Vi lever i en bildkultur. Det har väl människan alltid gjort, eller åtminstone strävat efter att göra. Det är bara det att det har blivit mer så än någonsin. Skriftspråket i chattar och i kommentarsfält utgörs i allt högre grad av bildtecken i form av emoji och gif:ar, alltså korta filmsnuttar. Antalet fotografier uppskattas ha ökat exponentiellt sedan 2010, för 2016 pekar prognosen på omkring 1,1 triljoner fotografier. Vi ser fler bilder, tagna av fler, än någonsin.
Samtidigt är en stor del av det bildflöde som når oss via media, även sociala medier, kontrollerat av ett fåtal bildbyråer. Alamy, Shutterstock, Getty och Istock (också ägt av Getty) dominerar marknaden. Det betyder att om de bestämmer sig för att det finns en efterfrågan för, säg, bilder på kvinnor i ensamhet som skrattar åt sallad – för att ta ett autentiskt exempel – så kommer vi att få se sådana. Det betyder också att de har massivt inflytande över vår syn på saker och ting. Inte bara hur kul det kan vara att äta smalmat (som kvinna).
Den redaktionella bilden befinner sig i en utsatt position. Det har bara gått ett par år sedan Expressen sa upp alla sina fotografer, för att bara arbeta med frilansare och inköpt material.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Getty, som grundades 1995 och i dag förfogar över 80 miljoner fotografier och illustrationer, har gjort sig särskilt kända för att jaga de som använder deras bilder utan tillstånd. Det finns mycket material som man med goda skäl kan tycka borde vara tillgängligt för allmänheten, världen över, i och med att det har kunnat produceras till stor del tack vare offentliga medel. Vetenskapliga artiklar, som i dag ligger låsta till höga priser, är det kanske mest slående exemplet.
Fotografier producerade i privat eller kommersiellt syfte kan inte på samma sätt sägas vara en sådan sak. Naturligtvis ska fotografer och de som förmedlar deras bilder ha betalt för sitt arbete, varje gång det tas till bruk.
Kritiken mot Getty har framför allt handlat om proportionalitet. I stället för att be om att få materialet borttaget skickar man kravbrev på många tusentals kronor. Så fick exempelvis en brittisk kyrka, som använt Gettymaterial på sin hemsida, ett kravbrev på 6 000 pund, motsvarande 61 000 kronor. Gettys kravbrev är inte nog för att konstituera en skuld i lagens mening. Trots det hotar företaget med indrivning. Vägrar någon att betala, eller anlitar en jurist, ebbar saken ut i sanden. Det är helt enkelt frågan om en skrämseltaktik, som i vissa fall fungerar.
Getty är inte unika på så sätt. Däremot får de sägas vara förhållandevis svårslagna när det kommer till dubbelmoral. 2014 dömdes Getty att betala motsvarande 8 miljoner kronor till den haitiske fotografen Daniel Morel för att olovligen ha lagt beslag på, och sålt, hans bilder av jordbävningen i Haiti 2010. Nu är man i blåsväder igen. Den här gången kan smällen bli betydande.
I december 2015 mottog den extremt välrenommerade dokumentärfotografen Carol Highsmith ett kravbrev från Getty Images för upphovsrättsbrott för att ha publicerat ett fotografi hon själv tagit på sin hemsida. 120 dollar, skulle hon betala. På så sätt uppdagades det att Getty, och även Alamy, hade skickat liknande kravbrev till de som använt hennes fotografier – fotografier som hon donerat till The Library of Congress för fri användning för allmänheten. Det rör sig om 18 755 bilder, som har sålts av bildbyråerna utan fotografens medgivande, och utan att hon tillskrivits upphovsrätten.
Smällen riskerar att bli extra hård för Getty. I och med att man dömts i fallet med Daniel Morels Haiti-bilder kan företaget stämmas för ett högre belopp, för upprepat klandervärt beteende. Därför gäller stämningen mot dem nu 1 miljard dollar, motsvarande 9 miljarder kronor. Med tanke på den skadeverkan som Carol Highsmith kan sägas ha lidit är summan givetvis orimlig. Men med tanke på hur Getty själva många gånger arbetar framstår det som en god dos av den egna medicinen.
