Inrikes.

2014-01-11 09:47

Fem röster om Stefan Löfven

"Man måste vara inne i systemet för att se vad socialdemokratin står för", "han har fortfarande ett stort hjärta", "vi var väldigt oroade över valet av Löfven som partiledare", "ett helt kokobello uttalande". Rösterna om S-ledaren är många.

 

Margareta Winberg

2002 var Margareta Winberg vice statsminister. Hon höll feministutbildning för ministrar som Thomas Östros samt för Göran Persson. Idag är hon UN Womens svenska ordförande men tvekade inte att sätta Stefan Löfven i skolbänken, åtminstone enligt medierapporteringen.

– Riktigt så var det inte. Jag bad att få träffa honom omgående för att gå igenom den senaste tidens utveckling inom jämställdhet. Men det var ingen skola, säger Margereta Winberg.

I intervjun med Dagens ETC poängterar Stefan Löfven att han är feminist: "Det är viktigt för mig att säga att jag står upp för feminismen, att jag förstår strukturerna i samhället, och att jag vill göra något åt det", säger han.

Socialdemokratisk politik förstärker ett feministiskt samhälle, säger Margereta Winberg. Det handlar bland annat om satsningar på vård och omsorg, rätt till heltid och insatser vad gäller mäns våld mot kvinnor. Men hon är inte utan kritik.

Nyligen bytte Claes Borgström – värvad av Mona Sahlin som jämställdhetspolitisk talesperson år 2008 – till Vänsterpartiet. Han tycker att ”hela frågan har hamnat i skymundan”.

– Man måste vara inne i systemet för att se vad socialdemokratin står för. Den utåtriktade agitationen har varit dålig. När jag tittar på oss utifrån är det tyst. Jag kan förstå Claes, han blev inte använd trots att han har oerhörd kapacitet.

Stefan Löfven har en fördel jämfört med sina företrädare, säger Margareta Winberg.

– Han står förankrad i fackföreningsrörelsen och kan tillsammans med Kålle (Karl-Petter Thorwaldsson) bli ett radarpar för att implementera feminismen mot de grupperna.

 

Helle Klein

Helle Klein är idag chefredaktör på Dagens Arbete. Hon känner inte Stefan Löfven personligen, men har i olika sammanhang kommit i kontakt med honom.

– Han framträder som en eftertänksam och klok person. Han upplevs gedigen när man pratar med honom. Han säger inget förhastat.

Löfven har sina styrkor, säger Klein. Det är frågor som rör arbetsmarknad och näringsliv.

– Sedan är det ett problem för honom att han inte varit politiker. Den fackliga världen har en avtalskultur med givande och tagande. Det finns även i politiken. Men en partiledare måste kunna visa på värderingsskillnader. Det saknar jag.

Löfvens framträdande i Agenda, där han bagatelliserade konflikten mellan vänster och höger, karakteriserar Klein som ”kokobello”.

– Just när man längtar efter en tydlig diskussion. Ett mycket olyckligt uttalande, antagligen ett utslag för hans korta karriär som politiker.

Löfven kan söka breda uppgörelser, säger Klein. Men han måste samtidigt förklara exakt vad Socialdemokraterna vill. Hitta sin linje.

– Det har varit helt förödande att tro att medelklassen inte är upprörd över orättvisor. Nu fullföljs spåret från tidigare – vandringen mot mittenträsket. Socialdemokraterna står och stampar i opinionen för att man är för mittenmesigt. Löfven måste bli mer förbannad, lika förbannad som han är i arbetsmarknadsfrågor.

Klein utvecklar:

– Den svenska politiska konflikten ligger i vänster-höger-dimensionen. Det gäller för Löfven att kanalisera missnöjet med raserandet av den svenska modellen och välfärden.

 

Anna Ek

I våras fattade Socialdemokraternas kongress ett beslut: Inga vapen till diktaturer och länder som kränker mänskliga rättigheter.

– Det välkomnar vi, säger Anna Ek, ordförande Svenska freds- och skiljedomsföreningen.

– Stefan Löfven måste rätta sig efter kongressbeslutet, han måste följa den nya linjen, och det utgår vi från att han gör.

Sverige står för en betydande andel av världens handel med krigsmateriel. 2012 gick exporten till länder som Saudiarabien och Förenade arabemiraten.

Det finns sedan länge en gren inom Socialdemokraterna som värnar den inhemska vapenindustrin, konstaterar Anna Ek.

– Löfven är antagligen fortsatt en del av den. Så det är långt ifrån glasklart vart politiken ska ta vägen.

Anna Ek lyfter fram en debattartikel som Löfven – då ordförande för IF Metall – tillsammans med bland andra Alf Svensson och Göran Persson skrev år 2009. Där hette det att ”100 000 jobb i Sverige” hotas om inte de folkvalda underhåller vapenindustrin genom kontinuerliga inköp.

– De slog på stora trumman och målade upp ett skräckscenario.

– Vi var väldigt oroade över vad det skulle innebära att Löfven blev vald till partiledare. Men nu har Socialdemokraterna tagit ett litet steg framåt. Det är inte Löfvens förtjänst, men nu är det hans ansvar att följa kongressens beslut. Frågan är hur han ska se till att det efterlevs? Och vilka förslag har han själv när det kommer till nedrustning som även berör svenska försvarspolitiska intressen?

 

Parviz Dobareh och Narges Tajmahi

1987 flydde Parviz Dobareh från krigets Iran, men hans hustru Narges Tajmahi och dotter Sara blev kvar. Den första tiden i Sverige var svår.

– Parviz kände sig jätteledsen, han var så ensam. Han bodde i Husum, en liten by utanför Örnsköldsvik. Dessutom kunde han inte språket, berättar Narges.

Men sedan frågade Invandrarverket om Parviz ville ”bli kompis med en svensk”. Ett namn presenterades: Stefan Löfven.

– När de träffades hade Stefan med sig ett persiskt lexikon. Till att börja med kommunicerade de mycket med kroppsspråk. De gick ut och åt, Stefan visade Örnsköldsvik och naturen. Parviz berättade för mig att jag inte längre behövde vara orolig, han hade träffat en snäll människa.

– 1989 kom jag och Sara till Sverige och fick träffa Stefan. Jag upplevde honom som mjuk och trevlig. Jag bjöd honom på persisk mat, han tog med oss på musikfestival, det kommer jag aldrig att glömma.

Men deras vägar skildes åt. Familjen flyttade till Göteborg.

– Vi såg hur han utvecklades, först som fackföreningsledare och sedan som partiledare. Vi var så stolta. Sedan när han skulle komma till Göteborg visste vi att vi ville träffa honom. Via kontakter blev det så att han kom hem till oss 1 maj 2012. Det var som att träffa en bror. Det betydde mycket för oss.

– Vi håller tummarna för att han ska bli statsminister. Han har fortfarande ett stort hjärta. Han tänker inte på sig själv, han tänker på andra, särskilt de som har det sämre.