Krönika. Stefan Sundström.

2017-03-05 18:10

Jag har ett hån i mitt ansikte

Det bästa sättet att visa solidaritet med innerstan är att börja odla, skriver Stefan Sundström.

Jag har en sida som är ganska otäck. Jag har ett hån i mitt ansikte. Jag vet inte riktigt hur det ser ut, men jag har sett effekten. Första gången jag såg effekten av det var på min 15-årsdag.

Min bästa kompis Dennis hade slutat röka brass och jag hade precis hoppat av det lilla ungdomsförbundet Röd Ungdom. Han hade stannat kvar där. Och slutat röka brass.

För det var vad dom krävde av oss, hela Farstaavdelningen var nerlusad med haschande ungdomar. Jag tyckte inte om Röd Ungdoms mästrande och stalinistiska stil, och hoppade av.

Nog om detta. 

(Jag la av att röka brass själv sen, när jag började jobba sommaren efter nian så började jag må så psykiskt dåligt av brasset så jag var tvungen. Det här är ingen debattartikel om hasch.)

Jag såg hånfull ut tror jag när han skällde på mej för att jag svek ”kampen”. Jag fyllde 15 den dagen och hade fått en rökbit i present av Dasen, en annan kompis. Så med detta hån i ansiktet tog jag fram den lilla haschbiten och höll den retfullt under näsan på honom och sa: ”Fan kolla, superfint afghan!”

Då slog han mej på käften.

Så sen dess har jag lärt mej att ta det lite lugnt med hånet i mitt ansikte.

Det har dykt upp ibland i nära relationer, säjer inget mer om detta, men det är en slags megalomani som ligger långt inne i mej, som en slags tröst att fly in i när konflikterna blir för svåra.

En fantasi om att jag är så mycket jävla smartare än alla andra. Det är en känsla som ibland kan vara väldigt användbar, den ger en mod, man blir väldigt bra på att uppträda på en scen eller i tv.

Jag tror jag delar den med väldigt många människor i nöjesbranschen.

Men den är ju samtidigt helt psykotisk.

Jag fick besök i somras av en familj som ville koldioxidbanta. I tv. Vet inte om det är ett så bra ställe att koldioxidbanta på om man som dom bränner av 18 ton koldioxid per år. Det är som att vara med i ett bantarprogram på tv och väga 200 kilo. (Om vi ska klara tvågradersmålet måste vi ner till två ton per år och person, snittet i Sverige är på åtta ton.)

Dom kom från Östermalm och var väldigt väluppfostrade och artiga. Dom ville titta på mina solceller och min trädgård, och i många människors ögon så ser den väl ut som fan.

Jag tror den gjorde det i deras ögon också, eller det vet jag inte, men jag har mina fördomar om folks fördomar, så jag utgick i mitt stilla sinne från detta.

Och då flydde jag in i hånet. Jag bad min livskamrat titta på programmet, är det så där jag ser ut då? frågade jag henne. Och hon sa jo, den där lilla krökningen på mungipan, den kände hon igen. 

Hon blev nästan arg, hon mindes väl våra stormiga år, i början på 90-talet.

Vi har inte råd med sånt där i dagens läge. Den stackars familjen var, tror jag, bekymrade över att den här världen är på väg åt helvete, och även överklassmänniskor kan ju tänka, så varför ska man strö salt i såren? Varför ska jag ge igen på dom för det hån jag själv blivit utsatt för som miljömupp?

Men det läckte igenom, Karin såg det i alla fall.

Jag tänkte, jag måste skärpa mej, inte låta ettern och bitterheten ta över återstoden av mitt liv.

När man är 56 år ska man se upp med en del saker: Alkohol, tron att man vet så mycket mer än alla som är yngre, tron att man både har läst boken och har t-shirten, man måste se upp med blodvärden och bitterhet.

Samt hån.

Jag gör så gott jag kan. 

Men jag tror, till att börja med, att vi måste starta ett hjälpprogram för innerstadens kommande kris. Vi måste lära dom att odla upp sina rabatter och balkonger. 

Vi måste hjälpa dom ut ur innanförskapet. Och fort måste det gå, vi har inte många år på oss.

Vi måste ta itu med problemförorterna med uppvärmda swimmingpooler och flera bilar på varje hushåll, det håller inte. Deras livsstil håller på att skapa ett jordklot där svält, krig och gigantiska flyktingströmmar kommer att förstöra den lilla solidaritet som mänskligheten ännu kan uppamma.

Jag menar vad jag säjer men jag märker hur jag dryper av bitter sarkasm. Jag försöker igen: Solidaritet med innerstaden! Sveriges vidsträckta landsbygd, framför allt norr om Dalälven är lösningen på Europas kommande livsmedelskris. Det kanske låter corny för en del, men Sydeuropas produktion av livsmedel har börjat tendera att sjunka, vattenransoneringar och extrem torka, ovanligt kalla vintrar har ställt till det för grönsaksdiskarna redan nu. Om tio–20 år kommer södra Europa vara beroende av vår jordbruksproduktion. Jag skojar inte.

Så det bästa sättet att visa solidaritet med innerstan är att börja odla.

Jag har kamrater i Ådalen som odlar tomater och har kor. Nu ska jag åka upp till dom och hjälpa dom att ockupera BB i Sollefteå. Det är det bästa jag kan göra. För om man gör som nu och slaktar allt som gör att det kan födas och leva barn i Norrland, så att det till slut inte finns några människor kvar där, så sviker vi storstadens människor. 

I sitt innanförskap.

Stefan Sundström
Stefan Sundström 

Är musiker. En fredag i månaden skriver han krönikor i Dagens ETC.