Men inte bara det. I en debattartikel i gårdagens Dagens ETC argumenterar han för att unga vuxna, den målgrupp som mest förknippas med rekreationsanvändning av droger, också ska informeras om hur de kan knarka på säkrast möjliga sätt.

Jämför med heroin

Frågan är förstås om inte detta kan tolkas som en uppmaning att knarka.

– När vi pratar om heroinanvändning är vi alla överens om att vi ska förhindra folk från att börja injicera, men i dag är det inte heller något snack om att de ska ha rätt till substitutionsbehandling och rena sprutor. Varför inte tänka så med andra droger som kokain och MDMA? säger han.

Tankegången bakom bygger på vad som skulle kunna förklaras som pragmatism. Folk knarkar redan. Enligt STAD (förkortning för Stockholm förebygger alkohol- och drogproblem) har 59 procent av de unga vuxna mellan 18 och 34 som går på klubb använt narkotika någon gång under det senaste året. Cannabis är vanligast men mer än var tredje har använt MDMA eller ecstasy och nästan lika många har använt kokain.

Vad Nicklas Kartengren är ute efter är helt enkelt att minimera riskerna med så kallat partyknarkande. Både genom att informera om vilka dessa risker är och genom att erbjuda möjlighet att laboratorietesta en substans så att personen själv kan avgöra om det är värt risken att ta den. På en olaglig marknad är det inte alltid som varubeteckning och innehåll stämmer överens, menar han.

Hur säker är du på att detta är effektivt?

– En stor del av dem som testat sina droger och fått höra att det är något annat än de trodde avstår från att ta dem. Och när det gäller information om hur man kan minska riskerna när man tar droger så sker det i flera länder och man har inte sett några tecken på att droganvändningen skulle öka, säger Nicklas Kartengren.

– Det finns tecken hos partyanvändarna att när konsumtionen går upp så går skadorna också upp. Det här handlar om att nå en grupp människor som behöver råd och stöd med sin hälsa, lägger han till.

Nicklas Kartengren är inte ensam om sin inställning. Mer eller mindre officiella program för skadebegränsning, ”harm reduction” på engelska, finns sedan länge på flera håll, alla på olika sätt grundade i devisen att ”kriget mot narkotikan gör mer skada än nytta”. Möjligheten att laboratorietesta sitt knark har funnits sedan tidigt 1990-tal och den första internationella konferensen om ”harm reduction” hölls i Liverpool, Storbritannien redan 1990.

Evidens svårfångad

Men stämmer det att detta sätt att tackla narkotikaproblemet hjälper? Kanske, om du frågar Björn Johnson, professor i social arbete vid Malmö universitet.

– Den mesta forskning som finns handlar om heroin och andra opioider. Det finns inte alls lika mycket kunskap om harm reduction och partydroger. Generellt kan man också säga att det är ett svårt ämne att forska på. Det är till exempel svårt att ha kontrollgrupper, vilket krävs för att fastställa evidens, säger han.

Samtidigt som han personligen inte har något emot Nicklas Kartengrens inställning, det vill säga om den paras med kontrollåtgärder för att minska narkotikan i samhället, och kallar den för ”okontroversiell bland forskare”, så påminner han om att informationsinsatser, åtminstone preventiva sådana, som de som riktas till elever och föräldrar, sällan gör några större avtryck.

– Det finns också en problematik i att enskilda insatser kan ha stöd men att det ändå är osäkert om en skadebegränsande politik baserad på dessa insatser skulle vara effektiv. Ett exempel är när läkemedel som ges som substitut till heroin läcker ut på marknaden och gör skada på annat håll, säger han.

Så vad är ditt slutgiltiga omdöme om harm reduction när det gäller rekreationsanvändare?

– Jag kan säga att det är intressant att debatten kommit till Sverige. Den har funnits i andra länder i decennier och det är en debatt som behövs här också, även om insatserna inte är politiskt okontroversiella.

Kokain och MDMA (ecstasy) är centralstimulerande narkotika som bägge framkallar känslor av upprymdhet, ökad mental och fysisk energi och självkänsla. Den fysiska effekten av  MDMA är mer nedtonad till förmån för en mer entaktogen effekt, det vill säga ökad tillit och social samvaro.

MDMA anses inte ha ha någon större beroendepotential, medan den som använder kokain löper däremot hög risk för beroende.

Långvarig användning av kokain påverkar det kardiovaskulära systemet och ökar risken för hjärtinfarkt. MDMA kan om det överdoseras bland annat leda till hypertermi, det vill säga en kraftig ökning av kroppstemperaturen, vilket kan vara livshotande. Långvarig användning av bägge drogerna kan påverka användarens psykiska hälsa.

Data från Global Drug Survey 2018

Global Drug Survey ger årligen ut en rapport över användningen av droger hos det segment av befolkningen som är mest troligt att använda sådana. Deras data är alltså inte representativa för hela befolkningen. I 2018 år rapport var medelåldern bland de svarande 29 år och totalt tillfrågades 123 814 personer i mer än 30 länder.

Så många har testat en viss drog de senaste 12 månaderna

Cannabis: 62 procent

MDMA: 33 procent

Kokain: 29 procent

Amfetamin: 22 procent

LSD: 18 procent

”Magiska svampar”: 15 procent

Benzodiazepiner: 16 procent

Ketamin: 13 procent

Lustgas: 12 procent

Andel användare som det senaste året sökt akut medicinsk hjälp efter intag av droger

Heroin: 13,6 procent

Metamfetamin: 3,2 procent

Alkohol: 1,7 procent

MDMA: 1,2 procent

Kokain: 1,1 procent

Amfetamin: 1,0 procent

LSD: 0,9 procent

Ketamin: 0,8 procent

Cannabis: 0,7 procent

”Magiska svampar”: 0,4 procent

Källor: World Drug Survey, Läkartidningen, Rättsmedicinalverket