Krönika. Stefan Sundström.

2017-09-21 18:00

Drömmen om landet frodas – det borde vara billigare att bli bonde

”Jag tror det finns en undervärderad aktie i det här jävla landet” skriver Stefan Sundström.

Många av dom som hängde i Farsta centrum på 70-talet drömde om att flytta ut i skogen.

Det var på den tiden Farsta var vad som nu skulle kallas en no go-zon.

Det vill säga, det var en väldig massa skriverier om brända bilar, haschförsäljning och sysslolösa ungdomar som hängde vid tricken.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Folk som kom på besök till Stockholm var rädda för att åka ut till Farsta, precis som dom var rädda att gå över Sergels torg. Man kunde nämligen få en spruta inkörd i armen av nån galen knarkare. Hade man hört.

På den tiden fanns det inte nån stark politisk kraft som ville slå mynt av folks rädslor, så det blev inte självuppfyllande profetior som nu förtiden.

Det var faktiskt lite mysigt att bo i en förort som var rikskänd som ett helveteshål, folk vart lite skrämda av en.

Ungarna hängde vid tricken och skapade en kultur, inspirerad av Jimi Hendrix, FNL och Woodstockfestivalen. Och där ingick en slags diffus och naiv längtan till natuuuren.

Det är jag uppväxt med, jag tycker det är bra.

Jag tror det var ett slags ställföreträdande drömmande åt våra föräldrar, dom satt där på tricken och längtade hem till Bengtsfors. Vi tog dom outtalade drömmarna på allvar, och vandrade på nätterna ner till Magelungen och Farstanäset.

Några fick AMS-jobb därute, dom fick röja sly. Många från Farsta var svårplacerade på arbetsmarknaden, och då fick dom AMS-jobb.

En av slyröjarna hade byggt en koja som han bodde i, han hade hittat ett väldigt ogenomträngligt och hemligt skogsparti när han jobbade i skogen, nu tänkte han bo där.

Det imponerade mycket på mej, hans idé om att omvandla ett utanförskap till ett innanförskap, en egen tillvaro där dom där ute gick miste om fantastiska skogsmornar i maj, med fågelsång och soliga besök av ortens ballaste kvinnor.

Nu blev det ju inte riktigt så, det blev massa öl och sen tungt knark och sist jag såg honom stod han och sålde Situation Sthlm och mådde inget vidare.

Tänk om det hade funnits nån slags väg ut på landet på riktigt!!

Jag vet så många människor som längtar ut på landet!

Mina barns generation är nu en barnafödande generation, och jag går på alla dessa barnkalas som en go gammal morfar. Där sitter jag bland ballonger och ekologisk saft och lyssnar på unga föräldrars drömmar om små torp i Sörmland, kanske man kan pendla till stan?

Hur lång tid måste man köa för en kolonilott, tänk jag hörde om ett skitstort hus med massa mark i Hälsingland som var till salu för 400 000 … Waow!

Sånt snackar dom om. Men nu blir det ju inte riktigt så, det blir massa jobb och sen tung skuldsättning för att köpa en bostadsrätt för 2 miljoner i Bandhagen….

Jag tror det finns en undervärderad aktie i det här jävla landet.

Ja, just det, jag menar folks längtan ut på landet.

Propagandan för den urbana livsstilen har i flera decennier vart så öronbedövande så folks ensamma drömmar i tunnelbanerusningen om en annan tillvaro inte har hörts. Istället har folk gjort så gott dom kan och förträngt sin blyga lantlighet.

Det är inte glesbygden som behöver oss storstadsbor, det är vi som behöver glesbygden. Vi måste börja producera mat här i landet igen. Och varför är det då så svårt för unga människor att flytta ut på landet, och i princip omöjligt att bli bonde i dagens Sverige?

Det stora hindret är ju såklart pengarna. På jordbruksutbildningarna har storskalighet och tung skuldsättning för en stor dyr maskinpark varit det enda som predikats i decennier. Vill man vara lantbrukare måste man skuldsätta sej upp över öronen. Och koncentrera sej på en gröda. Hela det svenska systemet är uppbyggt kring detta, dom små mejerierna har slagits ut för länge sen, det är ingen ekonomisk idé att ha några få kor. Och så vidare.

Tänk om man kunde tänka om, se att det behövs en massa lantbrukare, göra det lätt att återigen bruka jordbruksmark i Sverige, ge statliga räntefria lån till folk som vill hjälpa till att säkra livsmedelsförsörjningen?

Istället har vi fått en ny livsmedelstrategi från vår regering, där det mellan en massa vackra fraser om hållbarhet och mindre byråkratiskt krångel för bönder smugit sej in en punkt: ”Strukturutveckling”. Under den vill denna så kallade rödgröna regering ändra jordförvärvslagen så att aktiebolag ska kunna köpa jordbruksmark. Man vill alltså utsätta även jordbruksmarken för spekulation.

Det betyder att priset på åkermark kommer att öka i en allt högre takt. Bondens viktigaste resurs, jordbruksmarken, blir snart så dyr att vanliga bönder inte har en chans att köpa den. Tyvärr verkar en sådan utveckling vara en medveten strategi, eftersom utredningen också föreslår en översyn av arrendelagstiftningen. De få bönder som kommer att finnas kvar kan alltså bli slavar åt kapitalet – som arrendatorer på sina forna gårdar.

Visst är det sjukt att dom som så gärna vill flytta ut på landet och bli bönder inte kan det. Taskigt för dom.

Men ännu taskigare för oss, vi som skulle behöva den där maten. Ganska snart.

Plus & minus

Plus: Att utvisningshotade flyktingar, strejkande hamnarbetare och BB-ockuperande barnmorskor och föräldrar ser att deras kamp har gemensamma punkter. Solidaritet mellan folk, att man ser att man trots olikheterna är lika och har samma intressen, är hoppet för mänskligheten. Att vi kan leva oss in i varandras öden.

Minus: Tja, bland allt annat elände, att det var en dålig sommar för tomater.

Stefan Sundström
Stefan Sundström 

Är musiker. En fredag i månaden skriver han krönikor i Dagens ETC.