Krönika. Felicia Mulinari.

2016-12-18 18:30

En strimma rött hopp

Vänstern förstår att den enda lösningen på en systematisk förstörelse, är en systematisk och kollektiv sådan.

Jag har ingen vacker relation till naturen. Jag känner inte särskilt mycket när jag tittar på blommor, träd, landskap. För mig har staden, med sina industrier, gator och inte minst människor alltid känts mycket mer sprängfylld med liv, med mer magi än vilket skogshallon som helst. För mig har naturen alltid varit så förknippad med svenskhet, tystnad, och individualitet. Jag tog som barn tidigt avstånd från den. Svenskarna åkte till sina sommarstugor för att finna tystnaden. Jag stannade på Källby, utomhusbadet i Lund, där man kunde köpa sura ess för en krona och ligga tyngdlös i ett vatten så vackert som bara det artificiella kan vara. När klimatkampen i mina tonår började engagera mängder av människor förhöll jag mig positiv men distanserad. Jag var aktivist, jag blev vegetarian, men jag la aldrig hela mitt hjärta i den, som jag har gjort med andra frågor.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Men jag är inte längre ett barn. Jag är en vuxen människa som vet att människan genom sin kolonisering och kapitalism håller på att exploatera sönder jorden. Jag är en vuxen människa som vet att jag, genom att vara människa, ofrånkomligen är del av denna process. Jag är en vuxen människa som vet att naturen inte är några vita människors landställe, utan hela det system i vilket vi andas och lever, och att det inte går att vara emotionellt ointresserad av förutsättningen för liv.

Under hösten har vi läst rubrik efter rubrik om klimatkrisen. De flesta av oss blir deprimerade. Några organiserar sig. Andra väljer att ge skuld till människor som inte är "moraliskt perfekta".

Vänstern har nu sedan länge tagit klimatkampen på allvar. Vänstern förstår att den enda lösningen på en systematisk förstörelse, är en systematisk och kollektiv sådan. Aldrig förr har avskaffandet av kapitalismen, som alltid kommer välja tillväxt före liv, känts mer akut.

Men samtidigt har vänstern fortfarande stora ideologiska utmaningar i att göra klimatkampen till en kamp som människor inte bara identifierar sina hjärtklappningar med, utan också sitt hjärta. För att bygga en social rörelse krävs inte bara övertygelse, utan också hopp om en annan värld. Denna identifikation till liv som klimatkampen är, får aldrig stanna i några privilegierade människors duktighet, skam och konsumtion. Den måste utgå ifrån en livets poetik, vad det nu är, det vet jag inte än.

Det jag däremot vet är att andra människor vet. Att andra människor genom sin kamp har formulerat visioner där klimatkrisen inte bara är ett ord vi associerar med skräck och död, utan också med hopp om andra sätt att leva. Ideologier som utgår från det faktum att kolonialismen med sin dualism och sitt våld, har separerat stad och land, och placerat "andra" så långt bort från centrum som möjligt. Arbetare som genom sitt arbete har kunskap om att konsumtionens gömda spegelbild i produktionen, som vet att kapitalismens ändlösa exploatering är omöjlig. Feminister som länkar det patriarkala ägandet och underkuvandet av natur, djur och människor och vet att det inte räcker att avskaffa en form av erövring, för att så länge patriarkatet hyllar styrka och osynliggör beroende, kommer det alltid finnas någon och något näst på tur att drabbas av dess våld. Ideologier som vet att jorden inte har några gränser, och som svarar på den rasism som å ena sidan koloniserar och utarmar tredje världens natur, och å andra sidan bygger murar mot de flyktingar som flyr från klimatkatastrofernas konsekvenser.

Kanske kan jag lära mig att känna med växter. Inte ur ett vitt hippieperspektiv, inte heller som ett sätt att markera min svenskhet gentemot andra. Utan genom att lära mig av de sociala rörelser, inte minst genom ursprungsfolk som i dag formulerar vår tids viktigaste visioner.

När vi läser och berörs av kampen för Standing Rock bör vi påminna oss om att det socialistiska projektet i Bolivia började just i ett försvar av vatten. Ett projekt som kluvet och tvivlande fortfarande försöker bygga å ena sidan sociala reformer i en kapitalistisk värld, å andra sidan en socialism som utgår från ursprungsfolkets kunskap om moder jord, om att leva bra, inte bättre. Det är alltid lätt att stödja aktivister när de blir beskjutna. Men när vänstern och ursprungsfolkrörelser fick makten i Bolivia var inte längre västs vänster särskilt intresserad av deras kunskaper kring miljö, etik och socialism. Inte heller verkar vita människor vilja inse att Kuba i dag är det enda landet som är ekologiskt hållbart.

Att slåss för naturen, för livet, för socialismen, är samma kamp. Det är en kamp som måste börja i insikten av våld och död, men som aldrig får stanna där, om vi vill att människor ska orka kämpa. Vi är för sent ute för att förstå hur allvarlig klimatkrisen är, ja, det är sant. Men det gör det inte heller mindre viktigt att formulera hoppfulla visioner, om en värld utan gränser, utan tillväxt och lönearbete, utan patriarkala former för ägande, utan uppdelning av civilisation och natur, en värld där livet, allas liv, står i centrum och där det ömsesidiga beroendet oss emellan är grunden för alla små som stora beslut.

Med denna text vill jag inte stanna vid att ge klimatrörelsen min övertygelse, min okunskap, min ångest över vad som håller på att hända. Försiktigt erbjuder jag också ett hjärta. Ett bultande. En liten strimma av rött hopp.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Felicia Mulinari
Felicia Mulinari 

Felicia Mulinari är poet och skribent.