omforma byggpolitiken i Sverige. Det finns en massa saker jag menar måste stimuleras och förenklas, men utan att mena det ett minsta lilla dugg populistiskt skulle jag först säga ”möjliggör för folket att bli mer delaktiga i byggande och boende”. Med det menar jag inte att fler ska äga sina bostäder utan att fler ska få delta i stadsplaneringen. Till för mindre än tio år sedan har formerna för medborgarförslag sett i princip likadana ut som under hela 1900-talet; folket har (i bästa fall) att ta ställning till förslag/motförslag, skicka in namnunderskrifter till politiker och sen är det allt.
Först nu kan vi utgå lika mycket från individ och kollektiv i samarbeten om utformandet. Andra visioner kan visualiseras kollaborativt; jag kan bygga delar, du komma med ändringsförslag, vi kan lägga till och ta bort på tidigare otänkbara sätt. Lekande lätt.
Skulle jag säga en sak till jag ville få ändrat vore det hur vi får våra städer och samhällen att sitta ihop. Det vill säga, hur vi kommunicerar och hur vår infrastruktur sätter ihop oss med varandra. Jag tänker mig oändligt många saker: utbyggd kollektivtrafik, turtäthet, nolltaxa, energisnåla färdmedel. Allt det där ligger utanför möjligheterna för den enskilde medborgaren att förändra själv, även om det finns saker som inte görs i den omfattning man kunde önska, samåkning till exempel.
Jag säger ett ord till. Cykel. Det är för övrigt namnet på vår nästa utställning.
