När jag tänker på hur Jönköpingsborna reste sig upp mot nazismen och rasismen under 1 maj får jag goose bumps av hopp och glädje. Jag är stolt över varenda medborgare som följde sitt mod hellre än att kuva sig för nazisterna genom att följa polisens bisarra råd om att hålla sig undan, jag är rörd över kyrkans varnande klockor som ringde den dagen och jag är imponerad av kommunalrådet Mats Green (M) som till skillnad från sin partiledare tog ställning och lät sätta upp skyltarna ”Jönköping mot rasism” vid stadens själva infart.

Mindre imponerad är jag över vissa journalistkollegors mötesfrihets-mani, som på höga hästar slår sig för bröstet i ett oresonligt försvarande av nazisters rätt att demonstrera. Nils Funcke hör till dem. I Aftonbladet kallar han debattörer som kritiserat Jönköpingspolisens beslut att ge nazisterna tillstånd att demonstrera för principlösa och att de har ”tappat besinningen”. Själv står han alltså för den opartiska och förnuftiga hållningen, för övrigt en klassiker bland vita herrar i hans ålder inom journalistkåren. Nils skriver: ”Bland de demokratiska fri- och rättigheterna finns nu dagens mötesfrihet inskriven i vår förnämsta grundlag, regeringsformen”. Inte så otippat får jag i samma text också läsa om de hedrade karlar inom arbetarrörelsen som suttit fängslade för sin kamp, då en tydligen ska bli påmind om att ”rättigheterna är till för att skydda de avvikandes rätt att avvika”.

Men rätten att avvika leder ofta till rätten att utöva hets mot folkgrupp, så länge de som utövar den insisterar på att kalla det för något annat, ”Sverigevänligt” till exempel. Dessutom har den svenska poliskåren en bristande kompetens när det kommer till att definiera nazistiska symboler så snart det inte är stora hakkors som det viftas med, vilket är en av förklaringarna till att polisen står och tittar på istället för att ingripa när nazistisk propaganda fläks ut på våra gator.

Jag tänker att vi inte ska stirra oss blinda på lagen som något per definition oantastligt, lagar har ändrats förut för att beskydda människor från hets, hot och våld. Jag vill påminna såväl Nils Funcke som alla andra förespråkare av nazisters rätt att demonstrera, att det heller inte är att se som en självklar del av mötesfriheten, då den går emot FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (CERD). Sverige ratificerade konventionen 1971 men lät bli att, i enlighet med konventionen, kriminalisera organisationer som på något sätt förespråkar rasdiskriminering. Riksdagen förlitade sig då istället på att vår lag om hets mot folkgrupp skulle passivisera rasistiska organisationer helt.

När vi nu med facit i hand ser att den planen misslyckades ganska ordentligt, samtidigt som Sverige upprepade gånger fått kritik från FN:s rasdiskrimineringskommitté för att inte uppfylla kraven i konventionen beträffande just rasistiska organisationer, finns det skäl att diskutera hur vi kan förbättra våra lagar snarare än att bara konstatera att de är förnäma. För en gångs skull kan vi också kosta på oss att lära av historien. Hitler kom som bekant till makten med demokratiska medel och i enlighet med rådande lagar, tänk vad bra det hade varit om en lag mot rasdiskriminerande organisationer hade hindrat honom, det kanske även Nils Funcke kan skriva under på?

Källor: Svenska FN-förbundet, Politiskfilosofi.com, text av Karim Jebari, doktorand i filosofi