Krönika. Rûnbîr Serkepkanî.

2017-11-03 18:45

Hur kan man närma sig en skällande rasist?

De är där för att gallra bort de illegala från de legala. I deras ögon är människor inte jämlikar.

Vi står över en militärbunker och tittar ut över Egeiska havet. Bergen i horisonten, dimman som lyfter från havet och ser ut som en filt av mystik. Sedan går vi ner. Hundarna börjar skälla på två ungdomar. Svetten, ryggsäckarna som hänger trött över deras ryggar. Allt tyder på att de är flyktingar. Hundarna är mycket aggressiva.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

En man som står med en cigarett bredvid sin bil med bar överkropp går efter hundarna. ”Var inte rädd”, säger mannen till en av ungdomarna. ”Jag ska visa dig hur du ska vinna deras tillit.” Han böjer sig ner, sträcker ut sin öppna hand till hunden. ”Så här”, säger mannen och ler. Killen gör som mannen. Hunden slutar skälla. Han börjar le. Jag börjar le också. Dessa hundar har skällt på mig så många gånger utan att jag kunnat hantera det på ett bra sätt. ”Tack för rådet”, säger jag och vinkar till mannen.

Det där är inget extraordinärt. Den här staden är full av kärleksfulla gester och stora revolutionära handlingar. Det är normalt att vara kärleksfull här. Normalt att lära en främling på vilket sätt en hunds aggression kan förvandlas till tillit. Normalt att ta emot två miljoner flyktingar och visa dem att de är välkomna, medan alla andra har vänt sig från dem.

Vi går till vinterbadet och simmar lite. Vattnet är inte för kallt. Vinterbadet är aldrig tomt. Det är alltid några äventyrliga människor i olika åldrar som hänger här, rensar stranden, snorklar, rengör en nyfångad bläckfisk och hälsar varmt på varandra.

Vi går förbi monumentet för de människor från Mytilini som blev avrättade här på Samakia. Nu är det en strand med bar och strandstolar. Under ockupationen dödades motståndmänniskor här. När man läser bland namnen förstår man att flera av dem var bröder.

Vi går mot fyren i hamnen. Fram till för två år sedan var hamnen öppen. Det fanns inga staket. Bredvid hamnen finns ett litet badställe. Ett tjugotal flyktingar simmar där. De skrattar, hoppar i vattnet och skämtar. Vem som helst blir glad av en sådan vacker dag. Men vintern kommer. Människor kan komma att dö inne på Moria på grund kölden. De bor i överfulla tält utan isolering. De är tvingade att leva på denna fängelsekapsel till ö. Det vida havet har blivit tjocka murar av vatten för dem.

Vi passerar förbi kustbevakningen. De är där för att gallra bort de illegala från de legala. I deras ögon är människor inte jämlikar. Kustbevakningen är ett verktyg i ett rasistiskt system som graderar människor som befinner sig i Mytilini. Jag har mitt svenska id. Det separerar mig från flyktingarna som hundarna skällde åt. För att kunna ta färjan måste de ha en blå stämpel på sina ”Ausweis”.

Annars måste de ta sig över en mur, gömma sig under en långtradare och göra vad som helst för att inte bli upptäckta av kustbevakningen som har utvecklat sofistikerade metoder för att ”hitta illegala migranter”.

Vi sitter vid fyren ett tag. Tittar på fiskar och diskuterar allt möjligt. Sedan blir vi hungriga.  På vägen därifrån kommer en medelålders man fram till mig. ”Var är du ifrån?” säger han. ”Jag är från Irakiska Kurdistan” säger jag automatiskt. ”Är du också från Irakiska Kurdistan?” frågar mannen hånfullt min blonda, tjeckiska vän. Min vän Thanasis säger att vi borde gå därifrån.

Mannen fortsätter skrika och vi fortsätter gå. Mannen anklagar Thanasis för att inte vara från Mytilini, att han borde drunkna i havet för att han hjälper flyktingar. Att alla vi fem borde drunkna i havet som flyktingarna. ”Vi ska inte drunka”, säger jag, ”vi ska njuta av den här vackra dagen.”

Den där mannen skällde rasism. Vi var allt han hatade. Vi var fem vänner som talade tio språk. Vi kom från tre olika kontinenter och hade erfarenheter som han inte ens kunde föreställa sig. Hur kan man närma sig en skällande rasist? frågar jag mig själv. Det är genom att hålla den här vackra mångfalden levande. Att göra mångfalden rättvis, jämlik och fri.

Svaret till den där skällande rasisten är kampanjen för att öppna öarna. Svaret till den där skällande rasisten är mannen som lärde flyktingungdomarna hur man kan transformera hundars ilska till tillit och vänskap.

Rûnbîr Serkepkanî
Rûnbîr Serkepkanî 

Poet och aktivist.