Det är tidig morgon när svenskarnas pansarterrängbil Galten stannar till vid vägkanten i utkanten av byn Kabara, strax söder om Timbuktu. Bakom dem ligger Camp Nobel och, på andra sidan FN-basen, Saharaöknen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
En försäljare, fullastad med slamrande grytor och skinande byttor, går mellan de låga husen. Lite längre ner på gatan sparkar några ungar på en fotboll. De svenska soldaterna stannar till framför en av de öppna dörrarna. Husets ägare, Alpha Konare, känner genast igen de ljusblåa kepsarna.
– Sedan FN kom hit har det blivit mycket bättre, säger han och nickar mot gruppchefen Oskar och soldaten Lina, som tolkar.
– Nu behöver vi inte längre oroa oss för banditer som stjäl motorcyklar, pengar och mobiler. I alla fall inte så länge vi håller oss i byn.
"Vågar inte släppa iväg sina barn"
Utanför Kabara, på landsbygden och i mindre samhällen, är situationen annorlunda, säger Alpha Konare, som undervisar i en av byarna strax norr om Timbuktu.
– Där vågar föräldrarna inte släppa iväg sina barn av rädsla för att rebellerna ska attackera skolan.
Det är tre år sedan inbördeskriget i Mali ledde till att FN satte in den fredsbevarande styrkan Minusma för att skydda befolkningen och bidra till säkerheten, i första hand i det oroliga norra Mali. Trots att flera av rebellerna, som ockuperade regionen 2012, skrev under ett fredsavtal med regeringen förra året fortsätter attackerna mellan regeringssoldater, rebeller och regeringstrogna miliser. Ibland hamnar befolkningen emellan. Närvaron av terroristgrupper och kriminella nätverk spär på osäkerheten. Flera av soldaterna vill inte uppge sina efternamn på grund av hotbilden.
– Just nu är läget stabilt, men det kan snabbt ändras. Det är därför vi försöker vara ute så mycket som möjligt i byarna och i Timbuktu och prata med imamen, borgmästaren och folk på gatan. Vi söker också upp milisen och tar kontakt med ledarna. Det är viktigt att de har förtroende för oss så att vi får veta vad som händer i regionen, säger Tobias Christensson, chef för spaningskompaniet, minuterna innan terrängbilen rullar ut från svenskcampen Camp Nobel. På vägen passerar bilarna de andra nationerna, bland annat Burkina Faso, Bangladesh och Nigeria, som ingår i den 11 000 man stora FN-styrkan.
Patrullerna syftar till att visa närvaro och på så sätt öka tryggheten i byarna. I förbandets uppgifter ingår också att samla in underrättelse för att skapa en bild av säkerhetssituationen i regionen.
– Det handlar om allt från information om de väpnade grupperna till om befolkningen i byarna har tillgång till vatten och skolor, säger Oskar, som leder dagens patrull.
Informationen från patrullerna kombineras med spaning med obemannade flygplan, så kallade drönare eller UAV:er. Planet kan flyga på 5 000 meters höjd och samla information med kameror och andra sensorer. UAV:n styrs från en markstation inne på campen men måste skjutas upp med en ramp eftersom den mäter mer än fyra meter mellan vingspetsarna och väger 170 kilo. Planen fungerar utmärkt för att samla in information om till exempel de väpnade gruppernas förflyttningar. Men för att förstå dynamiken i regionen är patrullerna nödvändiga.
– Alla parter har en egen agenda. Det påminner lite om byalaget i Teckomatorp. Alla säger att de bidrar till säkerheten i området de kontrollerar. Men det är inte alltid befolkningen håller med.
Har undertecknat fredsavtal
I Kabara har rebellgruppen CFMPR1 ockuperat en övergiven skola i utkanten av byn. När de svenska soldaterna stannar till kommer ledarna ut och vinkar. Grupperna som befinner sig söder om Timbuktu har i stort sett alla undertecknat fredsavtalet med regeringen. De delas in i regeringstrogna Plattformen och Koordinationen, rebellerna som slåss för ett självständigt norra Mali i området de kallar Azawad. Sedan avtalet undertecknades för över ett år sedan har många brutit sig loss från grupperingarna och bildat nya fraktioner.
– Det är allt ifrån mindre grupper på ett tiotal personer till över 200 personer med Kalasjnikovs, kulsprutor och pickups. Medan en del grupper har en tydlig struktur och ledare är andra mer löst sammansatta.
Norr om Timbuktu där rebellerna försöker positionera sig inför nästa steg i fredsprocessen är situationen mer komplex. Det leder ibland till strider mellan olika grupperingar, som hoppas få pengar om de går med på att lämna ifrån sig sina vapen och integreras i armén.
Det händer att Minusma attackeras. Mali är FN:s farligaste pågående mission. 101 personer som arbetat för FN har dödats, framför allt i de nordöstra delarna där svenskarna inte är närvarande. Över 200 har sårats, men hittills har ingen svensk skadats även om svenska soldater har beskjutits. Den allvarligaste incidenten inträffade utanför Ber, drygt fem mil österut från Timbuktu. Staden kontrolleras av rebeller som inte stödjer Bamakoregeringen. Den gången hotade rebellerna Timbuktu. De svenska soldaterna fick ställa sig mellan dem och staden.
– Jämfört med Afghanistan, där du ofta kände att du inte var välkommen, möts vi i Mali av leenden och folk som vinkar. I många byar har befolkningen aldrig sett FN-styrkorna. De är glada att vi är här, säger Tobias Christensson.
Ofta finns inga regeringstrupper i byarna, även om de patrullerar i området. Befolkningen har för det mesta koll på skillnaden mellan FN, regeringssoldater och Barkhane, den franska insatsen som bedriver antiterrorism-operationer i regionen. Barkhane riktar i första hand in sig på terroriststämplade grupper, som Ansar Dine, en tuareggrupp med kopplingar till al-Qaida i det islamska Maghreb (AQIM) och Al-Mourabitoune, som gjort sig kända för dödliga attacker mot strategiska mål i hela Västafrika och som kidnappat flera västerlänningar. I november förra året låg gruppen bakom en attack mot ett hotell i Malis huvudstad Bamako. Över 20 människor, majoriteten malier, dödades i attacken.
På vägen tillbaka till lägret åker den svenska patrullen förbi en byggnad som i februari utsattes för ett bombdåd. Ingen människa skadades i attacken, men flera av svenskarna vaknade av smällarna.
Militära delen liten
Informationen de svenskarna soldaterna samlar ihop är ett nålstick i jätteregionen, stor som Sverige, med flera småbyar och nomadgrupper, men också områden som är helt obebodda. Den militära delen är en väldigt liten del i det stora hela, konstaterar soldaten Christian.
– Jag tror det är viktigt att försöka höja blicken och se helheten. Vi är här i sex månader. Det är naivt att tro att vi kan skapa fred eller förändra situationen på marken under den korta tiden. Om vi bidrar till stabiliteten varje gång vi besöker en by är det i alla fall ett litet steg i rätt riktning.
Trots att soldaterna har tränat i över ett år inför insatsen är det svårt att få ett grepp om situationen innan de är på plats, säger soldaten Stefan.
– Det är när du kommer ut i byarna och ser fattigdomen som du förstår en del av anledningen till att några tar till vapen. Det är desperata människor som gör vad som krävs för att få mat för dagen. Det gör inte alla till banditer.
– Många är trötta och vill bara ha fred, men det är också tydligt att en del tjänar på kaoset och att konflikten fortsätter, säger Karl Bendroth, informationsansvarig för Mali04.
Karl Bendroth visar runt i lägret som är ett så kallat supercamp. Än så länge finns missionens högkvarter inne i Timbuktu, men tanken är att alla ska bo i lägret intill flygplatsen så småningom. Här finns flera tält som används som bostäder och kontor. Ett gym, en volleybollplan och ett kapell där prästen Mona ringer i klockan varje morgon. Det finns också ett filmrum, datorer med uppkoppling och telefoner för den som vill ringa hem.
Sandsäckar ska skydda mot granatattacker. Soldaterna måste hushålla med vatten.
Lägret, där över tusen soldater bor, kräver mycket logistik. Alla transporter går på dåliga vägar från hamnarna i Dakar och Abidjan till Bamako och vidare till Timbuktu. Ungefär halvvägs slutar vägen och lastbilarna tvingas köra genom öknen. Det händer att rebellerna lägger ut minor, så kallade IED:er, på vägen. Flera av soldaterna från afrikanska länder som Togo och Burkina Faso, som saknar en del av den utrustning svenskarna har med sig, har dödats eller skadats allvarligt när deras bilar kört på minor. De svenska soldaterna använder terrängbilar som både är splitterskyddade och har minskydd.
Tror att de ska till Bali
I Sverige känner få till Mali. Många tror att svenskarna ska till Bali. Men det är inte första gången Sverige skickar trupper till regionen. 2011 deltog svenska soldater i Nato-insatsen i Libyen. Några månader senare störtades den libyske ledaren Muammar Gaddafi. Hundratals tuareger, legosoldater i Gaddafis armé, återvände till Mali där de anslöt till rebellerna i norr. Upproret ledde till militärkuppen och islamisternas ockupation i mars 2012. Kopplingarna mellan konflikten i Libyen och norra Mali och risken att de sprider sig i Sahel (området i Afrika mellan Senegal och Sudan, reds. anm.) och Nordafrika är en av anledningarna till att FN är i Mali, säger förbandets ställföreträdande chef Kristian Sandahl.
– Det finns inga snabba lösningar, tvärtom. Sveriges deltagande och FN:s närvaro i Mali är ett långsiktigt åtagande, säger han.
Med så många olösta konflikter i regionen, hur vet man att den svenska militärens närvaro gör skillnad?
– Lokalt gör vi skillnad varje dag. Nu är vi här i Mali och det är de bitarna vi fokuserar på.
– Den stora utmaningen är att försöka lösa konflikten i Sahel och förhindra att problemen här spiller över på andra länder. Där är FN och Sverige bara en liten del, men som förhoppningsvis kan spela stor roll i det långa loppet.
